Birgittakorset: intresset för Heliga Birgitta och två forskares tankar kring grundandet av en ”S:ta Birgittas orden”

Syfte

Denna artikel behandlar två medeltidsforskare som på 1900-talet intresserade sig för bland annat Heliga Birgitta: författaren och forskaren Sven Stolpe (1905-1996) och professor Jarl Gallén (1908-1990). Till sin konfession[1] var de konverterade katoliker, vilket är av direkt intresse i föreliggande artikel. Stolpe är förvisso ”… Sveriges i särklass mest kände katolik och konvertit”, skriver Svante Nordin i en tämligen färsk biografi.[2] Gallén har hittills inte fått någon heltäckande, vetenskaplig biografisk monografi förutom biografiska artiklar,[3] varför denna fallstudie kan ge en kort inblick i hans relation till en kollega och trosfrände. I den här presentationen utreds genom källor som privata brev hur Gallén och Stolpe diskuterade sitt gemensamma intresse för Birgitta och birgittinerna samt delade åsikter om sina litterära projekt inom historia och litteraturhistoria. Bland annat diskuterade de kort grundandet av en orden och utdelningen av ett ”Birgittakors” till eminenta personer. Detta har inte tidigare lyfts fram inom Birgittaforskningen, eftersom det rör sig om ett företag som inte fick luft under vingarna. Det är dock en intressant episod, som kan beskriva något av förhållandet mellan de två forskarna samt deras förhållande till intresset för Heliga Birgitta under 1900-talet överlag. Syftet är med andra ord vetenskapshistoriskt men tangerar aspekter på världsbild och synen på forskarna även med hänsyn till deras religiösa intressen, vilket för tillfället är ett aktuellt tema.[4] I denna artikel betonas särskilt de religiösa aspekterna i nätverken forskarna emellan. Härmed kunde man, som Ludwik Fleck myntat, följa forskarnas och aktörernas så kallade ”tankestil” och de ”tankekollektiv”,[5] som på detta sätt utformas kring intresset för Birgitta.

Sven Stolpe, enl. Stolpe tecknad av "en underlig kuf". Brev av Stolpe till Gallén, 17.1.1959, Jarl Galléns arkiv SLSA 909a, mapp 19, Finlands nationalbibliotek, Helsingfors.
Sven Stolpe, enl. Stolpe tecknad av ”en underlig kuf”. Brev av Stolpe till Gallén, 17.1.1959, Jarl Galléns arkiv SLSA 909a, mapp 19, Finlands nationalbibliotek, Helsingfors.

Man kunde även se denna fallstudie som ett försök till att analysera ett fall där manliga, religiösa historiker diskuterar både sitt religiösa intresse, sitt behov av nätverk och samverkan samt sitt intresse för medeltidshistoria, här särskilt Heliga Birgitta och hennes värld. Så kallad mansforskning har redan format en forskningsgenre och -tradition i Finland[6] och på andra håll har man särskilt försökt fästa intresse vid män och religiositet eller konfession.[7]

Bakgrunden till fallstudien av diskussionen kring ett ”Birgittakors” finns att spåra i de nätverk som fanns mellan de Birgittaintresserade forskarna och andra aktörerna i Finland och Sverige. Torkel Jansson har påpekat följande: ”Sverige, sådant det avgränsats efter 1809, räckte inte till för att fylla Sverige med en fungerande svenskhet. Till detta krävdes i allra högsta grad Finland….”[8] Kanske detsamma kunde sägas om Finlands behov av Sverige?[9] Det är uppenbart i kontakten mellan exempelvis vetenskapsmännen och avspeglas även i de så kallade Birgittavännernas nätverk och frågor de diskuterade, ting de gynnade och i hur de så att säga brukade Birgitta.

”Birgittabruk”

Religionen är ett mycket väsentligt element i skapandet av ”nationens historia” och ett viktigt element i skapandet och bruket av ”Birgittaminnet”. Genom jubileer, monumentresningar, forskning och antikvarisk verksamhet lyftes helgonen fram som nationella symboler, även politiskt. Bland annat Heliga Birgitta kan därmed även ses som objekt för ett så kallat historiebruk.[10] Med historiebruk avses de processer genom vilka den så kallade historiekulturen aktiveras till något meningsskapande och bildar handlingsorienterande kontexter. Historiekulturen formas ofta av andra aktörer än historieforskarna, har professor Peter Aronsson påpekat.[11]  Då det gäller ett helgon bör man även beakta religiösa aspekter och de intressen i denna riktning som aktörerna eventuellt kunde hysa. Det är lönt att beakta detta i frågan om diverse företeelser inom nätverket av ”Birgittavänner”, som de kallade sig.

Under 1800-talet skapades även så att säga moderna uppfattningar om fornminnen och skyddet av det s.k. kulturarvet.[12] I anknytning till detta intresserade man sig, som ett led av nationsbygge och identitetsskapande, också av skyddet av såväl de andliga som de materiella birgittinska lämningarna i både Sverige och Finland. Man grundade följaktligen även föreningar för de materiella birgittinerlämningarnas väl, t.ex. Birgittastiftelsen (Vadstena), Pirita kaunistamise selts (Tallinn, Estland) och Vallis gratiae -yhdistys (Nådendal, Finland) under mellankrigstiden. För att bevara Birgittas ”andliga arv” grundades även föreningar. Under början av 1900-talet växte den högkyrkliga rörelsen sig stark i vissa lutherska kretsar i Sverige, främst inom Societas Sanctae Birgittae som grundades i Vadstena i 1920. Influenserna nådde Norden från England och Tyskland, där man hade kritiserat bl. a. att nattvardens roll minskat i gudstjänstlivet. Högkyrkligheten strävade därmed efter att så att säga återinföra katolska element i liturgin, och ville närma sig ”det ursprungliga” igen. Parallellt med detta hade romantiken och religionsfriheten under 1800-talet möjliggjort en grogrund för intresse för katolicismen, vilket ledde till något av en boom i konvertiter inom den kulturella eliten såväl i Sverige som i Finland.[13] Bland forskare och aktörer som intresserade sig för helgon och klostrens historia – och Birgittaforskarna – ses representanter för båda dessa religiösa riktningar.[14]

Nätverk inom Birgittaforskningen i Sverige och Finland på 1900-talet

Bakgrunden till intresset för Birgitta i Sverige och Finland kan ses i de steg som togs i etablerandet av en historievetenskap i samband med nationsbygge på 1800-talet. Under 1800-talets lopp kunde man säga att Heliga Birgitta blev en nationell, politisk ikon i Sverige. Då Sverige politiskt och geografiskt reducerats, fanns ett behov av nationsbygge och skapandet av en historisk ”storhet” åt nationen. Götiska förbundet grundades i 1811 och en förebild inom historieskrivningen framom andra blev Erik Gustav Geijer (1783-1847) vars stil även påverkade fennofilerna i Finland, däribland A. I. Arwidsson (1791-1858) och Z. Topelius (1818-1898).[15] Förbundet ansåg t.ex. att det historiska minnet av Birgitta och hennes orden i Vadstena var värda att bevaras.[16]

Heliga Birgitta sågs som anknuten till den nationella historien tack vare sina uppenbarelser med politisk innebörd, t.ex. riktade till kung Magnus Eriksson vars långa regeringstid och liv allmänt saknar personliga källor så som brev. Birgittas uppenbarelser uppfattades som kritiska och mången forskare och författare tenderade att ta ställning antingen för profeten eller för kungen. Under andra halvan av 1800-talet utkom den första tryckta, reviderade upplagan av uppenbarelserna på fornsvenska, redigerade av Gustaf E. Klemming (1823-1893) vid Kungliga biblioteket. Birgittaforskningen kan sägas ha kommit igång på allvar omkring sekelskiftet 1900. Pionjärerna inom forskningen var bl. a. professorn i litteratur, Henrik Schück (1855-1947). Forskningen koncentrerade sig på det litterära och textkritiska planet, men berörde inom historieforskningen även Birgitta som en källa till 1300-talets nationella, politiska historia.  Vid sekelskiftet blev Birgitta som motvikt en kvinnoemancipationens symbol och brukad i rösträttskampen i Sverige. Samtidigt utkom många skönlitterära verk i såväl Finland som i Sverige om Birgitta och birgittinerna.[17]

I Vadstena började byggnaderna även undersökas antikvariskt, vilket också skedde i Nådendal. Forskarna förstärkte synen på Nådendal som ett bildningscentrum ytterligare och därmed ett betydande historiskt rum i Finlands historia.[18]

Vid sekelskiftet 1900 var många svenska forskare mycket engagerade i det så kallade birgittinska arvet bl. a. p.g.a. att de deltog i grundandet av en museiförening för ett Birgittamuseum i Vadstena. Många Birgittaforskare var aktiva redan här och kom sedermera att gå med i både Birgittastiftelsen och en del även i Societas Sanctae Birgittae (SSB), båda grundade år 1920. Den aktiva kretsen bakom museiföreningen som senare engagerade sig i Birgittastiftelsen, i vilken bl. a. riksantikvarien Oscar Montelius (1843-1921) och Sigurd Curman (Montelius efterträdare, 1879-1966) samt konsthistorieprofessorn Andreas Lindblom (1889-1977) kom att verka, låg bakom byggandet av en stor Birgittautställning i Stockholm i 1918.[19] Den besöktes även av finländaren, magnaten Amos Anderson (1878-1961), som sedermera blev en Birgittavän även han. Anderson var med om att anordna vespers i Nådendal under mellankrigstiden och resa flera monument relaterade till birgittinerna och Finlands historia.[20] Tillsammans med Lindblom och Curman ingick han nämligen i ett nätverk, ett tankekollektiv, av aktörer under mellankrigstiden som intresserade sig för medeltiden och däribland Birgitta. Kontakterna mellan aktörerna uppehölls per brev.[21]

Under 1900-talet drogs Birgittaforskarna in i debatten kring katolicismens återetablering i Norden. Anderson fick motta antikatolsk kritik för sina vespers i Nådendal under slutet av 1920-talet, till följd att han tonade ner det hela och firandet avslutades. Hos de högkyrkliga fanns ett intresse för konsten, mystiken, musiken och heliga rum och källorna fanns i den katolska traditionen – som omsattes i fascinationen för Jungfru Maria och moder Birgitta.[22] Kretsarna var dock även politiskt aktiva. Birgitta hade ju redan agerat som feministisk symbol i en politisk kamp och kom snart att representera en orientering mot väst. Under 1800-talet rådde ännu ingen trosfrihet, men då den blev möjlig konverterade många kulturpersonligheter till katolicismen. Flera intellektuella författare och också Birgittaforskare i Sverige konverterade under mellankrigstiden eller efter andra världskriget, däribland Sven Stolpe som startade som aktivi Oxfordrörelsen men konverterade senare.[23] Carina Nynäs har konstaterat att Stolpe hade en uppenbart antikommunistisk agenda i sin historiesyn och Birgitta fick på ett sätt representera detta i historien. Han utgav flera både skönlitterära och vetenskapliga verk som behandlade Birgitta.[24] Enligt Nordin var Stolpe politiskt motsägelsefull – han var kulturkonservativ men antikapitalistisk, fastän han ändå inte gillade Sovjetkommunismen på grund av dess antireligiöshet.[25]

I Finland forskade professorn vid Helsingfors universitet Jarl Gallén i medeltiden, särskilt de religiösa ordnarnas historia, under 1900-talet. Galléns politiska bakgrund fanns i högern och han konverterade till katolicismen under mellankrigstiden. En annan forskare som även var katolsk konvertit och medeltidshistoriker med särskilt intresse för Heliga Birgitta under denna tid var Birgit Klockars (1912-1996) vid Åbo Akademi. Klockars och Gallén bör ses som finländska representanter för ett forskarnätverk som var internationellt, och speciellt Klockars deltog aktivt i ekumeniska Birgittasymposier etc. i europeisk skala. Forskarna var inte enbart fokuserade på det nationella och lokala och själva klosterområdena, utan de ansåg att Birgitta under medeltiden var representerad även på andra håll inom och utanför länderna. Klockars disputerade år 1960 om biskop Hemming.[26] Genom Gallén fick Stolpe uppenbarligen kontakt med Klockars som utkommit med en bok om Birgitta och hennes källor på 1960-talet.[27]

”S:ta Birgittas orden” och ”Birgittakorset” i brevväxlingen mellan medeltidsforskarna Sven Stolpe och Jarl Gallén

Det är med andra ord värt att även uppmärksamma de konverterade historieforskarnas syn på Heliga Birgitta och deras kontakt till varandra – och Brigittabruk. En fallstudie utgörs exempelvis därför av ett antal bevarade brev i Jarl Galléns arkiv i Helsingfors och Sven Stolpes arkiv i Uppsala.[28] Det handlar om katolsk tro, medeltidsforskning, men även om politik – och konfession i kombination.

I det första bevarade brevet från 1931 ber Stolpe i egenskap av redaktör om Galléns åsikt om vad rikssvenskarna kunde göra för att stöda finlandssvenskarna i det kyliga språkklimatet.[29] Förfrågan hade en politisk relevans i samtiden. Brevet härrör sig från den period Stolpe var redaktör för Fronten och Gallén för Studentbladet. Gallén var även aktiv inom det Aktiva studentförbundet som var protyskt och högersinnat. Förbundet grundades år 1931.[30] Stolpe hade varit sjuk i tuberkulos under slutet av 1920-talet och vistats ute Europa och hade mycket snabbt efter sin hemkomst skrivit sin licentiatavhandling i litteratur vid Stockholms högskola. Under denna period började han även engagera sig för religionen. Han hade debuterat som skönlitterär författare och blivit redaktör för nämnda kulturtidskrift utgiven av Bonniers, vars första nummer utkom 1.4.1931. Några veckor senare togs Stolpe dock in på sjukhus på grund av sitt försämrade tillstånd och opererades i lungorna. Fronten var en radikal kulturtidskrift och Stolpe var också under denna period dragen till högern, men ställde sig kritiskt till nazismen.[31] Gallén konverterade till katolicismen under mellankrigstiden och Stolpe konverterade 1947 i Paris.[32] Gallén och Stolpe hade en del gemensamt, exempelvis högerorienteringen, intresset för medeltidshistoria och för helgon och de var båda konvertiter. Gallén hade konverterat under mellankrigstiden, medan Stolpe intresserade sig till en början för den protestantiska Oxfordrörelsen och först på 1940-talet för katolicismen. Efter kriget vistades Stolpe med sin fru i Paris hos benediktinfäderna i Abbaye Sainte-Marie de Paris och han konverterade där år 1947.[33]

Någon vidare kontakt röjer inte breven, men år 1948 tackar Gallén Stolpe för en bok, denne sänt honom.[34] Under 1940-talet hade Gallén arbetat på sin doktorsavhandling om mendikanterna i Norden, som utkom år 1946. Han hade inlett arbetet med avhandlingen redan före krigen, forskat i bland annat Rom under 1930-talet, där hans vän Göran Stenius vistades.[35] I ett brev till Gallén i januari 1948 berättade Stolpe om sitt stora intresse för mystiker och om en planerad resa till Italien. Stolpe bad därför om kontaktuppgifterna till ”vännen Stenius”.[36] Stolpe skrev även att han recenserar Galléns bok Katolska perspektiv[37] i Aftonbladet.[38] Gallén tackade för brevet och svarade på Stolpes kommentarer om sitt intresse för medeltidsmystikerna: ”Kan du en dag öppna den katolska mystikens rikedomar för den modärna [sic] svenska publiken, då har du gjort ett storverk. Uppgiften synes mig bland de svåraste tänkbara. Så helt har man hittills skärskådat den religiösa upplevelsen ur subjektiv synpunkt.”[39] På basis av breven planerade Gallén att delta i Stolpes katolska bokprojekt år 1948. Det förefaller som om de redan tidigare hade träffats i Europa (på 1930-talet?), eftersom Gallén skulle resa på våren till Stenius och önskade se Stolpe där då också.[40]

Gallén hade som sagt ett bokprojekt på gång och boken utgavs år 1947 i form av en jubileumsskrift för Academicum Catholicum i Helsingfors. Skriften ville fira Academicums tioårsjubileum och tillägnades fader Wilfrid von Christiersons (1878-1947) minne. Skriften var planerad som en antologi redan före kriget, skriver Gallén i förordet, och tanken var att ”manifestera den katolska tanken i en mångsidigare och fylligare form än vad som tidigare inom de katolska periodiska publikationernas trånga ram varit möjligt”.[41] I skriften medverkade bland andra Göran Stenius och medeltidsforskaren Tryggve Lundén (1917-1992), även han katolik. Lundén återkommer även i den här granskade brevväxlingen.

Efter breven från 1947 och 1948, återknöts kontakten tätare igen år 1949. Stolpe utgjuter sig i sitt brev till Gallén om stridigheter med sina trosfränder och kolleger i Sverige, närmast berörande Academia Catholica (AC). Han sände även sin senaste bok om Vadstena till Gallén samt meddelade att hans stora bok om Jeanne d’Arc var under arbete.[42] Gallén berömde varmt Stolpes översättningar och romaner: ”Nya fönster mot den katolska världen! Men vi måste få gardinerna fråndragna”, konstaterade Gallén och avsåg det att de borde få mer allmän uppmärksamhet åt den gemensamma religiösa övertygelsen. Gallén gladde sig också över att dominikanerna återvände till Finland: ”Det är som om våren äntligen skulle komma också till oss”, konstaterade han och nämnde även Tryggve Lundéns digra arbete med översättningen av Birgittas uppenbarelser.[43] I sitt svar konstaterar Stolpe även följande: ”Viktigare än mina små skriverier är Birgitta-upplagan, som vi nu håller på att få i hamn.”[44] Tryggve Lundéns stora verk utkom i flera delar på 1950-talet och var länge den enda omfattande översättningen av Birgittas uppenbarelser till modern svenska.[45]

År 1950 meddelar Stolpe att han blivit medredaktör för den katolska tidskriften Credo och glädjas även över flera konvertiter bland författare och konstnärer: ”Här konverteras friskt numera!” Han hoppades även att Gallén skulle bidra med en självbiografisk text.[46] I ett brev till Stolpe i november 1950 klagar Gallén över att han åtagit sig för mycket arbete, men gläder sig för de katolska framstegen i Sverige.[47] Inre stridigheter i de katolska kretsarna vållade dock huvudbry flera gånger. Exempelvis fördömer Gallén träcka recensioner av katoliker mot katoliker år 1957: ”Vad vi behöver, är ju enighet och samarbete, inte byktvätt inför en protestantisk eller hednisk offentlighet!” I samma brev berömde han Lundéns Birgittaöversättning, som nyligen utkommit.[48] Stolpe var mycket produktiv: Gallén tackade honom igen nästa år för en bok och frågade om han planerade en resa till Finland.[49] Fastän några brev männen emellan saknas, får vi veta att Stolpes arbete med doktorsavhandlingen om drottning Kristina är på slutrakan: ”Det är ju sensationella saker du har att berätta om drottning Kristina. [—] Det är med största intresse jag väntar på din dissertation.”[50] Disputationen vid Uppsala universitet 22.5.1959 blev dock en fars och ett misslyckande för Sven Stolpe, som bedömdes negativt av sina opponenter.[51]

Världen höll på att förändras: Stolpe hade beundrat ärkebiskopen Nathan Söderbloms (1866-1931) texter. Söderblom var en förespråkare för ekumeniken och även Birgittaentusiast.[52] Under början av 1960-talet genomfördes förnyelser inom den katolska kyrkan (Andra Vatikankonciliet 1962-1965) då Stolpe ställde sig i den mer liberala falangen. Stolpe antog en antikommunistisk hållning, som han delade med sin kyrka.[53] År 1965 uttrycker Stolpe alltjämt sin glädje över katolicismens nyetablering i Norden, trots att han kritiserar kyrkan för slapphet: ”- ändå sker en ström av konversioner, särskilt bland de intellektuella! Jag tror vi nu kan räkna långt över 150 svenska ”intellektuella”, varmed jag menar… vetenskapsmän, författare, teaterfolk, konstnärer, lektorer etc. etc.”[54] På 1960-talet inledde Stolpe sitt digra forskningsarbete kring en Birgittabiografi.[55] I ett av breven till Gallén undrar Stolpe försynt: ”Kommer du aldrig till Vadstena? I så fall måste du besöka mig. … Du skulle alltid vara välkommen.” Gallén hade dock varit i Vadstena, år 1947 på ett möte med temat ”Den katolske akademikerns uppgift i nordiskt kulturliv av idag” med ämnen som ”vår ställning i den nordiska kulturkretsen”, inställningen till moderna sociala och politiska teorier etc. som då diskuterades. Det nämns att Sveriges katolska biskop Müller även deltog.[56] Samma år hade ju Stolpe vistats i Paris och konverterat till katolicismen.[57]

Vid sidan av förberedelserna för sin disputation hade Stolpe även andra planer, främst gällande sitt nätverk av eminenta forskare och katoliker. Anknutet till nämnda Müller tog Stolpe i ett brev av år 1959 upp frågan om ”S:ta Birgittas orden”, jag nu övergår till att presentera. Gallén och Göran Stenius hade år 1957 av Stolpe ansetts få bli invalda i den Svenska katolska akademien, som höll sammanträde på Birgittadagen. Här vidtar många brev som angår denna akademis angelägenheter, t.ex. val av nya medlemmar som historiker Alf Åberg med flera. Inom ramen för detta tema börjar de växla brev 8.1.1959 om att biskop Müller planerade att stifta en ”S:ta Birgittas orden” till ”förtjänta katolska kulturgubbar”. Akademin skulle inte vara involverad, men Stolpe skulle sitta i ordenskapitlet. Följande personer hade påtänkts tilldelas ordenstecken – de flesta Birgittaforskare och även två ickekatoliker: Andreas Lindblom, Sigurd Curman, Tryggve Lundén och Jarl Gallén, ev. även Göran Stenius.[58]

Vadstena och Birgitta fascinerade forskarna. Vadstena klosterskyrkas interiör. Längst fram ses en medeltida skulptur av Heliga Birgitta (ca 1303-1373), som kallas 'den porträttlika'. Foto: Eva Ahl-Waris.
Vadstena och Birgitta fascinerade forskarna. Vadstena klosterskyrkas interiör. Längst fram ses en medeltida skulptur av Heliga Birgitta (ca 1303-1373), som kallas ’den porträttlika’. Foto: Eva Ahl-Waris.

Gallén svarar 12.1.1959 och är mycket skeptisk om en orden: ”Privata ordensdekorationer är i mitt tycke ett otyg. Frågar du mig, skulle jag säga att det vore bättre med en belöningsmedalj som man har på ett bord. [—] Behövs det ordensdekorationer finns ju Vatikanen att tillgå. Men varför offra pengar på en egen orden, som ändå aldrig kan ställas vid sidan av staternas officiellt erkända, som inte ens kan bäras officiellt. Vi är väl inga juvenaler heller!” Gallén tyckte det var att öda både tid och pengar.[59]  I sitt följande brev meddelar Stolpe att Lindblom och Curman ställt sig positivt till en orden. Stolpe ställde sig dock tveksamt till det hela eftersom det fanns motsvarande ordnar både här och där. Men han hade frågat ett par heraldiker som ansåg att akademin kunde utdela ordnar:

Det är ett misstag att tro att dekorationer bara utdelas av statsöverhuvuden och jämställda. [—] Min invändning var naturligtvis denna: man hänger inte på sig själv fina ordnar. Varje tanke på ett medlemstecken är för mig dåraktig: det är, som du säger, juvenalorden! Nej, denna dekoration skall utdelas ytterst kräset, uteslutande till det lilla fåtal personer som gjort en verklig insats för det katolska, de må vara katoliker eller inte. Curman och Lindblom är självskrivna, Toni Schmid enligt min mening också… [—] Får vi donatorer, kan de dekoreras… [—] Jag har gjort klart för Lindblom att denna dekoration måste bäras vid varje tillfälle där han bär övriga kommendörstecken, sålunda absolut inför svenska Konungen! Annars är det hela nonsens. Den skall genom vårt kräsna val inom tio år så en sådan dignitet, att den blir ytterst åtråvärd, kommer in i statskalendern och allmänt respekteras. Men vi måste vara mycket försiktiga innan vi är där. Frågar någon vem som utdelar den, skall svaret sanningsenligt vara: ett romersk-katolskt ordenskapitel. Det finns ju förvisso påvliga ordnar. Men de utdelas i Sverige till hovnarrar som ingenting gjort… [—] De som verkligen gjort en insats i Sverige, får naturligtvis ingen katolsk orden. Nå, då skall vi handla själva.

En kardinal eller biskop kunde sköta själva utdelningen, tyckte Stolpe vidare.[60]

I sitt svar till Gallén i februari 1959 kastade Stolpe fram tanken att inte kalla den orden utan att det är helt enkelt ”Birgittakorset” som tilldelas som ”helt enkelt en belöning”.[61] Gallén samtycker:

Vad du menar om Birgittakorset låter ju något bättre än de där ordensplanerna. Men månne det är riktigt att redan på detta stadium dela ut förtjänsttecken? Borde [katolska] akademin inte först genom sin verksamhet visa vad den är värd? Annars är det ju bara några nog så trevliga herrar som börja med att dela ut det åt sig själva.[62]

I följande brev har Stolpe dock blivit mer uppgiven: han anser att det inte bör bildas någon orden, utan ämnar kanske själv grunda Birgittakorset som kunde utdelas av en helt annan institution. I april föreslår Stolpe ännu att en eventuell orden kunde vara ”placerad i Rom”.[63] Gallén svarar honom att han med en kollega också tog upp ordensfrågan, ”…som ju dock var utagerad…”[64]

Diskussionen om ordens vara eller inte vara mellan Stolpe och Gallén sammanföll med Stolpes motstridiga disputation om drottning Kristina. Mycket finns kvar att utreda kring detaljerna om orden som inte blev av, men det får dröja till ett annat tillfälle. Gallén lyckönskade Stolpe för avhandlingen och berömde den även senare.[65] I ett brev av Gallén år 1960 beklagar denna att Stolpes son inte blev dominikan – Gallén hade hoppats på att ”skapa en nordisk dominikansk form”[66], tydligen kanske för lekmän. År 1964 verkar det som om Gallén utgick ur den katolska akademin och hade förolämpat Stolpe, som dock ännu framhåller att han vill vara Galléns vän.[67] Några brev bekräftar också detta: Gallén såg exempelvis senare, år 1972, varmt fram emot Stolpes Birgittabok.[68] Gallén blev professor i den svenska lärostolen i historia vid Helsingfors universitet år 1964 och verkade vid den till 1975.[69]

Heliga Birgitta på ett altarskåp i Salems kyrka. Foto: Wikimedia Commons
Heliga Birgitta på ett altarskåp i Salems kyrka. Foto: Wikimedia Commons

Sven Stolpes tvådelade storverk om Birgitta utkom 500-årsjubileet 1973 till av Birgittas död.[70] Under det internationella Birgittajubileet deltog även Nådendal och exempelvis forskarna Klockars och Gallén. I ett bevarat tal på finska i Åbo, daterat 7.10.1973, skriver Gallén att han kallats hit för att tala om Birgitta och finländarna och Birgittas kontakter till Finland. Bakgrunden till föredraget, som behandlade långt Birgitta och Karelen, fanns i Galléns forskning, som utgivits som en artikel i HTF.[71] I föredraget betonas att många finländare hört till Birgittas krets och klosterorden, t.ex. Jöns Budde. I vårt land finns även många Birgittakyrkor och minnen: ”…p. B. kuuluu Suomen henkiseen perintöön”.[72]

Birgitta belönar

Då ett ”Birgittakors” inte började utdelas till eminenta forskare och aktörer har i varje fall utmärkelser utdelats inom Birgittaforskningen. Birgittastiftelsen har sedan 1996 varje år utdelat det så kallade Birgittapriset åt eminenta forskare eller andra aktörer anknutna till Birgitta och hennes orden.[73]

Birgittaminnet har även brukats i form av en militär Birgittaorden, som har mytiska, medeltida rötter som tros leda till helgonet självt. Idén grundar sig i Birgittas uppenbarelser för hur riddarna (eliten) skulle verka i världen. Deras tecken utgörs av ett blått malteserkors med en symbolisk röd eldsflamma därunder. Det blå korset stod för stor kärlek till kyrkan och elden symboliserade trons intensitet. Orden nämns bland annat på 1600-talet och har på 1800-talet fått tillåtelse att verka i Italien. År 1959 utfärdade högsta domstolen i landet att orden är en icke-nationell och oavhängig orden, som var numerärt stor och sysslade med välgörenhet och ekumenik. Vidare nämns även att drottning Margareta under medeltiden skulle ha utfärdat ett så kallad Vadstenakors, som möjligen fanns ännu på 1700-talet, men källorna till denna utmärkelse är vaga.[74] Den militära orden betonar ekumeniken: ”The ecumenical Saint Birgitta is a bridge between Catholic Rome and Protestant Sweden”, sägs i ett tryckt tal från år 1972 och en av ordens sammankomster.[75] Vid sidan av återigen tanken om Birgitta som en bro påpekas bland annat följande: ”We are missionaries for Saint Birgitta as we are missionaries for Christian Unity”,[76] vilket tycks sammanfalla med något av det som särskilt Stolpes åsikter uttryckte. Huruvida den moderna orden är ”invented tradition” på 1800-talet eller ej förblir oklart, men det verkar som om de moderna riddarna i varje fall var mycket medvetna om att påvisa sin kontakt till Birgittas egna tankar om ridderskap. Behovet av att få ordnar och belöningar och särskilt ett intresse för birgittinskt ridderskap kunde möjligen även ses som uttryck för behovet av en maskulin identitet i detta sammanhang. I början av 1900-talet spreds en våg av katolsk re-maskulinisering som var fokuserad på fromhet, men med manliga förtecken. Under kalla kriget spreds den katolska re-maskuliniseringen även till den politiska sfären och journalistiken exempelvis i Tyskland.[77] Det förefaller som om Stolpe och möjligen även Gallén väl kunde reflekteras mot denna europeiska religiösa trend, men det är nödvändigt att fördjupa dessa tankar ytterligare, vilket inte faller inom ramen för denna artikel.

Det är därmed inte så konstigt att Sven Stolpe sedermera även han dubbades till Birgittariddare[78] i katedralen i Sorrento[79], så han fick sin belöning i form av ett medlemskap i en modern birgittinsk orden. Omdömet om Stolpe varierade starkt redan under hans livstid: ”Avskydd av somliga, höjs han till skyarna av andra”, skriver hans biograf Joris Taels på 1980-talet,[80] och Svante Nordin ger honom omdömet obekväm, modig, men oppositionell och oliktänkande.[81] Nordin anser att Stolpe uppenbart var en anhängare av idén om ett enat Europa, en enad kristendom och fred,[82] vilket jag håller med om. Stolpe och Gallén och särskilt deras förhållande till religion, historia och vetenskap är mycket intressant i en vetenskapshistorisk kontext och i jämförelse med medeltidsforskningen och också Birgittaforskningen under 1900-talet, dess varierande popularitet och kontakt till politiska tankegångar såsom nationalismen.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att forskarna, i kontakt med andra aktörer ur till exempel den ekonomiska sfären, till och med kan anses ha idkat någon form av ”Birgittabruk”, eftersom intresset omsattes praktiskt i föredrag, deltagandet i monumentresningar och evenemang, föreningar och andakter – samt i tanken på att grunda en S:ta Birgittas orden eller ett Birgittakors – vilka utnyttjade minnet av Heliga Birgitta och birgittinerna i Sverige och Finland, vars klosterkyrkor omvandlats till lutherska församlingskyrkor redan under loppet av 1500-talet. Bakom bruket av Birgitta i tre länder – Sverige, Estland och Finland – ses i stort sett samma personer, flera forskare och också andra aktörer, som stod i kontakt med dem (föreningar och t.ex. personer som Anderson). Traditionen att se Birgitta och birgittinerna som en del av den nationella historien anknuten till väst skapas kanske redan på 1700-talet och får en beställning under 1800-talet. Mot slutet av århundradet är det en antirysk motvikt i det rådande politiska läget i Finland och Estland och senare får synen en antikommunistisk agenda, som omfattas av högerorienterade forskare och aktörer även i det spirande folkhemmet Sverige. Birgitta blev en stark nationell symbol trots att hon tillhörde den katolska tiden.[83]

Birgittaforskarna och de andra aktörerna ville även hedra personer inom deras krets eller relaterade till dem. I detta fall måste Stolpes behov av att skapa ett särskilt Birgittakors ses som ett exempel på detta. Att grunda en orden är även en manifestation av behovet av att öka en inbördes kohesion, ge ett (manligt) nätverk yttre tecken på tillhörighet samtidigt som det är en personlig belöningsmekanism.  Gallén framhöll dock att det redan fanns ordnar att förläna åt eminenta personer och ville hellre se att belöningen skedde på mer officiell väg. Detta måste relateras till att Gallén troligen var medveten om ett myller av mer eller mindre ”äkta” ordnar, som funnits eller fanns. Ifall ”Birgittakorset” hade tillkommit hade det varit ytterligare ett exempel på Birgittabruket som deltog i nordiskt nationsbygge under 1900-talet.

Birgittinernas minne verkar ha kunnat förena länder, men även delta i nationsbygget på regional nivå. Det är dock också ett ankare till den västerländska kulturen i politiskt hänseende: en viss form av högerorienterad storsvenskhet som var antikatolsk och antikommunistisk. Den politiska antikommunismen innefattades även av de katolska Birgittaforskarna, t.ex. Gallén och Stolpe. Birgitta och birgittinerna fick representera brobyggare i forskarnas och de andra aktörernas samtid, något som förenade Sverige med sina ”syskon” och forna allierade områden, de nya republikerna Finland och Estland. De religiösa aspekterna fanns även starkt närvarande i detta nationsbygge, i detta fall anknutna till tidens ekumeniska strömningar: lutheranerna ville framhäva att de också kunde uppskatta de medeltida minnena, fastän de inte önskade bli katoliker. I det högkyrkliga identitetsbygget fanns ett starkt bruk av historien – man tog fasta på det gemensamma ”arvet” i sina hemland i förhållande till Rom. För konvertiterna var de medeltida lokala helgonen naturligtvis mycket viktiga förebilder ur det förflutna: Birgitta var en katolsk, men en nationell gestalt för dem.

Källor och litteratur

Källor

Arkiv

Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, Finlands nationalbibliotek, Helsingfors, Finland (NB).

Sven Stolpes arkiv, Uppsala universitetsbibliotek, Uppsala, Sverige (UUB).

Tryckta

Berghman, Arvid 1949. Nordiska riddareordnar och dekorationer. John Kroon: Malmö.

Gallén, Jarl 1946. La province de dacie de l’Ordre des Frères Prêcheurs I. Historie générale jusq’au Grand Schisme. Helsingforsiae.

Gallén, Jarl 1947. En tillägnan och ett program. Katolska perspektiv. Jubileumsskrift utgiven av Academicum Catholicum. Söderströms: Helsingfors 1947, 7-14.

Gallén, Jarl 1966. Den heliga Birgitta och Karelen. Historisk tidskrift för Finland 1/1966, 1-27.

Kellner, Georg F. 1972: Saint Birgitta and Christian Unity. The Knights of the Order of Saint Birgitta: Los Angeles 1972.

Klockars, Birgit 1960. Biskop Hemming av Åbo. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland nr 379. SLS: Helsingfors.

Klockars, Birgit 1966. Birgitta och böckerna. En undersökning av den heliga Birgittas källor. Lund.

Klockars, Birgit 1979. I Nådens dal. Klosterfolk och andra c. 1440-1590. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland nr 486. SLS: Helsingfors.

Lundén, Tryggve (övers.) 1957-1959. Heliga Birgitta. Himmelska uppenbarelser 1-4. Malmö.

Löfström, Karl 1948. Sveriges riddarordnar. Stockholm.

Löfwenhielm, Fredrik 1998. Svenska ordnar och medaljer. Atlantis: Stockholm.

Stolpe, Sven 1973a. Birgitta i Sverige. A&K: Stockholm 1973.

Stolpe, Sven 1973b. Birgitta i Rom. A&K: Stockholm 1973.

Elektroniska

Birgittapriset, http://www.sanctabirgitta.com/underniva/birgittastiftelsen/artikel_visa.asp?Id=680, senast sedd 15.11.2013.

Nationalencyklopedin: Tryggve Lundén, http://www.ne.se/tryggve-lunden, senast sedd 15.11.2013.

Sven Stolpe, Svenskt översättarlexikon, http://www.oversattarlexikon.se/artiklar/Sven_Stolpe, senast sedd 13.8.2016.

Litteratur

Ahl, Eva 2002. Den heliga Birgitta – profet eller politiker? Trender och tendenser inom den nordiska Birgittaforskningen. Avhandling pro gradu i historia, humanistiska fakulteten, Helsingfors universitet. Opubl.

Ahl-Waris, Eva 2010. Historiebruk kring Nådendal och den kommemorativa anatomin av klostrets minnesplats. Skrift utgiven av Societas Sanctae Birgittae. Vadstena.

Aronsson, Peter 2004. Historiebruk – att använda det förflutna. Studentlitteratur: Lund.

Blauschke, Olaf 2011. The Unrecognised Piety of Men. Strategies and success of the Re-masculinisation Campaign around 1900. Yvonne Maria Werner (ed.), Christian Masculinity. Men and Religion in the 19th and 20th Centuries. Leuven University Press: Leuven 2011, 20-45.

Butkovich, Anthony 1968: Anima Eroica. St. Brigitte of Sweden. Ecumenical Foundation of America.

Butkovich, Anthony 1972. Revelations. Saint Birgitta of Sweden. Ecumenical Foundation of America: Los Angeles 1972.

Degerman, Henrik 2004. Le Rôle de l’heraldique dans les nations universitares de Helsinki. Genealogica & Heraldica. Actes XXVI Congrés International des Sciences Généalogique et Héraldique. Bruges, 212-217.

Engman, Max 1998. Jarl Gallén som historiker. Lind, John, Pousar, Jarl, Rask, Henry & Stenius, Henrik (red.), Finland i medeltidens Europa. Valda uppsatser. Skrifter utgivna av svensa litteratursällskapet i Finland nr 613. SLS: Helsingfors, 185-192.

Fewster, Derek 2006. Visions of past Glory. Nationalism and the Construction of Early Finnish History. Studia Fennica Historica 11. SKS: Helsinki.

Fleck, Ludwik 1997. Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum. Inledning till läran om tankestil och tankekollektiv. Steghag: Stockholm.

Gustafsson, Lars 2012. Sven Stolpe, drottning Kristina och Uppsala. Avdelningen för litteratursociologi, Uppsala universitet.

Jansson, Torkel 2009. Rikssprängningen som kom av sig. Finsk-svenska gemenskaper efter 1809. Atlantis: Stockholm.

Jönsson, Arne 2000. The Modern Swedish Translator of St Birgitta’s Works: Tryggve Lundén, his Background and his Impact. Morris, Bridget & O’Mara, Monica (eds.) The Translation of the Works of St Birgitta of Sweden into the Medieval European Vernaculars. Brepols.

Kaljundi, Linda 2007. ”Pirita klooster eest ajaloomälus: mitte ainult kloostri taga metsas”. Sarapik, V. (ed.) Pirita klooster 600. Kunstiteaduslikke uurimusi / Studies in Art and Architecture / Studien für Kunstwissenschaft 2007/4 (16). Tallinn, 111-144.

Kilström, Bengt Ingmar 1990. Högkyrkligheten i Sverige och Finland under 1900-talet. Strängnäs.

Lindaräng, Ingemar 2002. Synen på Birgitta. En undersökning av några Birgittabiografier.  Småskriftserien nr 46. Föreningen Gamla Vadstena: Vadstena.

Lindaräng, Ingemar 2007. Helgonbruk i moderniseringstider. Bruket av Birgitta- och Olavstraditionerna i samband med minnesfiranden i Sverige och Norge 1891-2005. Linköping Studies in Arts and Science No. 392. Linköpings universitet: Linköping.

Markkola, Pirjo, Östman Ann-Catrin & Lamberg, Marko 2014. Onko suomalaisella miehellä historiaa? Markkola, Pirjo, Östman, Ann-Catrin & Lamberg, Marko (toim.), Näkymätön sukupuoli. Mieheyden pitkä historia. Vastapaino: Tampere, 7-24.

Meinander, Henrik 1989. Aktiva studenförbundet, en högerradikal sammanslutning 1931-1945, Historiska och Litteraturhistoriska Studier 64. SLS: Helsingfors.

Mylly, Juhani 2002. Kansallinen projekti. Historiankirjoitus ja politiikka autonomisessa Suomessa. Kirja-Aurora: Turku.

Nordin, Svante. Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament. Atlantis: Stockholm 2014.

Nordlund, Christer 2002. Det upphöjda landet. Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna 1828-1930. Kungl. Skytteanska Samfundet: Umeå (2. uppl.).

Nynäs, Carina 2006. Jag ser klart? Synen på den heliga Birgitta i svenska 1900-talsbiografier. Åbo Akademis förlag: Åbo.

Pettersson, Richard 2001. Fädernesland och framtidsland. Sigurd Curman och kulturminnesvårdens etablering. Umeå universitet: Umeå.

Scott, Joan 1988. Gender and the Politics of History. Columbia University Press: New York.

Steinby, Torsten 1978. Birgittavespern i Nådendal. Steniby, T. (red.) Historiska och litteraturhistoriska studier 53. SLS: Helsingfors, 351-380.

Steinby, Torsten 1979. Drama och musik hos Amos Anderson. Steinby, T. (red.)  Historiska och litteraturhistoriska studier 54. SLS: Helsingfors, 5-64.

Stenius, Henrik 2004. Jarl Gallén. Suomen kansallisbiografia. SKS: Helsinki.
Stenius, Henrik 2011. Gallén, Jarl. Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A-L. Svenska Litteratursällskapet i Finland – Atlantis: Helsingfors – Stockholm, 333-336.

Sulkunen, Irma 2004. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1831-1892. SKS: Helsinki.

Sulkunen, Irma, Niemi, Marjaana & Katajala-Peltomaa, Kati 2016. Johdanto. Maailmankuvat ja identiteetit pitkällä aikavälillä. Sulkunen, Irma, Niemi, Marjaana & Katajala-Peltomaa, Sari (toim.), Usko, tiede ja historiankirjoitus. Suomalaisia maailmankuvia keskiajalta 1900-luvulle. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura: Helsinki, 8-31.

Taels, Joris 1984. Sven Stolpe en monografi. Norma bokförlag: Borås.

Tenhunen, A.-K. 2004. Rooman ja Turun välissä. Amos Anderson kirkollisena vaikuttajana 1920-luvulla. Pro gradu-tutkielma, Yleinen kirkkohistoria, Helsingin yliopisto. Opubl.

Tommila, Päiviö 1989. Suomen historiankirjoitus. Tutkimuksen historia. WSOY: Helsinki.

Vallqvist, Gunnel 1999. Dagbok från Rom. Andra vatikankonciliet – en kamp om förnyelse. Skellefteå (nyutgåva).

Valkeapää, Leena 2000. Pitäjänkirkosta kansallismonumentiksi. SMYA 108. Helsinki.
Werner, Yvonne Maria 2011. Studying Christian masculinity. An introduction. Yvonne Maria Werner (ed.), Christian Masculinity. Men and Religion in the 19th and 20th Centuries. Leuven University Press: Leuven 2011, 7-17.

Östergren, S. 1981. Vadstena nunnekloster som byggnadsminnesmärke 1798-1816, Fornvännen 1/1981, 36-40.

Förkortningar

HTF= Historisk tidskrift för Finland

SKS= Suomalaisen Kirjallisuuden Seura

SLS= Svenska litteratusällskapet i Finland

SMYA= Suomen Muinaismuistoyhdistyksen Aikakauskirja

Artikelförfattaren är fil.dr och stipendieforskare post doc i Helsingfors. Forskningen för och skrivandet av denna artikel har finansierats av Helsingfors universitets fonder, Nylands Nation vid Helsingfors universitet och Niilo Helanders Stiftelse. Docent Per Ström tackas ytterligare för hjälp med tillgång till Sven Stolpes arkiv i Uppsala och magister Anton Eskola är värd ett tack för svar på frågor kring riddarordnar i Norden. Två anonyma granskare tackas även för uppbyggande kommentarer till denna text.



  1. Konfession kan till exempel definieras enligt följande i ett brett perspektiv: ”…comprising not only a sommunity based Christian belief but also the cultural context that it produced”, se Werner 2011, 11. Werners verk (2011) behandlar allmänt kristen manlighet ur flera olika infallsviklar. [Takaisin]
  2. Nordin 2014, 10. Nordins biografi är dock fokuserad främst på Stolpe som författare och kritiker. I en ny biografisk artikel om Stolpe betonas däremot hans gärning som översättare, se Alva Dahls artikel, http://www.oversattarlexikon.se/artiklar/Sven_Stolpe, senast sedd 13.8.2016. [Takaisin]
  3. Stenius 2004; Stenius 2011, 333-336, med anförd litteratur; Engman 1998. [Takaisin]
  4. Se t. ex. Sulkunen, Niemi & Katajala-Peltomaa 2016. [Takaisin]
  5. Fleck 1997; Nordlund 2002, 29. [Takaisin]
  6. Den nya genusforskningen vill även granska exempelvis subjektivitet och upplevelser, se Markkola, Östman & Lamberg 2014, 9-10. Inom mansforskningen har Joan Scott granskat hur kvinnlighet, manlighet skapas genom symboler, normer, instutioner och subjektiva identiteter, se Scott 1988; jfr Markkola, Östeman & Lamberg 2014, 13. Det är även av intresse i föreliggande granskning. [Takaisin]
  7. Se till exempel Werner 2011, 7-17. [Takaisin]
  8. Jansson 2009, 337. [Takaisin]
  9. Jfr Sulkunen, Niemi & Katajala-Peltomaa 2016, med sina artiklar, av vilka flera tangerar förhållandet mellan svensk och finsk historia och hur historikerna skapade identiteter genom bruket av detta. [Takaisin]
  10. Se Lindaräng 2007. I sin doktorsavhandling har Ingemar Lindaräng jämfört historiebruk kring Heliga Birgitta och Sankt Olof i Sverige respektive Norge bland annat genom att granska jubileer och minnesfiranden. [Takaisin]
  11. Aronsson 2004, 8-28, 189. [Takaisin]
  12. Se t. ex. Fewster 2006. Derek Fewster har i sin doktorsavhandling behandlat synen på järnålder och tidig medeltid inom finländsk arkeologi och lyft fram dess nationsbyggande syften och processer. [Takaisin]
  13. T. ex. Kilström 1990, 259-268. [Takaisin]
  14. Detta har tidigare diskuterats i förhållande till synen på klosterlämningarna i Nådendal. Se Ahl-Waris 2010. [Takaisin]
  15. Tommila 1989, 66; Mylly 2002, 103. [Takaisin]
  16. Östergren 1981, 36-40. [Takaisin]
  17. För översikter om Birgittaforskningen, se t.ex. Lindaräng 2002; Ahl 2002; Nynäs 2006. [Takaisin]
  18. Valkeapää 2000, 30; Mylly 2002, 162-164; Sulkunen 2004, 149; Ahl-Waris 2010, 90-94. [Takaisin]
  19. Olai 2005, 29-26. [Takaisin]
  20. Steinby 1978; Steinby 1979; Tenhunen 2004; Ahl-Waris 2010, 129-201. [Takaisin]
  21. Pettersson 2001, 250-255; Kaljundi 2007; Ahl-Waris 2010, 208-224. [Takaisin]
  22. T.ex. Tenhunen 2004; Ahl-Waris 2010. [Takaisin]
  23. Lindaräng 2002. [Takaisin]
  24. Nynäs 2006, 185-217, speciellt 201, 205. [Takaisin]
  25. Nordin 2014, 276-277. [Takaisin]
  26. Klockars 1960; Klockars 1966; Klockars 1979; Nynäs 2006, 187; Ahl-Waris 2010, 246. [Takaisin]
  27. Postkort av Stolpe till Gallén 1966, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, Finlands nationalbibliotek, Helsingfors(NB). [Takaisin]
  28. Sven Stolpes arkiv, Uppsala universitetsbibliotek, Uppsala (UUB); Jarl Gallén arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  29. Brev av Stolpe till Gallén 14.4.1931, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  30. Meinander 1989; Engman 1998, 188-189; Steinus 2004. [Takaisin]
  31. Taels 1984, 17-67. [Takaisin]
  32. Stenius 2004; Taels 1984, 149-153. [Takaisin]
  33. Nordin 2014, 194-195. [Takaisin]
  34. Postkort av Gallén till Stolpe 3.1.1948, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  35. Stenius 2004; Gallén 1946, V. [Takaisin]
  36. Brev av Stolpe till Gallén 8.1.1948, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  37. Gallén 1946. [Takaisin]
  38. Brev av Stolpe till Gallén 8.1.1948, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  39. Brev av Gallén till Stolpe 14.1.1948, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  40. Till exempel Toni Schmid, en medeltidsforskare expert på Heliga Birgitta, planerades delta i Stolpes bok. Brev av Stolpe till Gallén 12.2.1948, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB; Brev av Gallén till Stolpe 23.2.1948, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  41. Gallén 1947, 7. Gallén verkade som Finlands Academicum Catholicums ordförande mellan 1936 och 1946. Det vore ytterligare intressant att utreda förhållandet mellan Gallén och von Christierson,eftersom det i arkivet finns en diger bevarad brevmängd sända av von Christerson till Gallén. Se Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB, Helsingfors. [Takaisin]
  42. Brev av Stolpe till Gallén 7.9.1949, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  43. Brev av Gallén till Stolpe 13.9.1949, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  44. Brev av Stolpe till Gallén 17.9.1949, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  45. Lundén 1957-1959; Jönsson 2000; http://www.ne.se/tryggve-lunden senast sedd 15.11.2013. [Takaisin]
  46. Brev av Stolpe till Gallén nov. 50, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  47. Brev av Gallén till Stolpe 24.11.1950, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  48. Brev av Gallén till Stolpe 21.12.1957, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  49. Brev av Gallén till Stolpe 4.1.1958, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  50. Brev av Gallén till Stolpe 8.3.1958, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  51. Taels 1984, 210-219; Gustafsson 2012. Lars Gustafssons (f. 1927) bok är en sorts apologet över det som hände under och efter disputationen, om debatten och personerna inblandade. Gustafsson var en av de kritiska opponenterna sin ringa ålder till trots. [Takaisin]
  52. Taels 1984, 30. [Takaisin]
  53. Vallqvist 1999, 150, 377-378, 500; Nynäs 2006, 207-208. [Takaisin]
  54. Brev av Stolpe till Gallén 14.7.1965, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  55. Postkort av Stolpe till Gallén 8.3.1962, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  56. Den katolske akademikerns uppgift i nordiskt kulturliv av idag, 1947, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  57. Nordin 2014, 195. [Takaisin]
  58. Brev av Stolpe till Gallén 8.1.1959, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  59. Brev av Gallén till Stolpe 12.1.1959, Sven Stolpes arkiv, UB. Med juvenaler avser Gallén troligen olika inofficiella studentordnar. Dylika har funnits t.ex. i Tyskland och florerar ännu vid olika universitet i Finland, exempelvis i Helsingfors. Se Degerman 2004. [Takaisin]
  60. Brev av Stolpe till Gallén 1959, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  61. Brev av Stolpe till Gallén feb. 1959, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  62. Brev av Gallén till Stolpe 13.2.1959, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  63. Brev av Stolpe till Gallén 1959, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  64. Brev av Gallén till Stolpe 11.5.1959, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  65. Brev av Gallén till Stolpe 1.10.1959 och 21.12.1959, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  66. Brev av Gallén till Stolpe 29.9.1960, Sven Stolpes arkiv, UUB. [Takaisin]
  67. Brev av Stolpe till Gallén 1964, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  68. Brev av Gallén till Stolpe 3.3.1972, Sven Stoleps arkiv, UUB. [Takaisin]
  69. Stenius 2004; Engman 1998, 185. [Takaisin]
  70. Stolpe 1973a; Stolpe 1973b. [Takaisin]
  71. Gallén 1966. [Takaisin]
  72. ”…h. Birgitta hör till Finlands andliga arv”. Tal 7.10.1973, Jarl Galléns arkiv, SLSA 909a, NB. [Takaisin]
  73. http://www.sanctabirgitta.com/underniva/birgittastiftelsen/artikel_visa.asp?Id=680 , senast sedd 15.11.2013. [Takaisin]
  74. Se t.ex. Butkovich 1968, 72-83; Butkovich 1972, 94-100. Ang. svenska och nordiska riddarordnar se bland annat Löfström 1948, Berghman 1949 och Löfwenhielm 1998. Syftet i denna text är inte att utreda, huruvida den militära Birgittaorden är medeltida eller ej, vilket därför lämnas utanför denna granskning. [Takaisin]
  75. Kellner 1972, 6. [Takaisin]
  76. Kellner 1972, 12. [Takaisin]
  77. Blauschke 2011, 20-45, särskilt 44-45. [Takaisin]
  78. Om den moderna riddarorden, se t.ex. Anthony Butkovich bok om Birgitta: Butkovich 1968, 74-79. Butkovich är även dubbad till Birgittariddare. [Takaisin]
  79. Fotografi i Taels bok, se Taels 1984, 244. [Takaisin]
  80. Taels 1984, 242. [Takaisin]
  81. Nordin 2014, 285. [Takaisin]
  82. Nordin 2014, 289. [Takaisin]
  83. T.ex. Ahl 2002. [Takaisin]


Share on Facebook0Tweet about this on Twitter

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *