Jari Marjanen: ”Den ekonomiska patriotismens uppgång och fall: Finska hushållningssällskapet i europeisk, svensk och finsk kontext 1720–1840”. Lectio praecursoria 13.12.2013

Filosofian maisteri Jani Marjasen väitöskirja ”Den ekonomiska patriotismens uppgång och fall: Finska hushållningssällskapet i europeisk, svensk och finsk kontext 17201840” (Taloudellisen patriotismin nousu ja tuho: Suomen talousseura eurooppalaisessa, ruotsalaisessa ja suomalaisessa kontekstissa 17201840) tarkastettiin 13.12.2013 Helsingin yliopistossa. Vastaväittäjänä toimi professori Lars Magnusson (Uppsalan yliopisto) ja kustoksena professori Henrik Meinander. Väitöskirja on luettavissa osoitteessa https://helda.helsinki.fi/handle/10138/42034.

Onsdagen 9 mars 2011 debatterade finska riksdagen den europeiska stabiliseringsmekanismen. Som sig bör, gick oppositionen hårt åt regeringen och speciellt statsminister Mari Kiviniemi. Kiviniemi irriterade sig över att oppositionen använde plenum som plattform för kritik, i stället för att diskutera detaljer i stora utskottet vars debatter och förhandlingar inte är offentliga. Enligt Kiviniemi skadade en offentlig behandling Finlands förhandlingsläge i förhållande till andra EU-länder. Med Kiviniemis ord: ”Jag anser att oppositionens beteende är beklagligt och opatriotiskt, eftersom det försvårar vår förhandlingsposition.”1

Genast efter ordet ”opatriotiskt” utbrast någon i socialdemokraternas grupp ett reflexmässigt ”OHHOH!”

Kiviniemi fortsatte att tala, men två meningar senare hojtade den socialdemokratiske riksdagsledamoten Matti Saarinen, ”var ordet opatriotiskt?” Den här gången var mellanropet snarare raljerande än spontant. Det är som att den spontana bestörtningen förvandlats till en mediestrategi.

På finska användes ordet epäisänmaallinen. Översättningen till opatriotiskt är såtillvida orättvis att det klingar kanske mer chauvinistiskt den likaså möjliga översättningen ofosterländskt. Eftersom finskans isänmaa har en etymologisk koppling just till fädernesland och patria, har jag ändå valt att översätta ordet som opatriotiskt.

Efter plenum krävde socialdemokraternas ordförande Jutta Urpilainen en offentlig ursäkt av statsminister Kiviniemi. Den oundvikliga fortsättningen var en utdragen debatt om vem som var opatriotisk, varför och kanske ännu viktigare vad en ursäkt egentligen är.2

Men det här ska inte handla om ursäkter, utan om patriotism, fosterland, fädernesland och relaterade begrepp.

Man kan ana flera olika lager av historiska erfarenheter bakom socialdemokraternas och den övriga oppositionens upprördhet. Man kan tänka sig att socialdemokraterna är speciellt känsliga när det kommer till anklagelser om opatriotiskt beteende. Redan på 1930-talet anammade socialdemokraterna en stark fosterlandsretorik, för att inte framstå som ett internationellt klassparti, utan som ett folkparti. Det visar Mirja Österberg i sin kommande studie om nordisk socialdemokrati. En anklagelse om att socialdemokraternas lojalitet inte riktar sig mot fäderneslandet är fortfarande känslig.

Det kan också hända att fäderneslandsretorik låg i luften 2011. Med facit på hand vet vi att sannfinländarna ett år senare gjorde ett väldigt gott val, och protokollen från riksdagens plenum visar tydligt att orden fosterland och patriotisk blivit mycket mer populära i riksdagsdebatterna efter valet 2012. Sannfinländska ledamöter dominerar diskursen, speciellt i samband med debatter om försvaret och EU.

Genomgången av användningen av ’patriotisk’ och ’opatriotisk’ i riksdagsdebatter efter 1999 visar att språkbruket kring patriotism, fosterland och fädernesland fortfarande kan bli föremål för debatt. Begreppen hänvisar till förflutna innebörder – här menar jag t.ex. socialdemokraternas erfarenheter – och har dessutom en framtidspotential i att patria-vokabulärens användning ökat i debatterna.

I materialet som står som grund för min avhandling är den patriotiska vokabulären annorlunda. Som i dag, rådde det ingen konsensus om hur begreppen skulle användas under den senare hälften av 1700-talet och i början av 1800-talet. Patriotiskt språkbruk kunde användas för att iscensätta en monark likaväl som det kunde legitimera en revolution.

Det patriotiska språkbruket blev speciellt populärt på 1760-talet, nya sammansättningar skapades och patriotismen som begrepp (alltså ett ord med -ism-ändelse) blev allt vanligare. Patriotiskt språkbruk kunde ingå i kunglig retorik, i lärda diskussioner, i tidningstext och i religiösa skrifter. Man kan säga att begrepp som fädernesland, patriotism och fosterland blev begrepp som, såsom Reinhart Koselleck uttryckt saken, ”var oundvikliga och oersättliga delar av tidens politiska och sociala vokabulär”.3

Det var också kring medlet av 1700-talet som ekonomiska sällskap slog igenom i Europa. Sällskapen ägnade sig åt att främja ekonomisk utveckling i det egna landet eller på den egna orten. De första sällskapen grundades i Storbritannien och på Irland, men modellen spred sig över hela Europa under loppet av 1700-talet. Det grundades mer än fem hundra ekonomiska sällskap under det långa 1700-talet. Detta betyder att det fanns flera ekonomiska sällskap än vetenskapliga akademier eller societeter. Det fanns också flera ekonomiska sällskap än det fanns universitet under den här tiden.

De ekonomiska sällskapen kan ses ha fyra gemensamma drag:

1) de delade en strävan efter att utveckla det egna landets ekonomi;

2) de hade liknande verksamhet, såsom upplysning, prisskrifter, modeller, vaccin och undervisning;

3) de var sällskap där medborgare kunde komma samman och forma en kollektiv röst;

4) de använde sig flitigt av patriotiskt språk.

Dessa fyra gemensamma drag är ganska generella. Inom de olika ekonomiska sällskapen finns en mängd olika variationer. I min avhandling har jag därför lyft fram ett femte drag: 5) de hade en erfarenhet av att höra till en grupp av ekonomiska sällskap. Med andra ord har jag granskat hur sällskapen själva beskrivit sina föregångare och förebilder och hur de själva beskrivit traditionen av ekonomiska sällskap. Om en sådan tradition har beskrivits i sällskapets skrifter, har jag ansett det vara motiverat att betrakta sällskapet som tillhörande en tradition av ekonomiska sällskap.

I moderna termer kunde man säga att de ekonomiska sällskapen inte hade ett internationellt nätverk med en takorganisation och transnationellt medlemskap, men att de delade en transnationell föreställningsvärld där de ansåg sig höra till en tradition av likande sällskap.

Man kan säga att kombinationen av ekonomiskt förbättringsarbete och patriotisk retorik utgjorde ett slags ekonomisk patriotism som var kännetecknande för dessa ekonomiska sällskap.

I sällskapens namn och verksamhet gick orden patriotisk och ekonomisk ofta hand i hand. Det 1766 grundade Patriotiska sällskapet i Stockholm publicerade t.ex. en Hushållnings Journal. På ett liknande sätt publicerade Patriotiska sällskapet i Schlesien en serie av Oekonomische Nachrichten. I samma region fanns dessutom ett ekonomiskt-patriotiskt sällskap som grundades 1772 (Ökonomisch-patriotische Sozietät der Fürstentümer Schweidnitz und Jauer). I Spanien kallas den här typens sällskap ”patriotiska sällskap”, men om man granskar sällskapens namn är det klart att ”ekonomisk” är ett vanligare nyckelbegrepp i namngivningen än ”patriotisk”. I Finland fanns i sin tur ett hushållningssällskap, men också i Åbo kunde sällskapet i förbifarten kallas patriotiskt sällskap.

Begreppen hörde helt enkelt ihop. Kopplingen mellan ekonomisk förbättring och patriotiskt språkbruk finner vi överallt i Europa hos de ekonomiska sällskapen. Det ekonomiskt-patriotiska språkbruket var ett slags diskursiv resurs som de ekonomiska sällskapen kunde ösa ur.

I Sveriges historia är perioden från 1766 till statskuppen 1772 en exceptionell tid. Tryckfriheten, den politiska radikaliseringen och ständernas exceptionellt starka position under tiden har varit föremål för ingående studier. Det som oftast inte noteras, är att perioden också såg en aktivering av ordnar, frimurarloger och sällskap. Under samma period, i skuggan av det europeiska sjuårskriget, grundades en mängd ekonomiska sällskap i hela Europa. Det är alltså inte överraskande att Sverige fick sitt första ekonomiska sällskap just under den här perioden. Svenska Patriotiska Sällskapet grundades 1766.

Patriotiska sällskapet grundades som ett utskott i Pro Patria Orden, men utvecklades snabbt till ett självständigt sällskap. Under sina tio första verksamhetsår tog sällskapet mer och mer intryck av sina systersällskap i Europa, vilket syns i dess stadgar, publikationer och aktiviteter.

Det finska sällskapet, som grundades 1797 i Åbo var det första hushållningssällskapet i det svenska riket, om man bara ser på sällskapets namn. Men om vi granskar sällskapet utgående från sin tid, är det uppenbart att sällskapet inte var ute efter att grunda en ny tradition, utan att det byggde på Patriotiska sällskapet och de övriga ekonomiska sällskapen i Europa.

Är det viktigt att Finska hushållningssällskapet var finskt? Jag vill hävda att det var det, men inte i första hand för att det skulle ha varit något slags embryo till den finska nationen.

Det fanns flera orsaker att grunda ett ekonomiskt-patriotiskt sällskap som tog sig an området Finland. Dessa är kopplade till det svenska riket som imperium.

För det första hade Finland under loppet av 1700-talet flera gånger pekats ut som ett i ekonomiskt hänseende underutvecklat område i det svenska riket. Finland skulle upphjälpas för att gynna hela rikets ställning i en internationell ekonomisk tävlan. Finska hushållningssällskapets patriotism var på så vis kompletterande. Genom lokal förbättring kunde hela riket gynnas.

För det andra kunde monarken profilera sig genom att gynna det finska. Den nittonårige, nyss myndigförklarade Gustav IV Adolf var mån om att inkludera det nyetablerade finska sällskapet bland sina sällskap. Här följde han i sin fars fotspår. Det var ett sätt att demonstrera den unge kungens intresse för rikets alla delar.

För det tredje fanns det ett behov att stärka Åbos position som intellektuellt centrum i riket. Genom att etablera ett finskt hushållningssällskap bidrog man till de lärda institutionerna i Åbo, men man förstärkte också Åbos roll som intellektuellt centrum för ett större område, det vill säga Finland. På så vis kunde man vara något i förhållande till Stockholm, Uppsala, Lund och Greifswald.

Kungliga finska hushållningssällskapet fick vara kungligt i tolv år. Efter kriget 1808-1809 kallade sig sällskapet bara finskt tills det i samband med lantdagen i Borgå fick kejserligt beskydd och ett nytt mandat att agera som en röst för ekonomiska frågor i Storfurstendömet Finland.

Den tidigare indelningen i det lokala fosterlandet Åbotrakten (eller Finland) och fäderneslandet det svenska riket var inte längre aktuell. Den kompletterande patriotism som hade gällt under svenska tiden var inte längre aktuell.

Det statliga livet i storfurstendömet var tudelat under 1810-talet. Å ena sidan pågick en stark modernisering av landet med nya ämbetsverk, en ny satsning på universitetet och etableringen av Helsingfors som huvudstad. Å andra sidan var Finlands politiska status och frågorna om konstitutionen och lantdagarna inte avklarade. I den här situationen fick hushållningssällskapet en viktig roll i storfurstendömets politiska liv. 1810-talet blev Hushållningssällskapets guldålder.

På andra håll i Europa, utmanades de ekonomiska sällskapen under samma tid av nya, mer specialiserade institutioner (t.ex. Board of Agriculture i England eller Svenska Lantbruksakademien i Sverige). Men i Finland fanns det en beställning för gamla statsbärande institutioner, och det gav Hushållningssällskapet ett extra lyft.

På 1820-talet blev det dock uppenbart att den alltomfattande ekonomisk-patriotiska reformverksamhet som Finska hushållningssällskapet stod för inte längre hade samma politiska momentum – inte ens i Finland.

I Finland ser vi dessutom en vändning i det patriotiska språkbruket år 1821. Den radikala patriotism som docenten A. I. Arwidsson och i viss mån också hushållningssällskapets sekreterare Carl Christian Böcker stod för, försvann från den politiska diskussionen. Arwidssons tidning drogs in och patriotismen som ord försvann nästan helt från den inhemska debatten. I tidningspressen finner vi fortfarande exempel på användningen av ordet, men främst i utrikesnyheterna.

I Finland på tjugotalet sammanföll två förändringar i patria-vokabulärens utveckling. För det första gällde den nämnda marginaliseringen av patriotism som begrepp i och med att det inte längre fanns samma tolerans för Arwidsson eller hans anhängare. För det andra blev patria-vokabulären allt oftare sammanlänkad till språk, litteratur och historia. Retoriken kring det allmänna bästa och patriotism blev helt enkelt förlegad. Man kan säga att det semantiska fältet kring patria-orden förändrades.

Ett patriotiskt intresse för det finska språket och historien hade också funnits tidigare, men från och med 1820- och 1830-talet blev den typens patriotism dominant. Den ekonomiskt förankrade retoriken kring fädernesland och fosterland försvann förstås inte helt och hållet. Den förlorade bara i styrka.

I Finland var det Finska litteratursällskapet som efter sitt grundande 1831 lyckades överta rollen som det centrala lärda sällskapet i landet. Litteratursällskapet stod för det nya förbättringsprojektet där litteraturens och språkets utveckling skulle upphjälpa hela nationen. Viktigt för Litteratursällskapets framgång var att det inte var offensivt i sin retorik, utan strävade efter en konsoliderande lojalism. Följaktligen talade litteraturssällskapet inte om patriotism – såsom Arwidsson eller Böcker hade gärna gjort – utan om fosterlandet, litteraturen och språket.

Kejserliga finska hushållningssällskapet fick ändra sin strategi och specialisera sig som en lantbruksorganisation. Såsom Maren Jonasson kommer att visa i sin kommande studie, kom hushållningssällskapet att framgångsrikt etablera nya forum för att dryfta ekonomiska frågor. Sällskapet finns ännu i dag.

Genom fokus på språk, litteratur och historia fick patria-vokabulären en starkare geografisk förankring. Fosterjorden hade också tidigare kopplats till ett geografiskt område, men nu blev kopplingen oundviklig. Det gick inte längre att vara lika innovativ gällande vilka personer, vilka dygder och vilka områden som ingick i fäderneslandet.

Låt mig till slut återgå till tvisten om opatriotiskt beteende i den finska riksdagen 2011. Det verkar som om den patriotism eller brist på patriotism som debatteras i riksdagen är i allra högsta grad geografiskt begränsad. Patriotismretoriken i riksdagen betonar finska intressen och står för ett slags nationell intressebevakning. Så gott som alla exempel på begreppet ’opatriotiskt’ i riksdagsdebatter sedan 1999 hänvisar på något sätt till Finlands intressen i EU eller den globala marknaden, med undantag av vissa försvarspolitiska frågor.

Här finns en stark kontrast till det patriotiska språkbruket på 1700-talet och i början av 1800-talet då patriotismen oftast användes som motsatsen till egoism och egennytta. Att vara patriotisk var att bredda solidaritetens gränser utöver sin släkts eller sin korporations intressen. Den retoriska funktionen i att tala om patriotism eller om opatriotiska människor låg i att bredda solidaritetens gränser.

I dag verkar patria-vokabulärens retoriska funktion handla om enskilda intressen. Med andra ord: att strama till solidaritetens gränser.

Nu är jag inte ute efter att presentera en åsikt om Finland eller Europa i dag. Jag vill helt enkelt framhålla att patria-vokabulären har en stark etymologisk kontinuitet som är närvarande också i dag, men att det semantiska fältet kring begreppen har förändrats och att en grundfunktion i att använda dessa ord har förändrats totalt.

Denna förändring är relevant för alla som vill förstå dagens debatt.

 

Print Friendly, PDF & Email
  1. ”Pidän kyllä tätä opposition käytöstä erittäin valitettavana ja epäisänmaallisena, kun meidän neuvotteluasetelmaa vaikeutetaan tällä tavalla.” Täysistunnon pöytäkirja PTK 168/2010 vp, 168. 9.3.2011, kl. 10.01. []
  2. Ovaskainen, Teppo. Kuka oli epäisänmaallinen. Uusi Suomi 9.3.2011. http://www.uusisuomi.fi/kotimaa/110040-kuka-oli-%E2%80%9Depaisanmaallinen%E2%80%9D-mari-kiviniemi [läst 12.12.2013]. []
  3. Koselleck, Reinhart. A Response to Comments on Geschichtliche Grundbegriffe. I Hartmut Lehmann & Melvin Richter (eds.) The Meaning of Historical Terms and Concepts: New Studies on Begriffsgeschichte. German Historical Institute, Washington, D.C. 1996, s. 64. []

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.