2015/3
Liikkeellä pitkällä 1800-luvulla

Arja Rantanen: ”Pennförare i periferin. Österbottniska sockenskrivare 1721–1868”. Lectio praecursoria 17.10.2014

FL Arja Rantasen väitöskirja ”Pennförare i periferin. Österbottniska sockenskrivare 1721—1868” (Kynänpitäjät periferiassa. Eteläpohjalaiset pitäjänkirjurit 1721—1868) tarkastettiin Åbo Akademissa 17.10.2014. Vastaväittäjänä toimi professori Per Sörlin (Mittuniversitetet, Sundsvall) ja kustoksena professori Nils Erik Villstrand (Åbo Akademi).

Den grekiska filosofen Sokrates förhöll sig skeptiskt till skrivkonsten. Han var rädd för att det skrivna ordet skulle avliva den grekiska traditionen av muntliga debatter och dialektiken, det vill säga, förmågan att ställa argument mot argument, pröva deras hållbarhet och omsider komma fram till sanningen. Sokrates skrev inte ett ord.

Idag skriver människorna mera än någonsin. Bloggarna, chatten, Twitter, Facebook och liknande internettjänster har ökat informationsflödet till en Amazon-flod, som autoritära regimer visserligen aktivt försöker dämma upp. Under sina första månader som Finlands statsminister har Alexander Stubb — både i tal och i skrift — hänvisat till Sokrates när han förespråkat den moderna informationsteknologins roll för allt effektivare kommunikation, interaktionen mellan världens människor.

Att våra politiker förespråkar fritt informationsflöde är inte ovidkommande. Men det är ingen nyhet: allmogen i det svenska riket kunde sända in sina suppliker och besvärsskrivelser till kungen och riksdagen redan för flera hundra år sedan. Och de fick svar! Dialogen förutsatte skriftliga dokument och de i sin tur sina skrivare. Men hur surfade den stackars människan, som inte kunde läsa handskriven text, som inte kunde skriva och som kanske inte heller kunde svenska, i det bevisligen rikliga dokumentflödet?

Det var kungen själv som 1624 gav allmogen rätt att anställa sockenskrivare, vilka kom att ge bönderna en röst som kunde ta skriftlig form. Om den rösten som just sockenskrivarna gav allmogen nådde från periferin till maktens centrum, Stockholm, är en annan fråga. Sockenskrivaren, en inte bara läs- och skrivkunnig, utan också språkkunnig man, kunde förmedla budskapen uppifrån ned, på svenska eller på finska, beroende på åhörarnas modersmål. Arenor, där dessa påbud och beslut — politik — debatterades och åsikter byttes, kunde under 1700-talet lika väl vara ett kafé i Stockholm som sockenstugan i en österbottnisk kyrkoby.

Att kung Gustav II Adolf redan på 1620-talet gav allmogen tillstånd att anställa sockenskrivare känns modernt i en tid, när miljoner människors möjlighet att fritt använda internet begränsas. Men det låg politik bakom kungens beslut redan då: missnöjet måste stillas och regimen måste ha legitimitet. I den stora bilden blir sockenskrivarna aktörer i den pågående statsbildningsprocessen. Skrivarna skulle bidra till att hålla riket ihop, trots att det skrivna ordet kan vara vassare än ett svärd. Dialog och interaktion är något vi kan lära oss av historien. Bondeuppror och demonstrationer kan leda till förändring, men till sist måste lösningen diskuteras fram såvida man är beredd på förändringar. Den politiska kulturen formas av de medel vi har tillgång till och de i sin tur formar den politiska kulturen. Ordets makt är fascinerande.

Vardagslivets formaliteter och dokumentkulturen gav de som kunde skriva ett väldigt inflytande. Att kunna maktens språk, att kunna läsa och skriva, att kunna påverka, att vara delaktig i samhälleliga debatter och att delta i beslutsfattningen — ta initiativ och vara interaktiv — är idag lika viktigt som under 1700- och 1800-talen och ännu längre bakåt i tiden.

Mot denna bakgrund blir studiet av den skriftliga kulturen och interaktionen mellan styrande och styrda intressanta. Det kom att dröja länge före allmogen på bred front lärde sig att skriva, men i de muntliga förhandlingarna kunde bönderna representera sig själva och sina grannar. Muntliga debatter fördes på de lokala och regionala mötena, men allt oftare förutsattes allmogen kunna ta del av skriftlig information och återge sina åsikter i en skriftlig form. Att se och höra räckte långt, men inte alltid ända fram.

Skrivkunnigheten var länge en färdighet som gav utökad status. Att skriva var inget vanligt folk behövde lära sig, var en åsikt, som gjorde sig gällande ännu under senare delen av 1800-talet. I det agrara samhället byggdes identiteten upp med hårt arbete. Männen skulle hellre supa och slåss än pyssla med penna och papper.

Bilden är kanske ändå inte så svartvit. Det har bevarats handlingar i arkiven som vanliga människor, allmogepersoner, skrivit redan på 1700-talet. Det är fascinerande tänka i hurdant samhälle Thomas Mantila och Mats Koskilammi levde i Ilmola socken år 1798 när de på finska skrev bouppteckning och höll auktion efter nybyggaren Jakob Henriksson. Tillfällen, där skrivkunnigheten kunde vara till nytta, existerade även långt tidigare. I mina arkivstudier har jag ramlat mitt i forskningen om allmogens — amatörernas — skrivkunnighet, när jag sökt uppgifter om professionella skrivare. Att kunna bidra med några nya rön till forskningen är glädjande för en person som identifierar sig oftast som en arkivarie i periferin.

Att kunna skriva innebär att man kan uttrycka sina tankar — inte enbart ta del av det som andra har tänkt och skrivit. Att skriva gör oss tvungna att artikulera, att tänka. Sokrates fruktade att skrivkunnigheten skulle försämra vårt minne. Idag vet vi, att skriva är ett bra sätt att utveckla hjärnan.

En forskare som under hela 2000-talet ägnat sig åt forskning som i hög grad tangerar skrivkunnigheten kan bli smått irriterad att man så ofta talar om enbart läskunnighet. Låt mig ge ett exempel: en internetsökning på finska ger över 130 000 resultat på ordet läskunnighet, men endast knappa 70 000 på ordet skrivkunnighet. Sökning på svenska ger likriktat resultat: ordet läskunnighet ger dubbelt så många resultat som ordet skrivkunnighet. Det engelska ordet literacy, som omfattar båda färdigheterna, ger däremot 9 miljoner sökresultat, på finska 24 000.

Tydligen är det även internationellt många utöver mig, som funnit dessa färdigheter, att kunna läsa och att kunna skriva, intressanta. Påståendet baserar sig visserligen på uppgifter som tagits fram med en metod som saknar all vetenskaplighet, men som ändå ger oss en uppfattning om intresset. Det är viktigt att kunna läsa, men att skriva ger helt andra möjligheter för kulturellt och politiskt handlande, i vardagen och inte minst i akademiska sammanhang. Att offentliggöra sin forskning på internet är ordagrant livsviktigt för forskarens existens.

Den kyrkliga folkundervisningen i de nordiska länderna fokuserade på att lära folk läsa, men läsningen begränsade sig till utantilläsning av tryckta, religiösa texter. Skrivkunnighet blev inte allmän före folkskolorna inrättades. Förmedlare och tolkar gjorde sig därmed oumbärliga. Kanslispråket i kungörelserna skulle ges en folklig språkdräkt antingen i svensk eller i finsk version.

Prästerna hade en nyckelposition som förmedlare och tolkar, men de kritiska rösterna måste kläs i ord av någon som inte ställdes till svars. Ämbetsmännen i kronans och kyrkans tjänst måste vara lojala sin arbetsgivare, då som nu. En nisch för skrivare av olika slag uppenbarade sig. Min arkivforskning har övertygat mig att myndigheterna redan under 1700-talet producerade rikligt med handlingar, men vanliga människor var inte heller sena att bevaka sina rättigheter under de gångna århundradena. Hur annars skulle det finnas så mycket papper i arkiven?

Information har förmedlats med skriftliga dokument, förändringar har pådrivits med skrifter och trätor har lösts på rättegångar som dokumenterats. De muntliga överenskommelserna och att man bekräftat avtalet med ett handslag har inte lämnat skriftliga spår i arkiven. Arkiven innehåller de bevis som blivit skrivna på papper och som bevarats till våra dagar.

Dokumentkulturen har gett mig både levebrödet och en orsak att ställa frågor till materialet som vi arkivarier förvaltar och gör tillgängliga. Den långa forskningsprocessen som avhandlingsarbetet krävt, har varit ett brytningsskede i arkiven. Handlingar som endast kunde studeras på arkiven, när processen inleddes, är numera tillgängliga på nätet och det finns även databaser som leder historikern, som lider av kunskapstörst, till källan. Allt mer forskning bygger på information som är tillgängligt på nätet. En arkivarie kan inte underskriva påståendet att det som inte finns på nätet, inte existerar.

En lång tid framåt kommer dock källorna att finnas tillgängliga enbart i arkiven, där dokument som någon en gång i tiden skrivit för att fylla ett ekonomiskt, juridiskt, politiskt eller privat ändamål väntar på att bli upptäckta och tolkade. Vem har skrivit alla dessa dokument? Frågan har fångat mitt intresse och fascinerar mig fortsättningsvis. Dokumenten uppstod i den rådande förvaltningskulturen och politiska kulturen.  De kan berätta oss mycket om det förgångna, bara vi ställer frågorna och lyssnar. Att forska i arkiven är att ge människor som levt långt före oss en möjlighet att igen tala.

Att den muntliga debatten som Sokrates förespråkade lever vidare, kan alla som idag är närvarande under denna disputation vara vittnen till. Hur det lyckas för mig att bemöta argument återstår att se. Den svenska kulturen är mera diskuterande än den finska, men jag försöker göra mitt bästa som respondent.

 

Print Friendly, PDF & Email

Yksi vastaus artikkeliin ”Arja Rantanen: ”Pennförare i periferin. Österbottniska sockenskrivare 1721–1868”. Lectio praecursoria 17.10.2014”

  1. Hej !
    Jag undrar om det finns några detaljer i Brunbergarnas skriverier om när Larsmo kapell lösgör sig från Pedersöre storsocken. Jag har datumet 5.07.1867 när kaplanen Sachlin blir upphöjd till kyrkoherde men söker ett lite tidigare datum eller när Åbo erkestift godkänner lösgörandet. Datumet lite intressant då vi i nu i Larsmo firar församlingen och kommunens 150 år. Vi har dessutom i Larsmo skärgård en sten som kallas Brunbergs sten där kontoristen Bruno Brunberg drunknade som 25 åring då han var med sin kamrat och fiskade. Han skulle blivit den tredje generationens Brunbergare på uppgiften men historiens gång började ju förstås klappa på dörren. En viktig sak som var ett + ur Brunbergarnas synpunkt var väl också handstilen som var läsbar!

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *