Spatial turn och historiebruk i en europeisk kontext

Pieter Fraçois, Taina Syrjämaa & Henri Terho (eds.) Power and Culture III: New Perspectives on Spatiality in European History. Thematic Wotk Group 2. Plus Pisa university press: Pisa 2008. ISBN: 978-88-8492-553-4. 229 s.

Sedan 1990-talet har man inte längre talat om the lignuistic turn som det senaste inom historievetenskapen, utan om en spatial turn. Detta kommer mycket väl fram i ett europeiskt samarbetsprojekt, som utmynnat i föreliggande verk om spatialitet i europeisk historia. Boken har utgetts av CLIOHRES Network of Excellence, och är det tredje verket i serien, som troligen får digra uppföljare.

Henri Lefebvres verk La production de l’espace har hunnit fylla 35 år, men verket har fått sin största genomslagskraft först under det senaste decenniet. Forskningen kring minneskultur ledd av Pierre Nora, Edward Soja med flera har även säkert gjort att synen på historien genom dess scener tagit fart. Lefebvres verk hänvisas till i de flesta av antologins artiklar, liksom till Noras forskning. Det är framförallt den europeiska forskningen som ses företrädd i de nyckelverk som hänvisas till av antologins nya forskargeneration.

Antologins artiklar har även ett särskilt fokus på plats i förhållande till makt. Hierarkier verkar ständigt närvarande och dessa går utomordentligt att analyseras i förhållande till spatialitet. Det är både frågan om upplevelser av plats och makt, och förverkligade (skapade) platsbundna fenomen. I bokens första del handlar artiklarna främst om hur platser tagits i bruk. Henri Terhos (Åbo) artikel, som inleder antologin, analyserar om iscensättningen av Kafkas Slottet som pjäs i Åbo år 1985 var upplysande då det gäller utnyttjandet av ett historiskt stadslandskap som scen för scener från Prag. Valet av stycke var även ideologiskt liksom hela produktionen överlag. Under 1980-talet diskuterades nämligen även behovet att restaurera och respektera Åbos gamla centrum, vilket gjorde att teaterstycke blev ett ställningstagande för ett kulturellt bruk av stadskärnan. Terhos artikel följs av Serpil Özaloǧlus (Middle East Technical University) artikel om levd spatialitet i den relativt nya huvudstaden, Ankara, i invånarnas minne. Staden planerade som en symbol för den turkiska nationalstaten, men för invånarna blev den levda realiteten mer jordnära. Parker och kaféer som allmänna träffpunkter för människor har spelat en större roll i detta än exempelvis offentliga byggnader. Social omvandlig inom medelklassen mot modernare livsstil, skedde genom interaktion på dylika platser.

Özaloǧlus artikel följs logiskt av en annan studie kring turkisk spatialitet, nämligen av Caǧla Çaner och Pelin Yoncacis artikel om den ceremoniella hallen i palatset Dolmabahçe. Här rör vi oss dock mot en elitens scen, där arkitekturens roll analyserats tidigare, men bruket fått mindre uppmärksamhet. I palatset skedde möten mellan sultanens familj och offentligheten, bland annat gäster från övriga Europa, vilket gjorde hallen till en scen för social rymd vid sidan av materiell rymd. I palatsets hall blev sultanen på 1800-talet en absolut och spirituell auktoritet. Palatsartikeln följes av Anu Lahtinens (Åbo) utredning om fysiska och mentala lokala landskap i det förmoderna Finland. Artikeln behandlar släkten Flemings gods i Egentliga Finland, som varit en härdsmälta för mötet mellan eliten och undersåtarna i deras olika intressen i bruket av landskapet. Maktkampen kring bruket av området finns bevarat i rättegångsprotokoll från 1500-talet, som varit huvudkällorna i undersökningen. Flemingarna var fysiskt närvarande på godset, som centralt residens, bara under en kort tid, varefter det senare 1500-talets hovliv gjorde att godsen Arvassalo och Sundholm i Egentliga Finland endast blev en materiell kvarleva: för eliten blev de olika ägorna spridda och deras betydelse närmast abstrakt. Fenomenet ter sig intressant, eftersom det samtidigt skedde en allt tydligare samhällelig distinktion mellan eliten och övriga sociala grupper.

Jeroen Deploiges (Ghent) artikel och revolt och manipulation av sakrala och privata platser i Laon och Brygge under 1100-talet kastar läsaren bakåt i tiden samtidigt som man färdas närmare centraleuropeiska förhållanden. Artikeln analyserar hur urbant rum manipulerades och brukades under krigiska förhållanden, här i fallstudier som behandlar mord i helgedomar och ödeläggelse av byggnader. Politiska mord i eller vid kyrkor under högmedeltiden blev nästan något av politiska minnesplatser, exempelvis vad det gäller kung Knuts mord i Danmark år 1086 eller biskop Thomas Beckets mord i Canterbury. Som nordisk läsare drar man sig här gärna till minnes även kung Eriks mord i Uppsala omkring 1160 som ett led i denna process. Forskaren kunde kanske ha fördjupat detta tema ytterligare, istället för att göra en relativt vid jämförelse till en annan typ av bruk av stadens rum i kristid, dvs. förstörelse av bostadshus. Förhoppningsvis får vi höra mera av denna forskning i framtiden, eftersom ämnet verkar mycket lovande. Det medeltida bruket av rum, både heligt och profant, är ett utforskat ämne, men det verkar ännu finnas potential till ytterligare diskussion. En intressant fråga är exempelvis gränsen – eller fanns de överlag? – mellan privat och offentligt. Detta framkommer väl exempelvis i följande artikel av Guðmundur Hálfdanarson (Island), som analyserar det privata livet i det privata rummet på Island under 1800-talet. På bondgården bildades privata rum i huset, som till synes saknade fysiska väggar. Osynliga väggar byggda av tystnad eller mörker mellan de illuminerade områdena i stugan bildade de sociala gränserna mellan de olika invånarna. Detta för tankarna även till liknande förhållanden i de östfinska rökpörtena under samma tid.

Ett mycket intressant bidrag i antologin har skrivits av Pieter François (Royal Holloway, London, Ghent), där upplevelserna hos brittiska turister i Belgien på 1800-talet analyserats. Uppenbart är, att britterna såg på Belgien som en spegel av sitt eget moderna rike, där man exempelvis tonade ner de katolska elementen till förmån för det protestantiska. Turisternas antikatolska förväntningar var mycket förhärskande i deras reseskildringar och beskriver mer dem själva än Belgien, kan man konkludera. Artikeln väckte jämförande tankar om finländarnas liknande distans till sin medeltid, och svårigheterna som funnits i att se den som en katolsk tid.

Taina Syrjämaa (Åbo), som också deltagit i redaktionen av skriften, har i sin artikel om sakrala utrymmen i en urban miljö granskat madonnanischerna i Rom. Nischerna måste ses som en del av den lokala vardagen, fastän de ofta av utomstående betraktats som kuriösa. På 1800-talet var de även konkreta ljuskällor på nätterna, men denna betydelse minskade då gas och el togs i bruk. Från Madonelle förflyttas läsaren vidare till minnespolitik i det nutida Hamburg som jämföres med Haifa. I sin artikel om minnesmärken över krig och förintelse diskuterar Anders Høg Hansen (Malmö) den offentliga diskursen mellan nutid och dåtid vid monumentresningar. Att det i hög grad är frågan om politik kan inte förbises i detta sammanhang. Små Stolpersteine med inskriptioner av namn och datum framträder som mycket personliga minnen över deporterade offer av förintelsen i förhållande till mer abstrakta och monumentala minnesmärken.

Från Tyskland och Israel är vi snart tillbaka i Italien och Rom, då Marco Vencato (Basel) analyserar påven Sixtus IV:s renovering av staden i slutet av 1400-talet och hans offentliga manifestering av denna renovering. I en serie fresker i hospitalet Santo Spirito visas nämligen detta som en form av curriculum vitae av påvens arbete. Avsikten kan ha varit att bidra till påvens gloria genom ord och bild. Från den förmoderna påven är steget ganska långt till antologins sista artikel, som behandlar två lettiska poeter i exil i New York under 1900-talet och deras förhållande till sin hembygd. Enligt forskaren Ka̅rlis Ve̅rdiņš kreerade poeterna artistiska bilder av en rymd av traditionella lettiska städer och landsbygd som en del av sin exilnationella identitet. Poeterna ingår dock numera i den officiella lettiska kanon över nationalpoeter trots att verken tillkom i exil.

Med andra ord kan man konstatera att antologin lyckades presentera en bred mängd olika form av forskning som berör tid och rymd. Ibland blev hoppen från ett tema till ett annat ganska långt och artiklarna borde ha varit mer uttömmande, men förhoppningsvis kommer vi att höra mer av denna grupp forskare och deras forskning i framtiden. Speciellt glädjande är det faktum att särskilt intressanta bidrag har skrivits av Terho, Lahtinen och Syrjämaa, samtliga från Åbo universitet. Med andra ord är denna bok ett välkommet bidrag till synen på kontinentens historia och till den nuvarande historiedebatten, åtminstone den som förs just nu i Finland. Under det senaste året har nämligen ett antal disputationer här handlat om just minneskultur och dess förhållande till plats, så önskvärt vore att diskussionen i detta avseende så småningom även når norra Europa i allt högre grad.

Print Friendly, PDF & Email

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.