Lectio praecursoria 25.3.2011

Den sextonde oktober år 1927 kommenterade Åbo Underrättelser på ledarplats en aktuell debatt i riksdagen om vården av unga män som insjuknat i tuberkulos under sin militärtjänstgöring. Via det här ämnet kom tidningen in på att beskriva allmänhetens uppfattning om värnpliktsarmén. Så här skrev ÅU:

Icke utan en känsla av skräck lämna familjerna sina unga söner i deras ömtåligaste ålder i militärens vård och detta blir i längden för försvarstanken ödeläggande. Man har fruktansvärda vittnesbörd om de faror unga löpa genom en olämplig och hänsynslös behandling ; och om de undgå faran att smittas av tuberkulos eller veneriska sjukdomar … så gå de icke sällan mot en tid, som de efteråt betrakta med avsky. Det har nämligen från de mest olika håll, och sådant håll, där ett levande intresse för försvaret förefinns, vittnats att inom militären på vissa håll råder en anda så otäckt rå, att dess motsvarighet måste sökas i de ruskigaste kretsar.

Det här exempelet ur vår svenska lokaltidning här i Åbo illustrerar bara en av de många olika former av kritik, skepsis och misstänksamhet som riktades mot värnpliktsarmén under de första åren av Finlands självständighet. Den grundmurat borgerliga Åbo Underrättelser utövade genom större delen av 1920-talet en stundvis skarp kritik av förhållandena inom värnpliktsarmén. Redaktörerna på tidningen var nog inte alls var främmande för tanken att en militärutbildning kunde ha en positivt fostrande inverkan på unga män. Men de uttryckte en djup skepsis mot den militära kultur som just då rådde inom armén och en stark oro över vilka negativa effekter militärtjänstgöringen hade på unga mäns hälsa, moral och försvarsvilja.

Man kan säga att den finländska manligheten militariserades efter att Finland blev självständigt. Med det avser jag att från och med inbördeskriget 1918, när allmän värnplikt infördes, blev den militära sfären plötsligt en påtagligt närvarande del i livet för en hel generation av finska män; om det sedan handlade om att göra militärtjänstgöring och kallas till reservövningar eller att leva med stämpeln att ha blivit klassad som fysiskt oduglig vid uppbådet. Den här militariseringen var emellertid på många sätt omstridd.

I min avhandling studerar jag den kulturella föreställningsvärlden kring värnplikten i mellankrigstidens Finland och vilken roll föreställningar om manlighet spelade när olika grupper försökte legitimera eller kritisera eller bara beskriva olika former av militärtjänstgöring.

Manlighet är ett mångtydigt begrepp som kan avse många olika saker både i dagligt tal och inom forskningen. Det kan handla om hur män rent konkret lever och beter sig; det kan handla om vilka platser män intar i olika sociala relationer och strukturer; eller det kan handla om föreställningar om män och normer för hurdan en man förväntas vara.

Jag undersöker i avhandlingen manlighet främst som ett slags kulturell kunskap om män, som jag studerar framför allt i två former. För det första i form av ideologisk retorik som beskrev hurdana finska män var, vilka problem som var förknippade med dem, hurdana de borde vara, och vilken inverkan militärutbildningen kunde och skulle ha på dem. För det andra studerar jag manlighet i form av mäns subjektiva erfarenheter; hur män tolkade, artikulerade och gav en mening åt sina egna personliga upplevelser av krig och militärtjänstgöring, och hur de på olika sätt knöt samman sina upplevelser med manlighet när de berättade om sina erfarenheter.

Jag skall konkretisera vad det här betyder med några poänger ur avhandlingen.

Från och med sekelskiftet 1900 växte det fram en ny strömning inom finländsk nationalism, där man tappade tron på fredliga och lagliga medel och började acceptera allt våldsammare metoder i kampen för Finlands autonomi. Under första världskriget kulminerade den här utvecklingen i jägarrörelsen, där hundratals unga män i hemlighet hoppade av till  Rysslands ärkefiende, det tyska kejsardömet, för att få militärutbildning, så att de kunde återvända och leda ett väpnat uppror mot det ryska väldet i Finland.

Jägarrörelsen stod för en ny form av militariserad manlighet och vad jag skulle kalla en maskuliniserad nationalism i Finland. Efter kriget 1918 berättade jägarna och deras meningsfränder ett slags hjältesaga om jägarrörelsen och det så kallade frihetskriget.  Den här hjältesagan om jägarna legitimerade deras egna handlingar under kriget men syftade  också till att mobilisera nationen till kampberedskap inför nästa krig mot Ryssland – bland annat genom att propagera för ett nytt militariserat manlighetsideal.

Jägarmyten framhävde jägarnas ungdom, deras längtan efter handling och deras passionerade fosterländskhet. Jägarna fick representera framtiden, friheten och en viril, stridsberedd manlighet, i motsats till de passiva, handlingsförlamade och ålderdomssvaga politiker som höll fast vid laglighetslinjen. Myten framställde Finlands självständighet som baserad på vapenmakt och manlig militär styrka. Den hävdade att det fanns en enorm militär slagkraft i det mansideal jägarna förkroppsligade: en energisk och handlingskraftig men också självuppoffrande och pliktmedveten manlighet, driven av en stark patriotisk glöd och en obetvingbar vilja till kamp och seger också när förnuftet sade att övermakten var för stor och läget hopplöst – så som i Finlands kamp mot Ryssland.

Jägarna kom under 1920-talet steg för steg att dominera försvarsmaktens ledning. I de texter jägarofficerare skrev om målsättningarna för militärutbildningen talade de om att det moderna kriget och försvaret av självständigheten krävde en ny slags soldat. Den här moderne medborgarsoldaten skulle inte längre drillas till mekanisk lydnad, för han måste drivas framåt av en inre moralisk kraft; han måste förstå och tro på det han stred för och klara av att självständigt fortsätta striden när hans officerare stupat. Han måste fostras till fosterlandskärlek, pliktkänsla, offervilja och självdisciplin.

I det här soldatidealet kan man alltså till stora delar känna igen den bild jägarna målat av sig själva som patriotiska krigare. Det här idealet försökte man också lära ut åt beväringarna i den nya värnpliktsarmén, bland annat genom den så kallade medborgarfostran som ingick i militärutbildningen, och som jag studerat genom tidningen Suomen Sotilas, en soldattidning som gavs ut av samma kretsar som var engagerade i den militära medborgarfostran och utvecklingen av militärpedagogiken.

Den här medborgarfostran handlade förstås till stor del om ett försök att förmå soldaterna till självdisciplin genom att förknippa just det slags beteende som armén önskade av beväringarna med både den modiga krigarens och den samhällsnyttiga, ansedda medborgarens idealiska manlighet. Det handlade också om att lära ut ett manlighetsideal format av europeiska borgerliga och nationalistiska värderingar till bönder och arbetare i det fortfarande mycket lantliga Finland.

Men jag tror det vore ett misstag att se de här soldatidealen bara som propaganda eller cyniska försök att manipulera soldaterna. Jag tror att man också måste förstå dem som genuina uttryck för jägarnas och andra försvarsaktivisters egna erfarenheter. De var själva glödande nationalister, veteraner från världskriget och inbördeskriget, och de var själva formade av den ideologi de ville lära ut. De hade själva upplevt en stark och positiv bekräftelse av sin egen manlighet i den militära sfären och i krigets värld. De ville inte bara disciplinera och kontrollera unga män, utan också erbjuda dem någonting positivt; den djupt meningsfulla erfarenheten av att kunna svara när nationen kallar, upplevelsen av att vara män av det rätta virket när landet i sin nöd behöver sådana män.

Myterna om 1918 och idealbilderna av finska soldater måste också förstås i ljuset av den starka samtida kritiken mot värnpliktsarmén. Arméns medborgarfostran var ett försök att legitimera en rätt så impopulär militärutbildning och att motivera motsträviga beväringar genom att erbjuda dem positiva manliga identifikationsobjekt.

Det självständiga Finlands nya värnpliktsarmé skapades enligt tyska och ryska förebilder under ledning av jägarna, tyska militärrådgivare och framför allt den äldre generation av finska yrkesofficerare som likt Mannerheim tjänat i den ryska kejserliga armén. Men det militärsystem som de här yrkesmilitärerna införde var till en början inte alls populärt.

De två stora masspartierna i Finland, socialdemokraterna och agrarförbundet, anknöt till en lång demokratisk, liberal och socialistisk idétradition där stående fredstida arméer betraktades med stor misstänksamhet. Värnpliktsarméer av preussisk eller rysk typ, där soldaterna i flera års tid levde i garnisoner, relativt isolerade från civilsamhället, sågs som verktyg för auktoritära härskare. Man fruktade att de kunde sättas in mot det egna folket lika väl som mot yttre fiender.

Både socialdemokraterna och agrarförbundet hade till en början en ambition att med hjälp av milisarmémodellen utforma en mer folklig och demokratisk finländsk militärtjänstgöring som vore annorlunda än i de gamla kejsardömena; en milisarmé enligt schweizisk modell, där medborgarsoldaterna stannade kvar i sina familjer och i sitt civila arbete och bara samlades för militära övningar på fritiden. Framför allt skulle soldaterna inte behöva uppleva förödmjukande underkastelse under maktfullkomliga officerare.

I argumenten mot den preussiska modellen målade man upp en bild av den råa manliga miljön i kasernerna som direkt skadlig för unga män – beväringarna började supa, svära, och ägna sig åt all slags osedlighet, drog på sig könssjukdomar och andra åkommor som berodde på bristande hygien och dålig behandling från befälets sida. I den här retoriken förekommer alltså precis som i jägarmyten en föreställning att armén formade pojkar till män, men här man sade att resultatet blev fel slags manlighet – att armélivet fostrade lastbara och demoraliserade män.

Agrarerna övergav ändå snart idén om en milisarmé och anslöt sig till resten av borgerligheten som från början stödde den preussiska modellen med en stående fredstida armé. Den här modellen passade bra in i högerns ambition att skapa starka kontrollmekanismer för att förhindra en ny revolution.  Man kan säga att den svarade mot synen att unga finska män måste uppfostras och kontrolleras med fast hand för att de skulle bli dugliga soldater och pålitliga medborgare.

De borgerliga politikernas färska erfarenheter av inbördeskriget gjorde antagligen att de attraherades av bilden av militärutbildningen som ett slags medborgarskola för män. Tankefiguren om att militärtjänsten förvandlade underklassens oregerliga unga män till fosterländska, pliktmedvetna och självdisciplinerade medborgare var en föreställning som lugnade borgerlighetens oro; den innehöll en mansbild som verkade lösa problemet hur man skulle kunna modernisera och demokratisera landet under kontrollerade former, utan att kaos och en ny revolution utbröt.

En politisk konsensus växte steg för steg fram kring den existerande värnpliktsmodellen, men värnpliktsarmén hade ändå stora problem med sin offentlighetsbild ända fram till slutet av 1920-talet.

Ett pinsamt problem för dem som ville framställa militärtjänstgöringen som en medborgarskola var det faktum, att väldigt många värnpliktiga som kom hem från sin militärutbildning berättade hårresande historier om hur det riktigt gick till där, historier som sedan spreds genom civilsamhället. Det var uppenbarligen på det viset som bland annat Åbo Underrättelser, som jag citerade i början, fått höra om hur det ”inom militären på vissa håll råder en anda så otäckt rå…”.

Jag har i avhandlingen analyserat de två viktigaste skönlitterära skildringarna av den mellankrigstida militärtjänsten, Pentti Haanpääs Kenttä ja Kasarmi från år 1928 och Mika Waltaris Siellä missä miehiä tehdään från år 1931. Båda författarna byggde på sina egna, färska erfarenheter av militärtjänstgöringen men de gav diametralt olika bilder av sina upplevelser. Lite förenklat kan man säga att Waltaris bok motsvarade jägarnas och högerns bild av armén som ett ställe där bekymmerslösa pojkar mognar till medborgarskap och vuxen manlighet, medan Pentti Haanpääs bok motsvarade den demokratiska och socialistiska vänsterns kritiska bild av militärtjänsten som en moraliskt korrumperande miljö både för officerarna och beväringarna.

En jämförelse av Waltaris och Haanpää verk tyder på att beväringarnas politiska uppfattningar men framför allt deras klassbakgrund inverkade kraftigt på hur de upplevde värnplikten. För unga män från medel- och överklassen var militärtjänsten ett tillfälle att få sin manlighet och sin tillhörighet i den nationella eliten bekräftad, genom den prestigefyllda statusen som reservofficer eller åtminstone en underofficersgrad. För män från arbetarklassen däremot kunde militärtjänsten tvärtom upplevas som en tid av förödmjukande och meningslös underkastelse – raka motsatsen till det som arbetarmän förknippade med manlighet, nämligen oberoende, att vara sin egen herre och att försörja sig och sina anhöriga på hederligt, produktivt arbete.

Jämfört med politiska debatter eller militärpropaganda är det svårare att komma åt de ”vanliga” beväringarnas berättelser om värnplikten eftersom det här mest rörde sig om ett muntligt berättande. Det finns ekon av de här berättelserna i till exempel den politiska debatten, men för att komma åt det muntliga, folkliga berättandet har jag studerat en stor samling minnesberättelser om den mellankrigstida militärtjänsten som skrevs ner först i början på 1970-talet. De här minnena uttrycker förstås till stor del hur de före detta beväringarna som gamla män kom ihåg och hur de då ville minnas sin militärtjänst – inte nödvändigtvis hur de skulle ha artikulerat saken i sin ungdom.

Intressant är ändå att minnesberättelserna bekräftar den bild som framträder i de samtida källorna, nämligen att många män hade väldigt negativa erfarenheter av militärtjänsten, särskilt då fram till mitten av 1920-talet. I sina minnen berättar de om befäl som ständigt gallskrek, förolämpade och skymfade beväringarna, om kollektiva och ofta godtyckliga bestraffningar, om okontrollerat maktmissbruk där vissa befäl lät sitt dåliga humör gå ut över beväringarna i olika former som lätt kunde kallas mobbning eller rentav sadism. Men bilden är sammansatt; förhållandena varierade från enhet till enhet beroende på individuella befäl och framförallt beroende på kompanichefens inställning. Förhållandena verkar långsamt ha blivit bättre och behandlingen sakligare, så att 1930-talets militärtjänst framstår i mer positivt ljus även om det rapporteras om en del ganska hårdhänta metoder också då.

Inom forskningen har brutal behandling av rekryter ofta tolkats som ett sätt att bryta ner soldaterna för att militären sen skall kunna forma dem som man vill. Men allt tyder på att de finska beväringarna inte förstod råheten i den militära kulturen som något systematiskt eller rationellt program utan som utslag av individuella officerares och underofficerares bristande ledarskap och individuella psykologiska problem. Man hanterade alltså mobbningen bland annat genom att förneka mobbarens manlighet. Ett annat sätt var att göra passivt motstånd i olika former genom att lämna ogjort allting man inte kunde bli fast för, spela tjockskallig eller sätta sig på tvären i största allmänhet. På det viset kunde man bevara en viss känsla av manligt självbestämmande och personlig integritet.

Den kanske vanligaste strategin för att passa ihop männens egna upplevelser med deras egna föreställningar om manlighet gick ut på att efteråt berätta om militärtjänsgöringen som en utvecklingshistoria, en berättelse om hur man genomgått en tung och hård upplevelse, men klarat av det och blivit starkare, självsäkrare och vuxnare. Här möts på sätt och vis retoriken om armén som medborgarskola med det folkliga berättandet och mäns personliga erfarenheter, men detta skall nog inte tolkas som att soldaterna med hull och hår svalde den militära manlighet som bland annat jägarna ville erbjuda dem. Det var snarare så att beväringar valde ut och använde vissa element ur den militära retoriken som svarade mot deras egna upplevelser och deras egna behov att hantera manlighetens paradoxer i en institution som kallade sig en skola för män men som i praktiken kränkte många mäns manliga stolthet.

Jag skall avsluta med att citera en man, som jag i boken kallar Eero Tuominen, född 1898, som år 1919–1920 gjorde sin militärtjänst hundra meter härifrån, i det som på den tiden var ett stort garnisonsområde men nu  används av Åbo Universitet. Eeros minnen av värnplikten, som han skrev ner år 1972, hör till de berättelser som djupt berört mig under mitt forskningsarbete. Han skrev över hundra sidor om sin militärtjänst, och mot slutet beskrev han hur det kändes på hemförlovningsdagen:

När jag såg tillbaka på min nästan ett och ett halvt år långa värnpliktstid, som förbrukat två vackra somrar och en vinter av min bästa ungdom, så märkte jag, att fastän det mentalt var en ytterst svår tid för mig, så var jag ändå som fisken i vattnet där. Jag märkte att jag klarade av och lyckades med allt jag ställdes inför. Jag kände min självsäkerhet växa. Jag märkte, hur väl jag kom överens med alla slags människor. (…)

Ofriheten, hemlängtan, saknad och bitterhet gjorde alla livet där så motbjudande. Men nog gjordes där småpojkar till män. Det måste erkännas.

Avhandlingen är publicerad på nätet och tillgänglig på: https://www.doria.fi/handle/10024/67001

Print Friendly, PDF & Email

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.