Sofia Gustafsson: ”Leverantörer och profitörer – Olika geografiska områdens och sociala gruppers handel med fästningsbygget Sveaborg under den första byggnadsperioden 1748–1756”. Lectio praecursoria 4.9.2015

Sofia Gustafssonin väitöskirja ”Leverantörer och profitörer – Olika
geografiska områdens och sociala gruppers handel med fästningsbygget Sveaborg under den första byggnadsperioden 1748–1756 ” (Suppliers and Profiteers – Trade with the Fortress of Sveaborg across Different Geographical Areas and Social Groups during the First Construction Period 1748–1756) tarkastettiin Helsingin yliopistossa 4.9.2015. Vastaväittäjänä toimi professori Petri Karonen (Jyväskylän yliopisto) ja kustoksena professori Björn Forsén (Helsingin yliopisto).

Ämnet för min avhandling är upphandlingen av byggnadsmaterial till fästningsbygget Sveaborg under den första intensiva byggnadsperioden, det vill säga åren 1748–1756. Avhandlingen tillkom egentligen på utländska turisters begäran. Under åren jag jobbade som guide på Sveaborg var det många besökare som ställde frågor om fästningens byggnadsarbetare, om byggnadsmaterialen och om vem som egentligen drog ekonomisk nytta av fästningsbygget. De gjorde mig alltmer nyfiken på frågorna också. Från att ha tänkt att tegel bara är tegel, väcktes tanken på att någon slagit teglen, någon sålt dem till fästningsbygget och någon transporterat dem. Dolda någonstans bakom den bevarade materien fanns de människor som byggt fästningen, som svettats, slitit och trott.

Det är givetvis vanskligt att uttala sig om vad människor i det förflutna tyckt och tänkt, särskilt om de inte efterlämnat några skriftliga källor. De var alla individer med egna motiv och en egen verklighetsuppfattning. Men för många av dem som bidrog till uppförandet av fästningen torde den ha representerat trygghet och kanske hopp om fred. Det låter kanske konstigt att säga så om en militär investering. De flesta deltagarna i byggnadsarbetet hade personliga erfarenheter av krig och ockupation, många hade också tvingats lämna sina hem och bli flyktingar. En del hade rentav flytt flera gånger i takt med att det svenska rikets östgräns förskjutits västerut under första hälften av 1700-talet. Men det faktum att fästningsbygget var ett patriotiskt projekt för att skydda eftervärlden hindrade ju inte att man kunde försöka göra sig förtjänster på det. Fästningen var en stor ekonomisk investering och i någons fickor ändade de investerade pengarna upp. Vem vann egentligen på uppförandet av Sveaborg?

Det var inte bara turisterna som undrade, utan också i akademiska kretsar väckte dessa frågor intresse. Samtidigt som jag försökte besvara besökarnas frågor höll docent Panu Pulma vid Helsingfors universitet redan på att sätta samman ett forskningsprojekt om Sjöfästningen Sveaborgs grundande, ekonomisk-sociala konsekvenser och roll som centrum för innovationer”. Denna avhandling är alltså bara en del av en större helhet, där vi alla tillsammans förhoppningsvis kommer att kunna bringa nytt ljus över fästningens betydelse för sin omgivning.

I den existerande forskningslitteraturen fanns spaltmeter skrivet om varför fästningen uppförts, om dess försvarspolitiska och militärstrategiska betydelse och om de olika försvarsverken ur byggnadshistoriskt perspektiv. Men om fästningsbyggets sociala och ekonomiska konsekvenser fanns det inte särskilt mycket skrivet. Inte heller om människorna, om man undantar biografier över speciellt prominenta personer, främst ledaren för byggnadsprojektet Augustin Ehrensvärd. Hans roll var avgörande för beslutet att grunda fästningen och han ledde byggnadsarbetena nästan ända till sin död. Men han var inte ensam om att uppföra fästningen. Det var otaligt mer anonyma människor som deltog på olika sätt, både som byggnadsarbetare och som leverantörer av byggnadsmaterial.

Fästningsbygget var en enorm ekonomisk satsning för den svenska kronan och de pengar som användes på upphandlingen av byggnadsmaterial hade räckt till för att köpa upp hela Helsingfors med omgivningar. Enligt den existerande litteraturen skulle pengarna långt ha gått till Helsingforsborna, det talades sällan om andra än stadens borgare som leverantörer till fästningsbygget. Men internationell forskning om fästningsbyggen och militära investeringar ute i Europa berättade en helt annan historia. Det var ofta stora entreprenörer från rikets centrala delar som kunde göra vinster på militära investeringar, medan lokalbefolkningen kanske fick nöja sig med de pengar man kunde tjäna på soldaternas privata konsumtion, främst av livsmedel och öl. Om den historia om Sveaborg som den tidigare forskningen berättade, där den lokala befolkningen alltså var de ekonomiska vinnarna, stämde måste någonting i fallet med fästningsbygget utanför Helsingfors på ett avgörande sätt ha skilt sig från andra liknande samtida projekt. Eller hade man misstagit sig?

Uppförandet av Sveaborg var ett massivt projekt och för att kunna mobilisera de nödvändiga resurserna fick kronan ta till alla upptänkliga metoder: tvångsmetoder, egen produktion och upphandling. Den militär-fiskala staten kunde uppbåda soldater till arbetskraft och via skatter och andra pålagor kunde kronan få in persedlar som hö eller brödsäd samt införskriva bönder till transporttjänst. Men det existerade inga pålagor som kunde inbringa timmer, tegel eller kalk. Sten fanns att tillgå på plats, men de övriga centrala byggnadsmaterialen blev kronan antingen tvungen att producera själv eller att köpa in från privatpersoner. I slutet av 1740-talet satsade kronan på en omfattande egen produktion, men strategin förändrades under 1750-talet så att fästningsbygget istället alltmer föredrog att köpa upp varorna. I början hade arbetsledningen svårt att sysselsätta manskapet vid bygget på grund av akut brist på byggnadsmaterial. Senare valde kronan att uppmuntra privatpersoner till att anlägga produktionsanläggningar så att man i stället kunde använda allt manskap på själva byggnadsarbetena. Inköp blev en allt viktigare strategi och pengar ur kronans kassakista strömmade till privatpersoner.

Enligt de rådande merkantilistiska principerna och ståndssamhällets arbetsfördelning borde pengarna ha ändat upp hos borgerskapet. Det var borgarna som hade handeln som sin särskilda uppgift och städerna hade ensamrätt på all handel i sitt närområde. Privilegierna borde alltså i teorin ha skyddat Helsingfors borgerskap från konkurrens från andra sociala grupper och andra geografiska områden. Men de juridiska skotten var långt ifrån vattentäta och även inom ståndssamhällets ramar existerade det kryphål för andra intresserade som ville ägna sig åt ekonomiska aktiviteter. Men socialt sett var ekonomiska aktiviteter, åtminstone utanför traditionell godsdrift, ansedda som opassande och icke-ståndsmässiga för de högre samhällsskikten.

I 1700-talets Sverige hade dock processen mot ståndssamhällets upplösning sakta inletts. De stora krigen på 1600-talet och i början av 1700-talet hade lett till social mobilitet inom de högre stånden, men den process som inleddes vid mitten av 1700-talet var enligt den svenske historikern Sten Carlsson av en mer genomgripande art. Det var inte krigen som drev fram förändringen utan istället skedde en mer djupgående förändring av samhället självt, en förändring som långt bottnade i ekonomiska faktorer. Det juridiska regelverket hade ännu inte rasat samman, men attityderna började sakta förändras. Allt fler ifrågasatte ståndssamhällets privilegier och den stränga regleringen av näringslivet.

I fästningsbyggets fall handlade upphandlingen inte bara om politik och attityder, utan det fanns också rent praktiska begränsande faktorer. Fästningsbygget innebar en stor resursmobilisering, men det fanns begränsat med tillgängliga resurser i Helsingforsområdet. Dessutom var det bråttom med att få fram varorna till bygget. Helst borde varorna också skaffas så billigt som möjligt, eftersom statsfinanserna redan var ansträngda. Men man kunde inte ta varorna varifrån som helst, en viktig begränsande faktor som kraftigt kringskar alternativen var den samtida transporttekniken. För tunga och skrymmande varor var i praktiken det enda möjliga alternativet sjötransport, särskilt som de ändå skulle ut till öarna utanför Helsingfors. Även vid sjötransport spelade ekonomiska hänsyn in, det lönade sig sällan att transportera varor över längre sträckor om de inte var mycket sällsynta eller dyrbara. Enklast var det att hämta varor från närbelägna kustområden, medan inlandsområden var betydligt dyrare och svårare att handla med. Detta faktum inskränkte sig inte till att gälla enbart Sveaborg, all tidigmodern handel var långt kustbaserad.

För att sköta fästningsbyggets upphandling av verktyg och byggnadsmaterial tillsatte ständerna en upphandlingsdeputation, vars fyra medlemmar representerade de olika stånden (bönderna undantagna) och hade lokal förankring i Helsingfors. I sin instruktion uppmanades upphandlingsdeputationen att gynna stadens borgerskap, men även att se till att göra upphandlingen inom riket. Det förstnämnda lyckades deputationen inte alltid leva upp till, men däremot nog till det senare. En enda leverans har kunnat spåras direkt till en utländsk leverantör. I deputationens instruktioner kan man ana sig till den debatt som förts redan vid tidigare riksdagar om att myndigheterna med alla medel borde främja den ekonomiska utvecklingen av den östra riksdelen.

Denna regionalpolitik var också en del av försvarspolitiken och militärstrategin. Ett land med ett utvecklat näringsliv och gott om resurser var helt enkelt lättare att försvara. Armén var långt beroende av det civila samhället för sin försörjning, både i fredstid och i krigstid. Om det civila samhället saknade resurser fanns det inget att ta, varken med pengar eller med våld. Upphandlingen till Sveaborg kom alltså att kopplas samman med en önskan om att utveckla Finland ekonomiskt, en önskan som inte omfattades enbart av de civila myndigheterna utan också av arméns ledande skikt.

För att kunna beräkna olika geografiska områdens och sociala gruppers engagemang i handeln var det nödvändigt att gå igenom alla de tusentals transaktionerna ur fästningskassan bokföring för de undersökta åren. Visserligen var inte källorna helt lämpade för statistiska metoder, men bokföringen var den enda källa som fanns att tillgå trots alla sina fel och brister. Problemet med mycket av den tidigare forskningen var att antagandena baserats på olika aktörers uttalanden i brev, rapporter och redogörelser. Forskarna hade däremot aldrig angripit det kvantitativa källmaterialet. Det säger sig självt att det inte alltid var opportunt för de inblandade att uttrycka sig helt sanningsenligt, de ville knappast föra till torgs att de friskt bröt mot de merkantilistiska principerna. En stor stötesten var identifieringen av leverantörerna, eftersom kassaböckerna ofta nöjde sig med att uppge enbart namn, ibland rentav endast efternamn. Den tidsödande aspekten av mitt arbete var att ur andra militära och civila källor försöka identifiera leverantörerna, deras hemort och deras ståndstillhörighet. Genom en kombination av olika källtyper var det möjligt att hitta de flesta leverantörer, det var endast 8 procent av de investerade medlen som ändade upp på hittills okänd ort och i oidentifierade händer.

Mina resultat visar att cirka 40 procent av de pengar som investerades i fästningsbyggets upphandling av material och verktyg gick till Helsingfors borgerskap. Om man utvidgar definitionen av lokalsamhälle till att även omfatta den nyländska landsbygden och andra nyländska städer ökar den lokala andelen till drygt hälften. Från landsbygden levererade såväl godsägare och brukspatroner som länsmän och allmoge varor till fästningsbygget. En nästan lika viktig grupp som stadens borgerskap var militärens egna anställda, främst officerare vid fästningsbygget. Även bland militärens egna anställda, vilka stod för cirka en femtedel av leveransernas värde, var det många som hade gods och gårdar på den nyländska landsbygden. Endast cirka 22 procent av pengarna gick med säkerhet till områden utanför Nylands och Tavastehus län, de flesta av dem var dock belägna i Finland. På den svenska sidan var det endast Stockholm och Gotland som i högre grad deltog. I fallet Gotland handlade engagemanget om att gotlänningarna besatt en unik råvara, kalk, som inte stod att uppbringa i stora mängder och av samma höga kvalitet på närmare håll.

Slutsatsen blir att Sveaborg uppvisar ett helt annorlunda mönster än andra samtida fästningsbyggen i Europa. Kopplingen mellan militärstrategiska målsättningar, ekonomisk utveckling och fästningsbyggets upphandling var troligen en viktig orsak, precis som tillsättandet av en lokalt förankrad upphandlingsdeputation som skötte inköpen på plats i Helsingfors. Överföringen av ekonomiska resurser till det lokala planet var betydande, även i fråga om direkt upphandling av byggnadsmaterial. Men man kan ändå inte påstå att det bara var Helsingfors borgare som vann på fästningsbygget. Bokföringsmaterialet visar att också många andra geografiska områden och sociala grupper fick vara med och dela på kakan, trots att de inte alltid omnämns i redogörelserna och rapporterna. Fästningsbygget var alltför resurskrävande för att landsortsstaden Helsingfors ensam skulle kunna försörja det. Brådska och akut brist på pengar gjorde dessutom att kronan tvingades ta till kreativa lösningar som ibland gick stick i stäv med de officiella handelspolitiska principerna. Nöden hade ingen lag.

Men i ett samhälle som redan börjar förändras i fråga om för vem det var passande att ägna sig åt affärer var Sveaborg också ett utmärkt svepskäl – det var ett behjärtansvärt patriotiskt projekt som det var svårt att protestera mot att leverantörer deltog i, åtminstone inte utan risk att den som klagade blev klassad som småaktig och som likgiltig för rikets säkerhet och det allmänna bästa.

Sveaborg var också ett projekt där de vinster som stod på spel inte enbart var ekonomiska – det fanns många andra sätt att profitera på fästningsbygget än enbart i reda pengar. Handeln med fästningsbygget handlade också om tjänster och gentjänster samt om social status och prestige. I fråga om Sveaborg, precis som i det förmoderna samhället över lag, flätades det sociala och det ekonomiska samman så tätt att det var omöjligt att skilja dem åt – pengar var nödvändigt för ett ståndsmässigt leverne men samtidigt var sociala nätverk nödvändiga för att tjäna pengar. Den här avhandlingen skulle egentligen handla om pengar, men den kom istället långt att handla om människor och om den mänskliga naturen.

Till sist vill jag ännu säga något om vad denna avhandling inte behandlar, nämligen förlorarna på Sveaborg. Även om fästningsbygget hämtade in stora summor pengar till Helsingforsområdet så var det långt ifrån alla invånare som hade något att sälja eller som på annat sätt kunde dra nytta av fästningsbygget. De fick bara vara med och dra lasset av pålagor, främst i form av skjutsar och soldatinkvartering. Fästningsbygget hade också en skuggsida – den ökande befolkningsmängden ledde till brist på bostäder och förnödenheter i Helsingfors. De fattigare stadsborna hade svårt att hitta husrum och levnadskostnaderna steg. Det är dock lätt att glömma bort medaljens baksida och enbart skriva vinnarnas historia, vilket jag även själv gjorde mig skyldig till. Förhoppningsvis får jag i framtiden en chans att korrigera min försummelse på denna punkt. Historien om Sveaborg får inte enbart bli en svart-vit historia om framsteg, ekonomisk blomstring och uppsving, det är en mycket mer komplicerad historia med många olika nyanser av grått där det ibland är svårt att säkert skilja vinnarna från förlorarna.

Kuva: Suomenlinnan hoitokunnan kuva-arkisto/Lentokuva Vallas Oy

Print Friendly, PDF & Email

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *