Kvinna och intellektuell: Biografin som medel att utmana stereotypa berättelser om manligt och kvinnligt

Till grund för den här presentationen ligger min biografi om den svenska författaren och feministen Frida Stéenhoff (1865-1945).1 Hon skrev både dramer och debattskrifter och det hon framförallt intresserade sig för var frågor kring kärlek, sexualitet och moderskap. Hon var väl känd i sin samtid för sitt radikala författarskap, men också mycket kritiserad från delar av den intellektuella manliga eliten och från kvinnorörelsen. Hon kan inte enkelt inplaceras i tidens dominerande tankeströmningar och glömdes sedan bort.

Min huvudambition med boken var att undersöka hur Frida Stéenhoff skapades som intellektuell och att skriva in henne i en litterär och politisk tradition. Boken har, som många akademiska biografier, både en berättande och analytisk ambition.

De reflektioner jag kommer att presentera här hade jag inte utvecklat innan jag skrev boken, utan de är ett försök att retrospektivt förstå forskningsprocessen och några av dess resultat. De handlar om vad förförståelse, teoretiska utgångspunkter och metodiska val betyder för utformningen av en biografi. I förlängningen handlar det också om poängen med att skriva en historisk biografi. Men först några ord om vem Frida Stéenhoff var.

Vem var hon?

Frida Stéenhoff debuterade år 1896 med dramat, Lejonets unge, som hon skrev under pseudonymen Harold Gote. Då hade såväl det probleminriktade dramat som de kvinnliga författarna råkat i vanrykte, vilket innebar att det inte var den mest gynnsamma tiden för en kvinna att komma ut med ett samhällskritiskt drama. Nu hade nittiotalisterna, som upphöjde känslan och fantasin, börjat inta den litterära scenen och författarrollen hade antagit en alltmer maskulin prägel. De var ”fältets herrar”, för att använda David Gedins begrepp. Den 80-talslitteratur som bland annat varit kvinnornas, probleminriktad och med siktet inställt på det privata livet, avfärdades ofta med epitet ”indignationslitteratur”.

Vid debuten var Frida Stéenhoff 30 år gammal och gift sedan åtta år. Hennes man, Gotthilf Stéenhoff, var läkare och de bodde i Sundsvall. Hon var född i Stockholm och dotter till den kände komministern och skriftställaren Bernhard Wadström, som kom att uppröras över sin fritänkande och religionskritiska dotter. I Lejonets unge (1896) ifrågasatte hon nämligen både religiösa dogmer och det institutionaliserade äktenskapet. Endast den förbindelse som byggde på kärlek var sedlig, oavsett om den legaliserats genom giftermål – det var dramats budskap. Det innehöll också en vag antydan om barnbegränsning. Det borgerliga etablissemanget i Sundsvall rasade när dramat sattes upp och det väckte sedan debatt varhelst det spelades. Debatten och kritiken tycks dock inte ha bekommit författarinnan, utan snarare sporrat henne. Hon är ung och modern och helt övertygad om att hennes idéer, har framtiden för sig. Frida Stéenhoff skrev i rask följd flera dramer och började efterhand att även engagera sig i den offentliga debatten, i tal och i skrift. Hon skrev om prostitution, barnbegränsning, rösträtt, äktenskap, krig och fred. Och hon väckte ständigt debatt, som mest under Sundsvallstiden, mellan 1896 fram till 1908. År 1903 introducerade hon i skriften Feminismens moral, begreppet feminism i den svenska debatten och hon var mycket kritisk mot den borgerliga kvinnorörelsen för att den inte vill ta i de frågor hon tyckte var viktiga. År 1918 hade hon publicerat åtta dramer och tre romaner samt ett stort antal idéskrifter och essäer och kritik i dagspress och tidskrifter.

Två starka berättelser

När jag för en tid sedan presenterade min bok på ett seminarium fick jag frågan om det inte hade varit svårt att skriva om en kvinna som så tydligt tycks ha haft möjlighet att uttrycka sig och som dessutom verkade ha levt i ett lyckligt och traditionellt äktenskap.

Jag blev något förbryllad över frågan och den fick mig att inse att en biografi så lätt reduceras till en berättelse om stabilt subjekt och ett stereotypt liv; och när det handlar om kvinnor förväntar man sig gärna en berättelse om antingen en hjältinna eller ett offer. I själva verket var det just denna typ av enkla och stereotypa berättelser som jag kämpat med och försökt undvika då jag skrev min bok.

Så här i efterhand tycker jag mig kunna se att det var två berättelser, i samhället och i forskningen, som pockade på och ville ta över. Å ena sidan den berättelse, som var stark i tiden och också följt med in i senare forskning, där kvinnors författarskap nedvärderas och inte tas på allvar. Här är de viktiga författarskapen manliga och där relationen mellan män står i centrum, medan kvinnors dramer från den här tiden antingen placeras i kategorin ”indignationslitteratur”, som inte ansågs ha något egentligt konstnärligt värde, eller tolkades rent biografiskt som ett uttryck för liv och inte för konst. Det är den här berättelsen som den feministiska forskningen velat vederlägga, men det har även inom feministisk forskning funnits en tendens att fastna i stereotyper och tvinga in en mångfacetterad verklighet i förutbestämda kategorier. Då är det inte en patriarkal berättelse utan en rigid genusordning som läggs som ett raster över analysen. Denna typ av feministisk berättelse har, liksom den förra, inte utrymme för ambivalens, tvetydighet och förändring. Det är här biografin kan ha en roll menar jag.

Jag hade alltså med mig de här berättelserna och de ville gärna ta över. Hade kvinnornas dramer egentligen något konstnärligt värde? Var inte det politiska budskapet det viktiga? Och nog stötte de på ett enormt motstånd.

I den här texten ska jag försöka illustrera hur stereotyper kring manligt och kvinnligt utmanades under arbetets gång, genom vilka metoder det skedde och vilka nya tolkningar och berättelser som blev resultatet.

På jakt efter ledtrådar

Min ambition då jag började med min biografi var att skriva en teoretisk driven och tematisk biografi där teorier om feminism och om kön skulle utgöra en grundbult.  Men det var en större utmaning än jag trodde. Det fanns redan en kronologiskt upplagd vänbiografi från 30-talet och det var inte en sådan biografi jag skulle skriva. Teoretiskt förhöll jag mig till teorier om kön och klass och frågan om aktör och struktur. Men det fungerade helt enkelt inte. Fart på skrivande fick jag först när jag helt ändrade angreppssätt och valde att arbeta kronologiskt och väldigt källnära. Ett angreppssätt som liknar det så kallade ”ledtrådsparadigm” som är förknippat med mikrohistorikern Carlo Ginzburg, där forskaren fokuserar på detaljer, låter intuitionen ta plats och försöker att vara så förutsättningslös som möjligt. De teorier och den kringkunskap jag bar med mig från min tidigare forskning blev snarast en fond mot vilken berättelsen utspelade sig.

Med denna metod började jag se saker som jag troligtvis inte sett annars och min berättelse kunde ta form. Den, i och för sig vaga, bild jag hade av Frida Stéenhoff som person förändrades. En mer komplex bild tonade fram: av henne, av tiden och av de hinder och möjligheter som mötte dåtidens kvinnliga intellektuella och författare.

Jag ska här med några exempel försöka visa hur jag konkret arbetade och på vilket sätt förenklade berättelser om manligt och kvinnligt utmanades. Jag kommer att diskutera det här under tre rubriker: kontroversiell och konventionell; etik och estetik; dialog över könsgränser.

Kontroversiell och konventionell

För mig var Frida Stéenhoff inledningsvis främst den orädda och den kontroversiella, som utmanade sin samtid i dess mest kontroversiella frågor. En ”outsider”. Den förförståelsen styrde inledningsvis också mina frågor och mitt sökande. Jag letade belägg för att hon mötte motstånd och blev glad när jag fann det. ”Jag måste spränga mig en väg”, ”Jag har kommit i pinsam konflikt med min familj” var formuleringar som jag fann i brev och nöjt kunde använda som rubriker. Men efterhand insåg jag att motståndet kanske inte var det centrala (då bortser jag från den offentliga kritiken). Tvärtom fick hon stöd i sin omgivning och även av dem som inte delade hennes uppfattning. Dessutom blev det uppenbart att hon trots sina kontroversiella tankar själv i flera avseenden levde ganska konventionellt – hon kanske var en outsider i vissa avseenden men inte i andra. I en jubileumsartikel till hennes 60-årsdag karaktäriserades hon träffande som ”en levande antites”. Begreppsparet kontroversiell/konventionell blev en intressant paradox i hennes liv, som hon säkert inte var ensam om, som jag tvingades att reflektera över och som både komplicerade och fördjupade förståelsen för min huvudperson.

Min ambition var att förstå hur Stéenhoff skapades som intellektuell och feminist. Och den här kombinationen av att vara både konventionell och kontroversiell blev en ledtråd för att förstå hur hon kunde fortsätta att skriva radikala dramer och pamfletter och inte dra sig tillbaka trots massiv kritik. Att säga att hon levde konventionellt är inte helt rätt dock. Hon var gift och hade barn, men levde med en extremt okonventionell man som gav sin hustru sitt fulla stöd. Hon tjänade också en del pengar på sitt författarskap, men som gift borgerlig kvinna var hon inte ekonomiskt beroende av det och skrev i ett sammanhang att hon var privilegierad som ”inte behövde skriva för bröd”. Hade hon valt en annan väg i livet, t ex att studera och skaffa sig en akademisk position, hade hon förvisso kunnat försörja sig själv men gränserna för vad hon skulle ha kunnat säga skulle då ha varit mycket begränsade. Man skulle kunna säga att hennes yttre och hennes sätt att leva fungerade som ett skydd.

Etik och estetik

Genom den här närläsningen blev det också efterhand uppenbart att det var det skönlitterära författarskapet som låg Frida Stéenhoff närmast om hjärtat. Snart satt jag därför och läste hennes skönlitterära alster och mängder av recensioner och försökte att via forskningen få en bild av tidens litterära klimat. Jag hittade också intressanta texter där hon själv reflekterade över vad konst är och framför allt över dramat som konstform.

Frågan om förhållandet mellan etik och estetik, mellan budskap och konst, debatterades livligt kring sekelskiftet 1900 och kvinnor kritiserades som sagt ofta för att sätta budskapet före konsten. Det tycktes ligga särskilt nära ”de skrifvande damerna” som en skribent uttryckte det. Min genomgång av den samtida kritiken av Frida Stéenhoffs dramer visade emellertid att det fanns många recensenter som inte fastnade i den här typen av stereotyper utan tog hennes författarskap på största allvar, vilket talar mot att kvinnliga författare vid den här tiden alltid mötte motstånd i sin egenskap av kvinnor. Bilden var tvärtom ytterst mångfacetterad. Hon fick både positiv och negativ kritik och den handlade både om konstnärlig utformning och om budskapet.

Frida Stéenhoff fick dessutom förvånansvärt positiva omdömen som dramatiker och stilist. Förvånansvärt eftersom den litteraturvetenskapliga forskningen snarare har gett en bild av att kvinnliga författare sällan passerade kritikernas nålsöga för vad som ansågs vara god litteratur. Att jag upptäckte det här – för att koppla till frågan om betydelsen av teoretiska och metodiska val – ser jag som ett resultat av det medvetna valet att inte göra snäva tematiska avgränsningar, att försöka arbeta så förutsättningslöst som möjligt och vara öppen för vad källmaterialet har att säga. Här fanns en positiv kritik som är viktig att lyfta fram och som komplicerar bilden av bemötandet av kvinnors författarskap.

Genom den här upptäckten fick jag också upp ögonen för att frågan om konstens natur var en viktig fråga för Frida Stéenhoff. I brev och artiklar framhöll hon återkommande att en författare aldrig fick göra avkall på det konstnärliga för att framföra ett budskap. ”Det ska naturligtvis vara konst inte predikningar”, skrev hon i ett brev till en författarkollega år 1901. Hon värjde sig dessutom ständigt mot att kritiker ville sätta likhetstecken mellan henne – författaren – och olika karaktärer i hennes skådespel.

År 1910 gav hon dessutom ut en skrift med titeln Teatern och livet där hon på ett intressant sätt sammanfattade sin syn på teaterns roll i samhället. Teaterns uppgift säger hon här, är att utan att göra avkall på det konstnärliga, skildra sanna människor ur verkligheten, deras strävanden och dilemman. Teatern skulle inte ta parti, det var inte det som var poängen. För Frida Stéenhoff själv förelåg således ingen konflikt mellan etik och estetik, men hon värnar det konstnärliga och reser stora och allmängiltiga frågor om konstens natur.

Om jag haft en mer explicit genusteoretisk ingång, med fokus på Frida Stéenhoff som kvinnlig författare i en manligt styrd värld, hade jag säkert inte brytt mig om att undersöka recensionerna eller mest letat efter det negativa. Och hennes mer generella tankar kring konstens natur hade nog inte framstått som särskilt intressanta – för att återkoppla till den här textens tema. Vad som däremot kan vara intressant ur ett genusperspektiv är de att inlägg hon lade fram av den här typen inte väckte debatt eller uppmärksammades särskilt, vilket kan ses som ett uttryck föra att kvinnor saknade auktoritet när det gällde att uttala sig i denna typ av allmängiltiga frågor. Men för oss som sentida forskare visar det snarare att hon var i dialog med sin tid och tog sig själv på allvar som författare och tänkare.

En könsöverskridande dialog och nya berättelser

Det var inte endast synen på Frida Stéenhoff som förändrades under processens gång. Andra perspektiv på tiden trädde också fram. När jag inledde mitt arbete med biografin var det forskningen kring kvinnorörelsen och den feministiska idétraditionen den naturliga utgångspunkten. Forskare väljer ju alltid ett sammanhang och ett forskningsläge som styr och begränsar. Även på den här punken sa mitt material tidigt: Stopp och belägg! Det räcker inte, och kanske är det inte ens så viktigt! Vad då likhet/särart och underordning/ överordning? Dessa begrepp, som jag i och för sig redan tidigare ifrågasatt, ville än mindre foga in sig i min biografiska berättelse. Varken när det gällde Frida Stéenhoffs liv eller hennes skrivande. Hon hade dels ett utrymme – om än begränsat – och visst handlade det om kön men det handlade också om så mycket annat som hade dolts om jag hållit fast vid mina tidiga utgångspunkter. Andra sammanhang och andra berättelser trädde fram.

Att där fanns en dialog mellan kvinnor är väl fastställt i forskningen, men jag fann också en intressant och omfattande dialog som överskred könsgränserna – kring politik, feminism och författarskapet mödor – uttryckt i brevväxlingar med manliga författarkollegor och i klubbar och föreningar. En dialog jag letat efter men funnit få spår av i forskningen. I biografier om manliga författare och intellektuella uppträder kvinnor i regel främst som hustrur, systrar eller älskarinnor, inte som intellektuella samtalspartners. Och i biografier om kvinnor ligger ofta fokus på kvinnliga nätverk. Med min metod upptäckte jag att det fanns en könsöverskridande dialog som är värd vår uppmärksamhet, och som jag tror fanns på andra håll också om man bara letar efter den.

Min biografiska ingång avtäckte också en annan typ av samtal som ställde andra frågor och skapade andra berättelser. Här ställdes frågor om samspelet mellan konst, moral och politik i det tidiga 1900-talet. Här fanns en dialog som, samtidigt som den var könsöverskridande, både var en del av och utmanade den berättelse om det moderna som började etableras vid denna tid. Det som marginaliserats i den stora berättelsen fanns här; frågor om moral, kärlek, sexualitet, om krigets fasor och individualismens gränser. En motberättelse om man så vill.

Berättelserna utmanas

För att sammanfatta skulle man kunna säga att min biografiska ingång visade att stereotyper om manligt och kvinnligt är just stereotyper som vi sällan stöter på i verkliga livet – därmed inte sagt att det inte fanns och finns strukturer som begränsar. Det två starka berättelserna som jag skissade inledningsvis – man skulle förenklat kunna kalla dem den patriarkaliska och den feministiska – ifrågasattes ständigt i min studie.

· Frida Stéenhoff var inte en ”outsider” i någon enkel mening

· Hennes verk fick ett mycket blandat mottagande

· Hon kallade sig feminist men såg sig som en av tidens intellektuella

· De intellektuella samtalen fördes inte endast mellan män

· Nya berättelser i tiden framträdde

Min egen berättelse blev inte en berättelse om antingen ett offer eller en hjältinna, varken framgångssaga eller en tragedi, för att tala med Hayden White. Porträttet blev mer sammansatt och handlade både om hinder och möjligheter.

Berättelserna är fortfarande runt omkring oss

Min ambition var att skriva in min protagonist i en litterär, politisk och intellektuell kontext, men berättelserna är fortfarande omkring oss.

När förra sekelskiftets kvinnliga dramatiker återupptäcktes för några år sedan och deras dramer sattes upp igen, dök de gamla stereotyperna upp igen. Så blev till exempel ett av Frida Stéenhoffs dramer recenserat under rubriker som ”En feministisk pamflett” och ”En politisk inlaga full av humor”. Rubriker som snarare för tankarna till politik än till konst, vilket innebär att dessa kvinnors dramer än en gång placeras i ett fack för sig som ”kvinnolitteratur”, om än med positiva konnotationer.

För att ta ett annat exempel. När min förläggare skulle göra reklam för min bok på förlagets hemsida föreslog de också, som de ofta gör, andra böcker som potentiella köpare av min bok skulle kunna vara intresserade av. Och vad tror ni de rekommenderade? Biografier om intellektuella kvinnor – inte om män!

För att sammanfatta

Att adressera kön utan att förstärka könsstereotyper var och är fortfarande en svår uppgift. Mitt sätt att göra det var alltså att arbeta kronologiskt och mycket nära källorna, vilket gjorde det möjligt för mig att se saker som jag troligtvis inte hade sett annars. En dialog över könsgränser, en utmanande diskussion om relationen mellan konst, politik och moral och jag fick en djupare förståelse för relationen mellan liv och verk.

Christina Carlsson Wetterberg är Professor i historia vid Örebro universitet i Sverige. Hon har bland annat forskat om kvinnorörelsens och äktenskapslagstiftningens historia och hennes senaste bok är ”Bara ett öfverskott af lif. En Biografi om Frida Stéenhoff” (Atlantis 2010).

Print Friendly, PDF & Email
  1. Carlsson Wetterberg, Christina, ’Bara ett öfverskott af lif.’ En biografi om Frida Stéenhoff (1865-1945), Atlantis, Stockholm 2010. Den här presentationen håller på att omarbetas till en artikel som kommer att publiceras i antologin Berättande, liv, mening, red. G. Andersson, C. Lidström, C.C. Wetterberg & Sten Wistrand, senare i år. []

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *