Mellan individ och struktur

Hur åskådliggör och beskriver man en biografisk avhandlings uppbyggnad, avgränsning och tillvägagångssätt? I artikeln behandlar jag metodologiska aspekter ur min doktorsavhandling om den finländske statsmannen Leo Mechelin, som var verksam i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.[1] I senatorn, lantdagsmannen, professorn, stadsstyrelseordföranden, oppositionsledaren och bankmannen Leo Mechelins verksamhet och person möts en mångsysslare av sin tid med tidsperiodens samhälleliga strömningar.

Kring 2005, då jag inledde doktorandstudierna, var trenden inom den akademiska biografiskrivningen, för det första, att biografin på nytt var föremål för akademiskt intresse, efter att under en tid ha betraktats som suspekt ovetenskaplig populärhistoria. Även om biografin har fått ett slags upprättelse verkade det akademiska fältet ändå inte fullständigt omfamna den traditionella biografin som följer en storman från vaggan till graven.[2]

En del av kritiken riktade sig mot formatet. I en omfattande framställning av en persons livsskeden och livsområden riskerar personen och dennes karaktär och berättelse att drunkna i ett övermått av detaljer. Kritiken grundade sig också på en fortsatt skepticism mot det biografiska formatets tendens att främställa en enskild aktör som formare och påverkare av historiens gång. Man var inte beredd att uteslutande förklara det historiska förloppet som ett resultat av enskilda personers agerande.[3]

Ändå förekom, och förekommer i allt högre grad, en viss öppenhet för individens roll som aktör i det historiska skeendet. Man har närmat sig den traditionella biografin om man jämför med den mikrohistoriska motpolen, som använder individen som ett instrument för att komma åt generella samhälleliga strukturer. En allmän trend inom den akademiska biografin verkar således vara att man söker sig mot en mellanposition mellan individ- och strukturdriven historiesyn. Samma trend är också märkbar i min avhandling.

Triangulering

I avhandlingen om Leo Mechelin utvecklades de metodiska lösningarna under arbetets gång. Slutresultatet blev en egenkomponerad modell. Redan i ett tidigt skede utformades en triangelformation, som också kom att utgöra basen för den slutgiltiga modellen.

Senator Leo Mechelin, som var forskningsprojektets utgångspunkt, bildade en av triangelns hörnpunkter. I triangelns övriga två hörn placerades ett par ämnesområden som upprepade gånger dök upp i det material som fanns om Mechelin.

Ett begrepp som ofta förknippades med Mechelin och hans verksamhet var hänvisningarna till rätt. Det verkade vara av central betydelse. Genom att närmare studera detta rättstänkande var det därför möjligt att få en inblick i Mechelins tankevärld. Samtidigt var det av intresse att ta reda på kärnan i rättstanken. Vad byggde han den på?

Den tredje hörnpunkten utgjordes av den fråga eller det verksamhetsområde som Mechelin kom att ägna det mesta av sina krafter på, och som omgivningen och eftervärlden såg som hans viktigaste uppgift. Det var Finlands förhållande till Ryssland kring sekelskiftet 1900. De rysk-finska relationerna under ryska tiden är ett välutforskat och omdebatterat ämne. I avhandlingen begränsades därför ämnesområdet till hur Mechelin och hans medhjälpare förde fram frågan i utlandet, där de finsk-ryska kontroverserna kring sekelskiftet 1900 blev känt som finska frågan. Avgränsningen motiverades av att finska frågans roll och utsträckning utomlands var ett område som var mindre utforskat inom den omfattande forskningen i de rysk-finska relationerna. Samtidigt var Mechelin en central figur i det utländska arbetet, och dessutom var internationella relationer ett forskningsområde som intresserade mig personligen.

Avhandlingens avgränsning bildades således av de linjer som drogs upp mellan de tre punkterna Leo Mechelin, rättstanken och finska frågan. Av det material som fanns om Mechelin hamnade de uppgifter som belyste rättstänkande och finska frågan inom ramen för avhandlingens forskningsområde. På motsvarande sätt sökte jag information om rättstänkande utifrån vad det kunde tillföra uppfattningen av Mechelin och finska frågan. Finska frågan studerades i sin tur utifrån vad den kunde säga om Mechelin och rättstänkandet.

Tillvägagångssättet fick beteckningen triangulering. Triangulering är en term som används bland annat inom lantmäteri och orientering. I dessa sammanhang används triangulering för att ute i terrängen hitta sin position på kartan genom att ta hjälp av två synliga riktmärken. En beskrivning som också passar in på användningen av riktpunkterna Leo Mechelin, rättstanken och finska frågan.

En invändning mot valet av just dessa tre riktpunkter kunde vara att de är väldigt olika till sin karaktär. De kan framstå som svåra att placera på ett gemensamt och jämförbart plan. Det är ju fråga om en enskild person, en tanke eller idé och en specifik politisk fråga. Ur ett biografiskt perspektiv fyller emellertid valet av dessa riktpunkter en funktion. För det första förekommer en specifik person, vars liv på något sätt motiverar ett forskningsintresse. För att komma denna person närmare in på livet fungerar tanken eller idén som ett sätt att bilda sig en uppfattning om personens tankevärld. Den specifika politiska frågan grundar personen och idén i en verksamhet, ett agerande. På så sätt framkommer en persons teori och praktik. Det går också att bilda sig en uppfattning om teorin och praktiken stämmer överens med varandra.

Kontextualisering

Triangelformen och riktningspilarna definierade det primära forskningsområdets avgränsning. Detta område omfattade både individuella och strukturella aspekter. Personen Leo Mechelin erbjöd det individuella perspektivet, medan de övergripande strukturella aspekterna koncentrerades till rättstanken och finska frågan. Dessa tre ämnesområden gjorde jag anspråk på att i avhandlingen ha någonting att säga om. För att bättre åskådliggöra hur avhandlingsområdet placerade sig i förhållande till allt som hamnade utanför avgränsningen, gjordes ett sista tillägg till metodmodellens triangel och pilar.

Stubb

Tillägget utgjordes av tre cirklar. Cirklarna representerade de tre respektive ämnesområdena i sin helhet. Cirkeln med Leo Mechelin kunde till exempel i en traditionell ”från vaggan till graven”-biografi illustreras genom att framställningen ritar upp cirkelns yttre gräns ända till att man når hela varvet runt. Från vaggan till graven-framställningen ritar upp de yttre detaljerna för levnadsförloppet. Sedan beror det på biografiförfattarens skicklighet, materialtillgång och avsikt om läsaren också får en inblick i och uppfattning om allt det som finns innanför cirkelns yttre gränser, i innandömet.

Triangelmodellen överlappar inte fullt cirkeln och följer heller inte cirkelns yttre linje. I stället bildar triangelspetsen en kil in i cirkeln. Det anspråk kilen illustrerar är att läsaren skall kunna räkna med att få uppgifter om ett visst livsskede eller livsområde och dessutom en inblick i det inre, i bästa fall att en spjutspets skall tränga ända in till en persons innersta kärna. För att tränga genom ytan tar kilen hjälp av riktpunkter utanför det individuella. I detta fall rättstanken och finska frågan.

För att triangeln inte skall förbli en löst hängande figur som läsaren har svårt att placera in i ett större sammanhang är det viktigt att läsaren på något sätt erbjuds en överblick över de cirklar som genomkorsas av triangeln. I avhandlingen tog det sig uttryck på så sätt att det i inledningen fanns tre underkapitel, vars uppgift utifrån den modell som här har ritats upp var att i stora drag skissa konturerna för de tre ämnesområdena (cirklarna). I den uppskissade cirkeln ingick både en överblick över det historiska innehållet och en framställning av forskningen på ämnesområdet. Dessutom drog de tre underkapitlen i inledningen upp konturerna för hur triangelns kilar placerade sig inom respektive ämnesområde/cirkel.

Den efterföljande avhandlingsdelen som utgjordes av själva behandlingen av forskningsfrågorna och forskningsområdet framskred i något så när kronologisk ordning. Läsaren kunde därför skapa sig en viss uppfattning om Leo Mechelins livsförlopp. Valet av vilka händelser och vilka aspekter av hans liv som behandlades dikterades av i vilken grad det kunde belysa rättstanken och finska frågan. Indirekt eller i bimeningar kunde emellertid läsaren också få en skymt av det innehåll som hamnade utanför triangelns avgränsning.

Avslutningskapitlet tjänade i sin tur till att sammanfatta de stora linjerna som de tre kilarna drog upp inom respektive cirkel. Dessa stora linjer fungerade samtidigt som hypoteser som med stor sannolikhet var tillämpbara på annat håll inom de tre ämnesområdena. Det avgränsade forskningsresultatet öppnades således upp för att kunna ha relevans på ett större område, även om det empiriskt inte bevisades i just denna avhandling.

Tillämpning

Slutligen är det på sin plats att fråga i vilka situationer det är befogat att använda en triangelmodell. Den fungerar om man är intresserad av att kombinera individ- och strukturdriven historiesyn, att överskrida gränsen mellan det enskilda och det allmänna. Den kan fungera som modell för hur man kombinerar och överskrider olika ämnesområden för att skapa en ny konstellation.

Däremot ger triangelmodellen inte automatiskt svar på klassiska frågor som hur stor eller betydande den biograferade personen var i förhållande till andra. Den biograferade personen fungerar snarare som ett nyckelhål till omgivningen och till dennes inre, men genom nyckelhålet är det svårt att se hela det rum som breder ut sig på andra sidan hålet. Triangelmodellen är kanske därför inte bäst tillämpbar om man är ute efter att skriva totalhistoria om ett visst ämnesområde, vilket inom biografiskrivning kunde motsvara en gedigen och detaljrik traditionell ”från vaggan till graven”-biografi.

Speciellt i de fall där det redan förekommer en totalhistoria över ett ämnesområde, eller det i övrigt är ett välutforskat ämne kan triangelmodellen tjäna till att fördjupa, ändra eller justera perspektiven. I synnerhet om det är ett ämnesområde som tenderar att dela upp forskarna i väl ingrodda skolor eller till och med skyttegravar.

Triangulering används som term också inom politisk teoribildning. Triangulering betecknar i det sammanhanget hur en politiker eller grupp intar ”en tredje ståndpunkt” i ett system som traditionellt är uppbyggt kring två poler eller partier. Triangulering som politisk metod brukar kritiseras för att plocka russinen ur de två kakor som vanligen står i opposition till varandra. Som vetenskaplig metod kan den erbjuda ett nytt lyft eller en ny dimension i en forskning som fastnat i polariserade ställningar. Lyftet tror jag åstadkoms av att man inte följder de invanda och traditionella cirklarna utan placerar en annan formation, i detta fall en triangel, på ett överskridande gränsområde.

Skribenten är filosofie doktor som 2012 disputerade med avhandlingen ”Rätt som argument. Leo Mechelin och finska frågan 1886-1912” vid institutionen för filosofi, historia, kultur- och konstforskning vid Helsingfors universitet.

Forskningslitteratur:

Berghahn, Volker R. & Lässig, Simone (ed.). Biography Between Structure and Agency. Central European Lives in International Historiography. Studies in German History 9. Berhahn Books. New York 2008.

Collini, Stefan. Common Reding. Critics, Historians, Publics. Oxford University Press. Oxford, 2008.

Hall, Bo G. ”Kan biografisk metod vara vetenskap?”. Historisk tidskrift 2007/3: 433-455.

Rosengren, Henrik & Östling, Johan (red.). Med livet som insats. Biografin som humanistisk genre. Sekel. Lund, 2007.

Stubb, Elisabeth. Rätt som argument. Leo Mechelin och finska frågan 1886-1912. Bidrag till kännedom om Finlands natur och folk 189. Finska Vetenskaps-Societeten. Helsingfors, 2012.

 

Print Friendly, PDF & Email


  1. Stubb 2012. [Takaisin]
  2. Se Rosengren & Östling 2007; Berghahn & Lässig 2008; Collini 2008, 283-286; Hall 2007. [Takaisin]
  3. Se Rosengren & Östling 2007; Berghahn & Lässig 2008; Collini 2008, 283-286; Hall 2007. [Takaisin]


Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *