Klas Grinell

Att representera det förflutna

Mitt föredrag rör sig kring begreppet ’representation’. Temat presenteras genom att diskutera i vilken mån flydda skeenden är tillgängliga för oss (som historiker). Jag menar att de kan nå oss endast genom representationer. Världen är, och har alltid varit, så komplex att ingen beskrivning kan uttömma dess innehåll. Bara en bråkdel av en människas aktivitet lämnar spår efter sig och det finns inget sammanhang i och för sig självt. Kontexten är således, som t.ex. Derrida visat, bara giltig i relation till sin text. En ny berättelse om samma objekt skapas i, och skapar dessutom själv, ett nytt sammanhang. De hierarkier som i andra tider kunnat bestämma vilken berättelse som var störst och viktigast, det vill säga vilket sammanhang som var sannast, har funnits vara rasistiska, imperialistiska, ’phallogocentriska’ mm.

Betyder det att alla representationer har lika värde, om ingen av dem kan ha totala sanningsanspråk? Mitt svar är nej. Det går att bedriva källkritik, och den representation som vilar på fler och tillförlitligare källor kan sägas vara bättre än den fritt fabulerade. Men ett visst mått av politik smyger sig in i bedömningen. Som man frågar får man svar. Historieskrivningen måste läsas utifrån frågan, och vad vi väljer att fråga är ytterst ett politiskt/etiskt val som vi inte kan ha objektiva kriterier för att avgöra värdet i.

Men representationsbegreppet har en – kanske alltför – vid mening. Kulturteoretikern Gayatri C. Spivak har kritiserat Michel Foucaults och Gilles Deleuzes bruk av termen representation för att hon menar att de döljer spänningen mellan en framställande (darstellen) och en företrädande (vertreten) representation. Spivak menar att den akademiker som tror sig kunna tala för någon bara genom att skriva om dem, genom att framställa deras historia, utövar makt över det framställda. En verklig företrädare måste väljas underifrån, det är inte något som akademiker kan ta på sig att göra. Den som uppfattar sitt framställande som en del av kampen är självgod och paternalistisk. Det oreflekterade representationsbegreppet kan dölja denna motsättning mellan framställning och företrädande, menar Spivak.

Jag menar emellertid att Spivaks kritik inte behöver mynna ut i ett övergivande av representationsbegreppet. Med exempel hämtade från Edward Saids författarskap – där representationsbegreppet spelar en central roll – vill jag argumentera för det fruktbara i ett begrepp som hela tiden poängterar representationens samspel mellan framställning och företrädande. De går inte att skilja åt. Som historiker måste man ta ansvar för vad man valt att företräda. Slutsatsen blir att vi genom representationsbegreppet kan nå en sansad förståelse för en ’post-realistisk’ historieskrivnings villkor och bli medvetna om den politiska/etiska spänning som ligger i det faktum att varje representation företräder det framställda. Det faktum att det inte finns någon objektiv historia gör oss ansvariga för vårt val av representation.

Klas Grinell
Göteborgs Universitet
Institutionen för idé- och lärdomshistoria
Box 200
SE 405 30 Göteborg, Sverige