Kasper Kepsu: ”Den besvärliga provinsen. Reduktion, skattearrendering och bondeoroligheter i det svenska Ingermanland under slutet av 1600-talet”. Lectio praecursoria 9.5.2014 .

Filosofian maisteri Kasper Kepsun väitöskirja ”Den besvärliga provinsen. Reduktion, skattearrendering och bondeoroligheter i det svenska Ingermanland under slutet av 1600-talet” (Levoton provinssi. Reduktio, veronvuokraus ja talonpoikaislevottomuudet Inkerinmaalla 1600-luvun lopulla) tarkastettiin 9.5.2014 Helsingin yliopistossa. Vastaväittäjänä toimi professori Nils Erik Villstrand (Åbo Akademi) ja kustoksena professori Henrik Meinander. Väitöskirjan tiivistelmä on luettavissa osoitteessa https://helda.helsinki.fi/handle/10138/44863.

För nästan 400 år sedan införlivades Ingermanland med Sverige genom freden i Stolbova 1617. Provinsen låg söder om Finska viken, mellan Estland, Ryssland och Karelska näset. Knappt hundra år senare var det svenska herraväldet slut, inte minst efter att Peter den store grundade S:t Petersburg 1703. Det svenska Ingermanland är ett okänt och förhållandevis bortglömt område, men i den avhandling som idag ligger framme för granskning har jag försökt presentera en mångsidigare och mer nyanserad bild av Ingermanland. Jag har utrett Ingermanlands betydelse i det svenska stormaktsväldet i slutet av 1600-talet genom att granska olika för provinsen och väldet centrala teman. Framför allt är det förhållandet mellan allmoge och överhet som har tjänat som en nyckel till att se provinsens relation till och plats i stormakten Sverige. Debatten om förhållandet mellan överhet och undersåtar är en klassisk fråga som länge engagerat nordiska historiker. Hur mycket hade bönderna egentligen att säga till om i det tidigmoderna Sverige? Präglades förhållandet av interaktion eller av förtryck? Föreliggande avhandling är ytterligare ett led i den här debatten.

Vad var det egentligen för region som införlivades i Sverige 1617? Sverige och Ryssland hade stridit över området i nästan 50 år och stora delar av det var ödelagt. Svenska kronan försökte på olika sätt öka folkmängden i provinsen. Man försökte bland annat övertala de ortodoxa bönderna att stanna kvar i sina hemtrakter. En del av dem stannade kvar, men en ny flyttvåg österut inträffade i mitten av 1650-talet i samband med det så kallade rupturkriget. De östersjöfinska folkgrupperna ingrerna och voterna samt de ryska bönder som var bosatta i Ingermanland bekände sig till den ortodoxa tron, och de utsattes under hela den svenska tiden för ett slags indirekt religiös diskriminering, vilket ledde till att många flyttade eller flydde till Ryssland. Samtidigt flyttade tusentals finska bönder till Ingermanland, särskilt från Karelska näset och Savolax. På det här viset fick Ingermanland en starkare finsk och luthersk prägel, särskilt provinsens östra delar. Överlag var befolkningsstrukturen i Ingermanland brokig. Under slutet av 1600-talet fanns där dessutom svenska samt tyska eller balttyska godsherrar och -tjänstemän, ämbetsmän och militärer, ett tiotal ryskättade adelsfamiljer, samt tyska, engelska, skotska och holländska handelsmän.

Befolkningen i det svenska väldets östliga delar var mycket rörlig. Bönderna var vana att röra på sig, inte minst på grund av svedjebruket. En del av migranterna flyttade på eget bevåg för att undvika olika slags pålagor eller förpliktelser. Det här har föranlett tidigare forskare, särskilt kring sekelskiftet 1900, att kalla Ingermanland för ”Sveriges Sibirien”, som ett slags ”vilda östern”. Till denna retorik hörde att man betecknade området som en ”gudsförgäten” provins eller som en ”avstjälpningsplats för oönskade element i samhället”. Invandrarna var naturligtvis inte enbart en kriminell hop, utan många sökte helt enkelt efter bättre försörjningsmöjligheter.

Rörligheten gjorde det väldigt svårt för överheten att kontrollera området. Det här gäller både kronans ämbetsmän och godsherrarna i provinsen. Förenklat uttryckt tog gränsregionens bönder till flykten om de upplevde att skattebördan blev för tung. Allmogen kunde också använda gränser i taktisk bemärkelse. Gränsen gav en möjlighet att undvika eller söka lättnader i olika pålagor och undfly eventuella konflikter. Statsmakten, liksom också godsherrarna och deras mellanhänder på godsen, hade följaktligen problem med att upprätthålla sin legitimitet. Därmed är det inte överraskande att flera av generalguvernörerna kallade Ingermanland för ”denne beswärlige Orten”.

Väittelijä Kasper Kepsu.
Väittelijä Kasper Kepsu.

Under 1600-talet var Sverige inget politiskt enhetligt område, utan en ”konglomeratstat” som bestod av olika territorier med olika relationer till centralmakten. Ingermanland tillhörde inte ”riket”, som bestod ungefär av det nuvarande Sverige och Finland, utan ingick i Östersjöprovinserna. Ingermanland hade inte rätt att sända representanter till riksdagen och bönderna drabbades inte av soldatutskrivningar. Den svenska lagen var ändå det viktigaste elementet som unifierade Ingermanland med det svenska riket. Ingermanland skilde sig därmed inte lika mycket från riket som de tyska och baltiska provinserna. Under Karl XI:s regeringsperiod inleddes en aktiv provinspolitik i det svenska väldet. I de flesta provinserna kom denna centraliserings- och integrationspolitik igång under 1680-talet. Det här var en tidstypisk utveckling i Europa. I den tidigmoderna statsbildningsprocessen ledde kampen mellan de europeiska furstarna till att de var tvungna att effektivera, centralisera och förenhetliga sina territorier. I Ingermanland genomfördes under generalguvernörernas ledning förändringar inom rättsväsendet, stadsförvaltningen och religionspolitiken.

I Ingermanland påbörjades den nya provinspolitiken redan i mitten av 1670-talet genom fjärdepartsreduktionen. Åren 1675-1679 verkställde en kommission en begränsad reduktion där ungefär en tredjedel av den odlade jorden i provinsen drogs tillbaka till kronan. Under 1680-talet ökade reduktionens omfattning. Kronan arrenderade så småningom ut de reducerade godsen. Skattearrenderingen, som i praktiken betydde att skatteuppbörden privatiserades, var en smidig lösning för kronan som inte behövde bygga upp ett system för skatteuppbörd. Reduktionen och införandet av skattearrendering kan indirekt betecknas som centraliseringsåtgärder. Både reduktionen och införandet av skattearrenderingen motiverades nämligen främst med militära orsaker. Inkomsterna användes huvudsakligen för att förstärka de ingermanländska fästningarna och deras underhåll, provinsen var trots allt en militärstrategiskt viktig provins för Sverige. Som en buffertzon skyddade Ingermanland såväl Finland som de baltiska provinserna från ett ryskt anfall. Denna slutsats bestryker den tidigare forskningens tankar om att statsbildningsprocessens drivkrafter huvudsakligen var militära.

Bönderna ogillade systemet med skattearrendering. Arrendatorerna var tvungna att uppbära skatterna så grundligt som möjligt, i annat fall riskerade de sitt eget uppehälle. Skattearrenderingen ledde till en mer intensiv godsdrift och ökad kontroll, vilket hotade böndernas rörelsefrihet. Godsdriften hade gemensamma drag med den i de baltiska provinserna, i synnerhet beträffande husaga. Godsherrarna och godstjänstemännen utsatte ofta sina underlydande bönder för våldsamma metoder enligt ett ”livländsk sätt”, som den samtida termen löd.

De ingermanländska bönderna accepterade inte förändringarna utan protester. Bondeoroligheterna i Ingermanland nådde sin kulmen i mitten av 1680-talet då det förekom ett stort antal konflikter på de ingermanländska godsen. Förutom skattearrenderingen och den hårda husagan var bönderna missnöjda med beskattningen och avogt sinnade mot dagsverken. Beskattningen baserade sig på prövning och varierade varje år. I stället för detta system ville bönderna själva bli beskattade enligt en fast skatt. Bönderna i Ingermanland använde sig av både legala och illegala former i sina försök att få sin röst hörd. De gick till kungs och överlämnade suppliker till generalguvernören. Det förekom också dagsverkes- och skattestrejker, kränkningar och hot, olika slags vardagliga former av motstånd som maskning och leverering av undermåliga produkter, samt flykt. Sammantaget var böndernas grad av organisering förhållandevis hög och det regionala samarbetet omfattande, särskilt med bönderna i Karelen. Kampen blev inte resultatlös. Inom beskattningen skedde förändringar, men samtidigt blev de aktiva motståndsledarna dömda till hårda straff.

Den här avhandlingen visar att relationerna mellan allmoge och överhet baserade sig på förhandling, även om centralmakten tydligt hade övertaget. I Ingermanland förhandlade man bland annat då nya pålagor skulle införas och vid krigshot. Den svenska staten kan beskrivas som en förhandlande militärstat, där termen hänvisar till att samhället organiserades för att tillgodose arméns behov, men för att tillägna sig resurser måste staten förhandla. Undersökningen visar också att kronan började behandla Ingermanland i en allt högre grad som en del av riket under 1680-talet. Det är emellertid viktigt att inte betrakta provinsen som något slags inofficiell del av riket. Ingermanland betraktades av centralmakten hela tiden som en provins. Trots centraliseringspolitiken behöll Ingermanland flera särskiljande drag, inte minst skattearrenderingen. Det svenska stormaktsväldet förknippas ofta med en effektiv maktstat som kontrollerade sina invånare från vaggan till graven. Från Ingermanlands perspektiv visar sig Sverige snarast som en slags vanmaktstat, som inte förmådde underordna den besvärliga provinsens bångstyriga invånare.

 

Print Friendly, PDF & Email

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.