Nya infallsvinklar på gamla teman inom den finländska historieskrivningen

Usko, tiede ja historiankirjoitus. Suomalaisia maailmankuvia keskiajalta 1900-luvulle. Historiallisia tutkimuksia 271. Toim. Irma Sulkunen, Marjaana Niemi & Sari Katajala-Peltomaa. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura: Helsinki 2016. ISBN 978-952-222-718-8. 470 s.

Forskarna inom toppenheten History of Society: Re-thinking Finland 14002000 har utkommit med en omfattande antologi kring historieskrivning, religion och vetenskap våren 2016. Verket väcker genast intresse och texterna tar itu med vissa myter inom den finländska historieskrivningen, vilka sedan effektivt dekonstrueras. I inledningen till verket tar redaktörerna sig an själva projektets och antologins övergripande frågor och teman. Tanken bakom texterna är att analysera och bryta ner immateriella kulturella och sociala element som sammanlänkats med världsbild och identitet i Finland, dvs. ur ett mentalitetshistoriskt perspektiv. Verkets titel baserar sig på de viktigaste teman som behandlas: religion, vetenskap och historieskrivning under en lång tidsperiod, från medeltiden till 1900-talet. Forskarna har även strävat efter att vara gränsöverskridande såväl immateriellt som gällande Finlands geografiska gränser. I introduktionen ges en allmän teoretisk referensram och sammanfattningar av innehållen i de olika kapitlen. Verket är indelat i två delar, av vilka den första innehåller sju texter/kapitel och den andra delen består av sex texter/kapitel. Varje kapitel är försett med självständiga nothänvisningar och källförteckningar, vilket är till nytta för den vetenskapligt intresserade läsaren. I kapitlet som behandlar slutet av medeltiden till början av 1800-talet rör vi oss geografiskt i det Svenska riket, men från och med början av 1800-talet tilltar den historiografiska tyngdpunkten och likaså dekonstruktionen av det finländska nationella identitetsbygget.

Lähde: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, SKS
Foto: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, SKS

I den första delen handlar texterna om analys av religiösa och vetenskapliga världsbilder. Sari Katajala-Peltomaa inleder med en text om den besatta Cristina, som utgående ur en fallstudie behandlar individen, samhället och ritualer i den nordiska världen på 1300- och 1400-talen i anknytning till källor som ingick i Heliga Birgittas (ca 1303-1373) kanonisationsprocess. Demonerna hör ihop med den medeltida uppfattningen om denna värld och den nästa, vilket avspeglas både i det behandlade fallet (Cristina botas genom förbön via helgonet) och i fråga om synen helgonet självt, i detta fall Birgitta. Texten anknyter även till ritualer som tacksägelsevallfart etc. fallet med Cristina och överlag besatthet verkade som förstärkare av kohesionen inom samhället. Eftersom Birgittaforskningen ligger mycket nära min egen expertis saknade jag i någon mån hänvisningar till den omfattande forskningslitteraturen, men texten är ändå en pärla man hoppas når även den icke-finsktalande vetenskapliga arenan. Demonerna var nämligen även tätt förekommande i Birgittas egna skrifter – hur de kämpade för att få själarna och så vidare.

Följande text behandlar lutherska världsbilder i Finland under 1600-talet och har författats av Raisa Maria Toivo. Hon har valt en fiskare-torpare från Ulvsby som sitt fall vid sidan av Nils Psilander som verkade som (lärd) häradshövding på Åland, och det som granskas är deras syn på häxor och trolldomsanklagelser. Källorna består i huvudsak av (offentliga) protokoll, men Toivo får mycket ut av dem via ett mentalitetshistoriskt grepp. En samtida kulturs många ansikten kan därmed väl beskrivas och jämföras ur två mycket olika personers synvinkel.

Verkets tredje artikel/kapitel presenteras av Irma Sulkunen, som skriver om en herdeflickas väckelse, dvs. andliga väckelserörelser, sekularisering och förändringar i världsbilden på 1700-talet. Texten tar avstamp i Lisa Eriksdotters fall ”from below”, där man analyserar världsbilden ur enskilda aktörers perspektiv. Texten knyter ihop vissa trådar ur Sulkunens tidigare forskning och meningen är att visa hur invecklad sekulariseringsprocessen i samhället kan vara. Bland annat hör fallet även ihop med att aktören hade lärt sig läsa, dvs. med samhällets allmänna litterära utveckling.

Johanna Annolas kapitel handlar om tjänstemannen/politikern Elli Tavastähti (1883-1951) och socialpolitiken under 1920-talet. Samtidigt med fallstudien återspeglas den mångfacetterade socialpolitiska arenan i Finland strax efter att landet blivit självständigt. Huvudpersonen var å ena sidan tjänsteman inom den högersinnade socialpolitiken och å andra sidan tillhörde hon eliten p.g.a. sin adliga bakgrund. Det nationella intresset hörde för henne ihop även med internationella ideal. Samtidigt blir kapitlet en studie i Finlands rashygieniska förflutna under mellankrigstiden, men också ett inlägg i debatten kring hur barndomen medikaliserades under början av 1900-talet.

I Laura Hollstens artikel om receptionen av relativitetsteorin i Finland under första hälften av 1900-talet får vi en inblick i hur Einsteins teorier inte var de enda som utvecklades inom fysiken under början av 1900-talet. Det är även fascinerande att se hur teorierna delade vetenskapsmännen både internationellt och inom branschen i Finland, särskilt under mellankrigstiden. Författaren granskar särskilt motsatsparet Gunnar Nordström (1881-1923), som försvarade Einstein, och Hjalmar Mellin (1854-1933), men beaktar även andra åsikter kring temat. På detta vis belyser inlägget allmänt vetenskapens inverkan på världsbilden i Finland.

Mikael Agricola och Gustav Vasa. Foto: Wikimedia Commons
Mikael Agricola och Gustav Vasa. Foto: Wikimedia Commons

Henry Nygårds artikel/kapitel granskar däremot hur den vetenskapliga världsbilden etablerades genom en fallstudie i genetiken och hur detta påverkade politiken fram till slutet av andra världskriget. Också denna text belyser rashygieniska teman, vilket är synnerligen politiskt, eftersom det förefaller som om genetiken och Mendels forskning kring växters arvsanlag fick utgöra en grund för senare rasteorier både internationellt och i Finland. Texten kan mycket väl kombineras med Annolas kapitel om Elli Tavastähti.

Ämnet för Marjaana Niemis text är internationella och nationella strömningar inom den finländska stadsplaneringen, särskilt Eliel Saarinens (1873-1950) arbete. Stadsplaneringen är både politisk och estetisk och enligt Niemi kunde arkitekterna navigera i dessa vatten genom att skapa sig både en nationell och en internationell identitet. För fallet Saarinen verkar hemlandet ha varit det ställe där arbetet fanns. Men kapitlet har även andra intressanta poänger. Den vetenskapliga världsbilden som samtidigt omformade samhället och socialpolitiken finns även närvarande i stadsplaneringen. Kapitlet kompletterar därmed de föregående på ett klart vis.

I den andra delen granskas historieskrivningens roll i bygget av nationella identiteter och skapandet av olika världsbilder. Johanna Wassholms forskning kring A. I. Arwidsson (1791-1858) har publicerats även på annat håll, men hennes bidrag i detta verk är välkommet för den finskspråkiga publiken. Arwidsson var en del av tiden mellan H. G. Porthan och den så kallade Åboromantiken före universitetets flytt till den nya huvudstaden, men han var även speciell på grund av att han flyttade till Sverige, där han fortsättningsvis kom att påverka den finländska historieuppfattningen genom sina verk. Wassholm klär effektivt av det ena mytiska lagret efter det andra kring Arwidsson och hans historieuppfattning samt receptionen och bruket av honom i det forna hemlandet. Ofta heroiserades Arwidsson exempelvis som en arvtagare till Porthan och dessa fick olika epitet som kunde ses som typiska för heroer: att de verkade för en nationell ”väckelse”, var bringare av ”ljus”, kallades ”föregångare” och sades ha ”entusiasm” med mera. Symptomatiskt gav man i Finland Arwidssons decennier långa arbete i Sverige endast en marginell betydelse i de senare biografiska beskrivningarna.

Det föregående kapitlet leder fint in på nästa tema, Elias Lönnrot (1802-1884), som av Irma Sulkunen dekonstrueras som man och myt i den nationella historieskrivningen. Även här är huvudpersonen en forskare av det förflutna, som senare forskare heroiserade och utnyttjade i bygget av en nationell identitet både på 1800- och på 1900-talet. Sulkunen granskar synen på Lönnrot förtjänstfullt i förhållande till synen på de andra samtida, heroiserade personerna Runeberg, Snellman samt den ofta bortglömda C. A. Gottlund. Lönnrots kult fortsätter på sätt och vis än idag, fastän med en kulturell tyngdpunkt, genom firandet av Kalevaladagen.

Ilona Pikkanens text om Yrjö Koskinens (1830-1903) klassiska verk, Nuijasota (1857, 1859) som en del av det nationella kulturella minnet är ett väl underbyggt inlägg i en – på sätt och vis – fortgående debatt om Koskinens verk – och själva Klubbekriget (1596-1597). Båda teman har nästan varit offer för historiebruk och Pikkanen vill göra en djupdykning både i synen på 1500-talets allmoge och i synen på Koskinen. Koskinen betonade t.ex. tapperhet och motstånd som nationella egenskaper, vilka återspeglas i senare tolkningar.

Katja-Maria Miettunens kapitel om skillnader och likheter i Yrjö Koskinens och Magnus Gottfrid Schybergsons (1851-1925) respektive historieverk i slutet av 1800-talet kan ses ytterligare belysa den mytiska vikt som tillskrivits Koskinens historieuppfattningar och den myt som byggts upp omkring honom av hans efterträdare inom historikeryrket, särskilt uttryckt i skillnaderna mellan fennomansk och svekomansk historieuppfattning. Koskinen och Schybergson har påståtts vara ett sorts motsatspar i detta avseende, vilket Miettunen kunde dementera: författarna har mera likheter i sin syn på Finlands historia än olikheter. I fråga om deras syn på ”fornfinnar” saknar jag dock några viktiga noter till Derek Fewsters forskning.

Verkets sista kapitel behandlar ytterligare ett tema anknutet till mytbildningen kring Klubbekriget i finländsk historieskrivning. Olli Matikainen tar sig nämligen an att granska synen på en av aktörerna, Gödick Fincke (ståthållare på Olofsborg) och den kris som fanns i den adliga gruppidentiteten under slutet av 1500-talet. Samtidigt analyseras historiebilden av Fincke mycket noggrant, många myter som tillskrivs hans verksamhet dekonstrueras och några nya poänger läggs till, bland annat Finckes band till Hans Hansson (Erthel, d. 1605), som verkade som hertigens man i Österbotten. Vi får ta del av svårigheterna adelsmännen uppenbart hade att navigera politiskt under en svår kris och hur någon av dem måste betala med sin frihet, medan andra kom undan genom att ta avstånd, och hur allt detta avspeglas i de källor vi har till hands, däribland brev.

Inalles är föreliggande verk en utomordentlig och intressant samt mångbottnad antologi om förändringar och kontinuiteter i den finländska världsbilden från slutet av medeltiden till 1900-talet. Många texter avbetar vissa etablerade myter inom historieskrivningen, vilket mottages med stor tacksamhet av den historiografiskt orienterade forskarskaran. Verket borde även rekommenderas som läsning för studenter på grundnivå, eftersom det har så många olika infallsvinklar och fallstudier att erbjuda samtidigt som dessa reflekteras på olika vis mot den senaste och viktigaste forskningslitteraturen.

Eva Ahl-Waris, Fil.dr, forskare post doc (Sponsor: Niilo Helanders Stiftelse), Helsingfors
eva.ahlwaris@gmail.com

 

Share on Facebook0Tweet about this on Twitter

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *