Älskad och föraktad: Några metodiska reflektioner utifrån en receptionsstudie av Elisabeth Beskows författarskap 1895–1910

Forskningsprojektets bakgrund och sammanhang

Mitt pågående forskningsprojekt handlar om den kristna författarinnan Elisabeth Beskow (1870­-1928), som utgav sina böcker under pseudonymen Runa. I projektet studeras dels hur hon formulerar det kristna budskapet i sina böcker, dels hur hon genom sina berättelser bemöter det moderna samhällets framväxt. Hennes bokproduktion kan placeras in i det större problemkomplexet om olika kyrkligheters manifesterings- men också moderniseringsprojekt som företogs kring sekelskiftet 1900.

Ämnet för min forskning formulerades i samband med att jag blev delaktig i ett forskningssamarbete som startade på Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet våren 2008 och som innebar att vi på ett nytt sätt började diskutera, konkretisera och formulera hur man kan använda skönlitteratur som historisk källa. Den grundläggande frågan var att fundera kring möjligheter och begränsningar vad gäller hur man kan använda fiktivt material för historisk forskning. Vi identifierade och kartlade det föreliggande forskningsfältet, samlade till en konferens på temat 2008 samt har därefter gett ut två antologier på temat.[1] Med utgångspunkt i detta samarbete formulerade jag så mitt eget nuvarande projekt, vars syfte är tudelat: Dels att studera hur Elisabeth Beskow genom sitt författarskap bemötte och hanterade den moderniseringsprocess som förekom vid sekelskiftet 1900 och dels att analysera om och i så fall hur denna litteratur kunde bli användbar i den samtidigt pågående kyrkliga moderniseringsprocessen. Studien har delats in i tre delar vilka behandlar varsitt tema. Den första delen är av biografisk karaktär och behandlar Elisabeth Beskows sociala bakgrund och uppväxtmiljö. I studiens andra del är det Elisabeths Beskows litteratur som står i fokus och där framkommer hur hon genom sina berättelser ger sitt svar på hur hon ansåg att samtiden skulle bemöta det ”nya” och ”moderna”. Den tredje delen är en receptionsstudie och behandlar hur hennes litteratur mottogs och uppfattades av hennes samtid. Det är denna del som står i fokus för följande presentation samt några metodiska funderingar som utvecklats under det pågående arbetet med denna studie. Hur mottogs den ”programförklaring” som Elisabeth Beskow levererade genom sina berättelser. Hur uppfattades den och hur återkopplades detta? Det centrala materialet i studien utgörs av recensionsmaterial, vilket innebär att det bara är en del av mottagandet som diskuteras här, den offentliga litteraturkritikerns syn formulerade genom recensentens penna. Den enskilde läsarens upplevelse är något annat, som dock utgör en viktig komponent i det större projektet. Men i detta sammanhang begränsar jag mig alltså till att diskutera recensionsmaterialets möjligheter men också begränsningar och vad studier av den här typen av material kan bidra med. Men först behöver huvudpersonen, Elisabeth Beskow presenteras något närmare.

Presentation av Elisabeth Beskow

Elisabeth Beskow utkom 1895 med sin första roman Allt eller intet på Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens förlag och boken blev början på ett omfattande författarskap med ett bestämt syfte: hon ville förmedla det kristna budskapet och ange råd och riktlinjer för hur en kristen människa skulle leva sitt liv. Främst värnade hon ungdomen och ”det uppväxande släktet” och hon såg det som sitt livsuppdrag att förmedla sina tankar till dessa grupper. Men böckerna kom att läsas av många, inte minst vuxna och de kom att användas av olika kyrkliga grupperingar, både den inomkyrkliga (i form av den lågkyrkliga rörelsen) och de frikyrkliga kyrkobildningarna, för att legitimera och vidmakthålla sin position och sitt inflytande i samhället vid tiden kring sekelskiftet 1900.

Elisabeth Beskows familj räknades till Stockholms dåtida kyrkliga och kulturella elit. Hennes far, Gustav Emanuel Beskow var en känd och mycket initiativrik person i det dåtida Stockholm. Han var präst med en tydlig förankring inom den lågkyrkliga rörelsen. Han innehade till exempel en central roll och funktion inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. G. E. Beskow hade många strängar på sin lyra och tog bland annat initiativ till att Blasieholmens kyrka började byggas liksom att den Beskowska skolan inrättades. Denna skulle senare komma att bli ett läroverk där många kända svenska personligheter genomgick sina studieår. Själv var Elisabeth Beskow under en period av sin skoltid ensam flicka bland de trehundra pojkar som gick på skolan. I släkten fanns flera kända kulturpersonligheter, mest känd är kanske barnboksförfattarinnan Elsa Beskow (född Maartman) som gifte sig med Elisabeth Beskows kusin Nathanael Beskow, predikant, rektor och samhällsdebattör men inte prästvigd.

Elisabeth Beskows hemvist inom den borgerliga miljön, och uppväxt inom en ekonomiskt välbärgad familj gjorde att hon inte förväntades att yrkesarbeta. Själv ville hon dock ägna sitt liv åt att bidra med något ”nyttigt”, varför hon påbörjade en utbildning till sjuksköterska. Elisabeth Beskow led dock av en hjärtsjukdom och blev med tiden också svårt hörselskadad på ena örat. Detta ledde till att hon var tvungen att lämna det som hon upplevde var hennes yrkeskall, att bli sjuksköterska. Istället börjar hon skriva berättelser med sedelärande och moraliska, uppbyggande motiv. Men hon valde att, i likhet med många kvinnliga författare vid denna tid, ge ut sina böcker under pseudonym. Hon anger själv att skälet var att hon inte ville vinna några fördelar av sitt efternamn då hon lämnade sitt första manus till förlag. Efter hand blev det känt att det var Elisabeth Beskow som gömde sig bakom pseudonymen Runa, men det var först då hennes första manus fått ett godkänt mottagande.[2] Elisabeth Beskow publicerade cirka 50 böcker, vilka fick stor spridning såväl nationellt som internationellt och kom att läsas av många. Således var det ett omfattande livsverk som väntade Elisabeth Beskow, då hon styrde in på ett spår som hon själv långt ifrån hade tänkt sig från början.

Kall och uppdrag – Elisabeth Beskows syn på sitt författarskap

För Elisabeth Beskow var det primära uppdraget att förmedla det kristna budskapet. Hennes berättelser hade ett didaktiskt syfte – de skulle undervisa läsaren om det kristna livets praktik. Berättelserna kan vid en första anblick ses som banala och händelseförloppen förutsägbara, men vid en närmare läsning märks att Elisabeth Beskow inte väjer för att ta upp problem och moraliska dilemman, och att hon inte anger självklara slut i sina berättelser. Hon lämnar ofta öppet för läsaren själv att få vara delaktig i tolkningsprocessen. Elisabeth Beskows författarskap visar oss prov på hur tidsaktuella frågor, etiska problem och moraliska dilemman hanteras via enskilda individers handlanden och ageranden. I litteraturens form får vi ta del av hur händelseförlopp gestaltas på aktörsnivå, det vill säga hur större, i många fall flytande och ganska oprecisa, moderna strömningar och föreställningar får följder för den enskilda människans liv och praktiska handlingsutrymme.

I sina böcker låter Elisabeth Beskow flera olika röster komma till tals och brytas mot varandra, och på så sätt framhålls en flerfaldighet i hur olika problem kan lösas. Detta är en viktig del av Beskows didaktiska metod: hon ger den samtida läsaren mandat att själv göra sin tolkning och ta ställning till hur problemen ska lösas. I den meningen ingår Elisabeth Beskows arbeten och tankegångar i den moderna strömning som fanns inom den kyrkliga sfären och där hon teologiskt själv hade sin hemvist – hon strävade efter att individen skulle bemyndigas till att göra individuella val och komma fram till egna ställningstaganden. Bara så kunde människan bli trygg i sin övertygelse och därmed bli rustad för att möta den nya tidens och samhällets utmaningar. Elisabeth Beskow förespråkar en modern kristen människa som möter det nya samhället med en personlig och genomtänkt gudstro som gör det möjligt att navigera bland tidens moraliska blindskär.

I sina skildringar framstår Elisabeth Beskow som en liberal föregångare, med blicken mot det moderna och med modet att våga framföra alternativa tolkningar och tankegångar. På samma gång är hon präglad av sitt kristet konservativa synsätt. Bland annat märks detta i hennes beskrivning av mäns och kvinnors roller och uppgifter i samhället. Men inte heller där är hon alldeles klar i sina ställningstaganden utan överlämnar till läsaren att ta ställning. Hon skildrar i sina berättelser både kvinnor som inordnar sig i de traditionella uppfattningarna om vad en kvinna skulle och borde göra och kvinnor som revolterar mot detta och vill hävda ett annat livsmönster. Kanske är det Elisabeth Beskows egen ambivalenta hållning som ytterst kommer till uttryck i hennes författarskap. Kanske ville hon inte inordna sig i de vid tiden rådande normerna om vad kvinnor skulle göra och inte. Oavsett om det är så menar jag att hennes berättelser kan ses som uttryck för att hon förespråkar ett alternativt sätt att formulera teologiska ståndpunkter i detta ämne. Med sina skildringar av olika kvinnoöden vill hon presentera alternativa tolkningsmöjligheter. Det framstår som att hon vill göra upp med den falang som ansåg att mäns och kvinnors uppgifter och relationer var givna genom skapelseordningen. Elisabeth Beskow förmedlar en bild av att kvinnor ska ses som fullvärdiga samhällsmedborgare vars talanger och kapacitet ska tas tillvara.

Berättelserna är komplexa, vilket bland annat framkommer i de olika ställningstaganden som romanfigurerna gör. Och kanske kan man säga att den tydligaste paradoxen framkommer i Elisabeth Beskows eget överordnade tema: hon vill ge läsaren frihet att själv tolka budskapet som framförs i böckerna, på samma gång som det tydliga budskapet är att för att kunna leva i kärleksfulla relationer med varandra och sin omgivning behöver människor ett personligt förhållande till Gud. Öppenheten framstår som begränsad: för att framtiden och de nya strömningarna skulle kunna hanteras krävdes att människan fann den kristna tron och medvetet tog ställning.[3]

Att förmedla sitt budskap

Elisabeth Beskows intention med sitt författarskap var tydlig, men hennes böcker tolkades och recenserades delvis som något ”annat”. Recensionerna visar därför det komplexa förhållandet som uppstår då sändare möter mottagare. I de biografier som finns skrivna över Elisabeth Beskow skildras att biografiförfattarna ansåg att recensenterna dömde hennes författarskap orättvist. Därtill framhålls hur hon själv också blev illa berörd av den hårda kritiken. På samma gång tyder de många upplagorna av hennes böcker på att hon var en mycket omtyckt och flitigt läst författare. Genom att belysa det dubbla mottagandet av hennes böcker, hur hon som författare både var älskad och föraktad, visas hur komplext det är att tolka förhållandet mellan sändare och mottagare, vad motivet är (hos båda parter) och hur det ska tolkas och förmedlas.

Elisabeth Beskow såg som sitt primära uppdrag att förmedla det kristna budskapet – frågan är hur läsekretsen uppfattade detta. Och vilka var läsarna? I vilka tidningar/tidskrifter recenserades Elisabeth Beskows böcker och vilka var recensenterna? Vad står i recensionerna och vad innebar den kritik som hon sägs tagit så hårt vid sig av? Dessa frågor belyser på ett intressant sätt vilket handlingsutrymme en kvinnlig, kristen författare hade vid sekelskiftet 1900 och hur detta uppfattades, bemöttes och bedömdes i sin samtid.

När jag i de tre biografier som finns skrivna om Elisabeth Beskow läste att hon själv tog så illa vid sig av kritiken som framfördes i recensionerna blev jag genast intresserad av att ta del av vad som egentligen stod i dem. Jag har därför försökt att söka reda på så många recensioner som möjligt. Arbetet är inte avslutat, men gott påbörjat. För närvarande har jag funnit cirka 30 recensioner över hennes första upplaga av böckerna. Det har också publicerats recensioner över de senare upplagorna av hennes böcker men jag har inte för avsikt att studera dem. Studien är pågående varför de resonemang som förs här är tentativa och ska utvecklas mer ingående. Eftersom jag dock är mitt i själva arbetsprocessen har det också blivit anledning för mig att tänka kring vilka metoder och verktyg som behövs när man som historiker närmar sig detta material.

Vad är en recension?

Det är alltid viktigt att genrebestämma texter och att också definiera vad som karakteriserar den specifika genren. Här blir det centralt att klargöra vad en recension är och hur den kan användas. Litteraturvetaren Tomas Forser definierar skriver följande om vad en recension är: ”En text om en annan text, för så vitt vi begränsar oss till litteraturktikens fält. Men an annan text om en text om vi granskar en recension från 1910-talet i stället för en från 1990-talet. Annan i både formspråk och funktionssätt.”[4] Forser menar dock att som källmaterial betraktat har recensionen sina begränsningar för vilka frågor som kan besvaras. Han säger:

Recensionen går inte att använda för att fälla omdömen om bokens värde som historieskrivning. Inte heller förmedlar den några egentliga pikanterier ur tidningsvärlden. Texten är sig själv nog och blir en elegant uppvisning i ett konsekvent dramaturgiskt grepp i vad som presenteras som en anmälan av en bok under den gängse vinjetten om litteratur. Som recension säger texten mer om sig själv än om boken den anmäler och den gör det med stor självmedvetenhet. Det är historieskrivning som fiktion. Det är ett roande stycke recension. Men snarare än en metaspråklig beskrivning av sitt objekt, verket, är recensionen en lekfull parafras på det.[5]

I sitt resonemang kring vad en recension är och kan användas till utgår Forser självfallet från sin hemvist inom litteraturvetenskapen. Men det finns ett intressant spår i hans argumentering, nämligen att recensionen säger mer om den som recenserar än det verk som ligger till grund för anmälan. Och att ständigt ha det källkritiska perspektivet att ett material inte kan besvara vilka frågor som helst förefaller som en rimlig tanke. Dock menar jag utifrån en historievetenskaplig synvinkel att materialet kan användas för att ge oss svar på fler frågor än vad historiker har ställt till denna typ av material. I hög grad har materialet varit ”reserverat” för litteraturvetare, medan jag menar att det lämpar sig utmärkt för att besvara en rad olika frågor som historiker har anledning att ställa. Några av dem vill jag söka svar på i min studie, men det måste givetvis göras med ett kritiskt förhållningssätt och med en bedömning som säger att vi inte kan övertolka materialets användningsområde eller tillförlitlighet. Ytterligare en litteraturvetare, Lina Samuelsson, har i sin nyligen publicerade doktorsavhandling Kritikens ordning. Svenska bokrecensioner 1906, 1956, 2006, beskrivit och förklarat begreppet kritik följande: ”Ordet ”kritik” kommer från grekiskans krínein som betyder ’skilja ut’ och ’avgöra’. Ofta anses en recension i sig vara en positiv värdering av verkets betydelse; det blir åtminstone uppmärksammat och anses värt att kommentera.”[6] Och detta är just detta, att böckerna över huvudtaget anses som värda att uppmärksamma som blir en viktig markör för att de var kända i sin samtid. För Elisabeth Beskow var det viktigt att böckerna fick spridning och blev lästa, och hon uppskattade också att de uppmärksammades, men tog illa vid sig då hennes budskap missuppfattades. Och i korta drag anger detta själva kärnan i problematiken – hur kommuniceras ett budskap mellan sändare och mottagare och vad får det för följder för värderingen? I vilka forum var det då som recensionerna av Elisabeth Beskows böcker publicerades?

Recensioner och recensenten

Elisabeth Beskows böcker finns främst recenserade i dagspressen, inte sällan i värdekonservativa tidningar. De tidningar som jag har funnit recensioner i hittills är: Svenska Dagbladet, Svenska Morgonbladet, Vårt Land, Dagens Nyheter, Nya Dagligt Allehanda, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Aftonbladet. Böckerna recenserades även i kyrkligt pressmaterial, men den studien är pågående varför vidare resonemang gällande detta får föras i ett annat sammanhang. Flera av recensionerna ger författarinnan sitt erkännande. Men det framförs också kritik i form av resonemang som att böckerna ”saknar djup och mening” och att de helt enkelt är för banala och lättvindig i sin handling. Och likaså att det sker ett förenklande av komplicerade teologiska perspektiv. I de fall som det framförs är det dock en på sätt och vis riktig iakttagelse av recensenten, författarinnans syfte är att göra de svåråtkomliga teologiska resonemangen begripliga för sin tids släkte. Och för att göra det krävs ett enkelt språk och en vardagsnära handling som människor kan känna igen sig i.

Vem som recenserar/anmäler boken får, liksom Forser också hävdar avgörande betydelse för vad som skrivs i recensionen samt var den ska publiceras. Ytterst handlar det dock om att recensenten i någon mening gör sig till tolkare av synen på individens uppdrag. Och vem kan bestämma den? Sändaren eller mottagaren? Det synes vara detta som Forser vill poängtera i sitt resonemang: recensionen blir och kan endast bli en bild av verkligheten. En fiktion, men aldrig en verklighet. Men vad är då verklighet? Vem äger den? Är inte texten fri? Det finns flera filosofiska resonemang som går att föra kring dessa frågor. Som historiker har jag dock en pragmatisk syn på recensenten och det material som förmedlas – det vill säga recensionen. Och jag menar att materialet inte är en fiktion. Materialet är en viktig kvarleva av den som har skrivit det, i likhet med andra typer av källmaterial (vanligtvis textbaserade) och som visar hur en bok bemöttes och tolkades, må vara av en enda person, recensenten. Men om det är det som vi vill undersöka menar jag att detta i grunden källkritiska problem inte blir ett faktiskt problem. Det blir snarare en metodisk möjlighet. Genom att formulera frågor som materialet kan besvara blir materialet viktigt och användbart. Och när det dessutom ställs i relation till den bild som biografierna och författaren själv har framställt om detta material menar jag att det både kan bredda och problematisera den bild som finns tecknad.

Avslutande reflektioner

Varför har då inte historiker använt sig av det rika och mångfasetterade material som recensioner utgör för att studera hur olika typer av budskap har beskrivits, förmedlats och tolkats i sin samtid. Den grundläggande orsaken tror jag att vi kan finna i historikers rädsla och osäkerhet för att arbeta med och bearbeta fiktivt källmaterial och hur detta ska kunna passera det stränga källkritiska nålsögat för att legitimeras och anses som giltigt och användbart. Jag menar dock att recensionsmaterialet som sådant, om än det kan betraktas som en fiktion av verkligheten ändå kan användas för att belysa ett exempel på individens plats och roll i historien. Vem får tillträde att bedöma, vilka böcker anses värda att bedömas, vad är det som diskuteras i innehållet och hur framförs detta, ja många fler frågor skulle kunna formuleras. Men jag vill argumentera för att det är dags för historiker att se den utmanande möjligheten med det fiktiva materialet. Det kräver att en ny typ av frågor konstrueras och att det förs en ständigt pågående diskussion om källvärde och källkritik. Det gamla arvet om att det skulle finnas bra och dåliga källor lever kvar, men det behöver göras upp med på ett grundläggande plan. Vi måste låta våra forskningsintressen och forskningsfrågor få styra i betydligt högre utsträckning och inte låta oss begränsas i våra resonemang och utmaningar beroende på en utgångspunkt i källmaterialet. Detta utmanar oss att tänka nytt kring individens plats i historien. Och hur vi formulerar våra forskningsfrågor. Att låta vår upptäckariver, våra forskningsintressen och våra frågor styra kan låta enkelt, men är i praktiken en svår uppgift, dock inte att förglömma vårt viktigaste metodiska verktyg för att föra det historievetenskapliga resonemanget vidare – inom nya fält kanske med hjälp av nya typer av material.

Ulrika Lagerlöf Nilsson är filosofie doktor i historia och slutför för närvarande sin doktorsavhandling i kyrkohistoria ”Att fria eller fälla? Synen på modernitet i det kyrkliga förnyelseprojektet under 1900-talets första hälft utifrån Elisabeth Beskows författarskap” vid Teologiska fakulteten, Åbo Akademi.

Referenser

Ahlberger, Christer et.al. (red.). Skönlitteratur som historisk källa. Göteborg 2009.

Bagerius Henric & Lagerlöf Nilsson, Ulrika & Lundqvist, Pia. ”Skönlitteraturen i historievetenskapen – några metodologiska reflektioner” i Historisk tidskrift 2013:3, s. 384-410.

Bagerius, Henric & Lagerlöf Nilsson, Ulrika (red.). Moderna historier. Skönlitteratur i det moderna samhällets framväxt. Lund 2011.

Bagerius, Henric & Lagerlöf Nilsson, Ulrika (2011). ”Det moderna samhällets framväxt – en komplicerad historia” i Bagerius, Henric & Ulrika Lagerlöf Nilsson (red.), Moderna historier. Skönlitteratur i det moderna samhällets framväxt. Lund 2011, s. 7-15.

Beskow, Elisabeth [Runa]. Allt eller intet. Stockholm 1895.

Beskow, Maja. Författarinnan Runa: en minnesbild. Stockholm 1932.

Beskow, Elisabeth [Runa]. ”Hur min första bok kom till”, Hågkomster och livsintryck av svenska män och kvinnor, Tredje samlingen. Uppsala 1923.

Englund, Boel & Lena Kåreland. Rätten till ordet: en kollektivbiografi över skrivande Stockholmskvinnor 1880-1920. Stockholm 2008.

Gunnarsson, Olov. En bok om Runa. Stockholm 1956.

Lagerlöf Nilsson, Ulrika.  ”Moderna strömningar och kyrkliga förnyelseprojekt. Runa och den kristna moraliska fostran kring sekelskiftet 1900.” i Bagerius, Henric & Ulrika Lagerlöf Nilsson (red.), Moderna historier. Skönlitteratur i det moderna samhällets framväxt. Lund 2011, s. 99-124.

Lagerlöf Nilsson, Ulrika. ”Biografiska skildringar av Runa och hennes författarskap 1923-1956” i Dahlbacka, Ingvar & Carola Nordbäck (red.). Biografin i väckelseforskningen. Kyrkohistoriska arkivet vid Åbo Akademi, Meddelande 42, Åbo 2010, s. 104-114.

Lagerlöf Nilsson, Ulrika. ”Ett sedelärande alternativ eller en maktförstärkande strategi? Runas litterära produktion från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet” i Ahlberger, Christer et.al. (red.), Skönlitteratur som historisk källa. Göteborg 2009, s. 169-178.

Lang, Ingrid. Runa. Et liv i lyset. Oslo 1952.

Mundt, Gerda. Forfatterinden Elisabeth Beskows Liv og Livsmaal. Radio foredrag 7. December 1931. Aarhus 1932.

 

Print Friendly, PDF & Email


  1. Ahlberger et. al 2009; Bagerius & Lagerlöf Nilsson 2011. [Takaisin]
  2. Beskow 1923 [Takaisin]
  3. Lagerlöf Nilsson 2011 [Takaisin]
  4. Forser 2002, 17 [Takaisin]
  5. Forser 2002, 18 [Takaisin]
  6. Samuelsson 2013, 10 [Takaisin]


Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *