2017/4
Materiaalinen 1800-luku, osa II

Imperiella visioner och den koloniala erfarenheten av ryska Alaska i finländsk press 1809-1867

http://www.ennenjanyt.net/wp-content/uploads/2016/02/Vertaisarvioitu-1-e1454425497120.jpg

Refereet: Johanna Wassholm (ÅA), Raimo Salokangas (JY)

När Finland inkorporerades i det ryska riket 1809 blev det en del av ett vidsträckt imperium som sträckte sig ända från Åland till Alaska. Detta hade viktiga implikationer för utvecklingen av landet, för invånarnas möjligheter och för föreställningar om Finlands plats i världen. Helsingfors Tidningar skrev 1836 om vilka möjligheter som uppstått genom Finlands förening med Ryssland. Dels tilläts finnar att under fredliga förhållanden utveckla de egna ”intellektuella och industriella förmögenheter” och ”upparbetandet af källorna för Finlands inre rikedom”, dels hade ”ett nytt fält… öppnat sig för Finlands söner till fortkomst inom det Widsträckta Kejsarriket.” Finländare arbetade bl.a. som officerare i kejsarens armé, som ingenjörer, präster och inom rysk sjöfart. Finlands handel med Ryssland var betydande och Petersburg var en av Finlands största städer.[1] Faktum är att den ryska tiden kom att utgöra en central period i finsk historia när förutsättningarna för ett modernt Finland skapades.

Det kan tyckas paradoxalt att det var först när Finland frigjorde sig från Sverige, d.v.s. inom ramen för det ryska imperiet, som den finska nationalstaten började utvecklas. Men, som Max Engman har uttryckt det, kunde nationalstatstraditionen odlas inom imperiet därför att imperiet inte var en enhetsstat. Detta innebar att nationalstatstraditionen och det imperiella kunde existera sida vid sida, åtminstone fram till 1890-talet när Ryssland införde en politik av nationell integration som kom att präglas av en etnisk strategi. Således kunde man i Finland under 1800-talet både bygga ut en nationalstat och utnyttja imperiets möjligheter.[2]

Enligt Engman var denna period inte en rysk period, i bemärkelsen etniskt rysk utan bör snarare karaktäriseras som en imperiell period eftersom Finland hade mycket lite att göra med det etniskt ryska och finländarna i ganska stor utsträckning styrde sig själva. Man gick från att ha varit en svensk riksdel till att bli ett särförvaltat storfurstendöme med egen centralförvaltning, statsfinanser och ett separat tullområde. Imperiet styrde genom existerande sociala, politiska och fiskala system vilket gav den finländska lokala eliten en gynnsam position.[3]

Under dessa imperiella decennier vidgades finländarnas provinsiella perspektiv. Man blev del av världsomspännande skeenden och fick en ny utblick på världen. Det fanns en stolthet över det ryska rikets vidsträckthet som förstärktes i och med finländares delaktighet i den ryska koloniseringen av Alaska.[4] När Finland blev inkorporerat i det ryska imperiet försökte man rekrytera finländare för tjänstgöring i ryska Amerika, imperiets mest östliga utpost och den enda maritima kolonin. Man hade behov av folk som var kunniga inom sjöfart vilket gjorde att finländare och balttyskar var överrepresenterade. På 1820-talet utgjorde finländare den största vita icke-ryska etniska gruppen i ryska Amerika och under 1830- och 1840-talen var ca en femtedel av invånarna av finsk härkomst. De flesta arbetade för det rysk-amerikanska kompaniet, ett handelskompani grundat 1799 som tilldelats rätten att administrera alla territorier som Ryssland gjorde anspråk på i Nordamerika. Finländare arbetade som administratörer, navigatörer, sjökaptener, präster och läkare, men även som hantverkare, sjömän, lärare och tjänstefolk. Två av de mest framträdande och lyckosamma guvernörerna i kolonierna var finländare, Adolph Etholén och Hampus Furuhjelm.[5]

De finska koloniala erfarenheterna av de nordamerikanska kolonierna och den verksamhet som var förbunden med dessa påverkade föreställningar om Finlands relation till imperiet och till resten av världen. Gränser, både verkliga och imaginära, luckrades upp och en större värld med nya möjligheter öppnade sig. Finländares delaktighet i den ryska koloniseringen av Alaska hade även stor betydelse för utvecklingen av den egna nationen.

Nordiska historiker har på senare tid uppmärksammat det faktum att nordiska länder bidrog både till den koloniala ekonomin och till den koloniala ideologiska diskursen vilket har negligerats i den koloniala litteraturen. Detta gäller även för Finland.[6] Men Finland är ett unikt fall i detta sammanhang genom dess position som periferi i det ryska imperiet. I litteraturen om imperier och nationer har periferier vanligen setts som platser där nationalism vuxit fram i reaktion mot imperiestaten, d.v.s. en plats där nation och imperium har stått i opposition till varandra. Genom att studera den finska sub-imperialism som framträder i och med koloniseringen av Alaska och dess koppling till utvecklingen av Finland som nation pekar denna artikel på att relationen mellan imperium och nation är mycket mer komplex. På så vis bidrar den till den pågående omvärderingen av relationen mellan imperium/imperialism och nation/nationalism inom europeisk historia.[7]

Denna artikel skildrar hur de finländska koloniala erfarenheterna av ryska Amerika uttrycktes i dagspressen från 1809 när Finlands inkorporerades i ryska imperiet till 1867 när Alaska såldes till USA. Artikeln tar sin utgångspunkt i de drömmar och visioner som kolonin i Amerika medförde i Finland, dess inverkan på formandet av en imperiell identitet samt dess relation till det finska nationsbyggnadsprojektet. Vilken bild av kolonin och imperiet förmedlades i dess västra periferi? Hur såg man på Finlands roll i relation till kolonin och imperiets civiliserande mission i den nya världen? På vad sätt kunde imperiet bidra till Finlands modernisering och utvecklingen av en modern finsk nation?

För att besvara dessa frågor har ca 200 artiklar i svenskspråkig dagspress rörande ryska Amerika analyserats i Nationalbiblioteks digitala tidningssamling.[8] Av ca 6500 träffar som på något sätt behandlar den ryska koloniseringen av Alaska återfanns endast en handfull i finskspråkiga tidningar. Dominansen i svenskspråkiga tidningar beror delvis på att de finskspråkiga tidningarna utgjorde en mycket liten del av pressen under den studerade perioden, fr.a. fram till 1850-talet.[9] Men det var även så att koloniseringen av Alaska i mångt och mycket var ett projekt som berörde den svensktalande eliten i Finland.[10]

Studier av dagspressen i Finland under den ryska tiden måste ta hänsyn till den censur som rådde i landet. Clas Zilliacus och Henrik Knif är hävdar att censuren var påtaglig, både från statligt håll och via självcensur, speciellt efter 1848. Från mitten av 1840-talet fram till Krimkriget bedrevs en sträng presscensur och kulmen nåddes i början av 1850-talet.[11] Det var först efter Krimkriget som den allmänna opinionen började utvecklas i Finland. Efter lantdagsverksamheten som inleddes 1863 lättades censurens tryck. En ny tryckfrihetslag förbereddes och godkändes 1865, men den preventiva censuren återinfördes 1867, samma år som Alaska såldes till USA.[12] Päiviö Tommila och Raimo Salokangas är dock av en annan åsikt. De hävdar att censurförordningen i sig inte var särskilt sträng. De påstår att det inte behövdes eftersom Finland var lojalt mot kejsaren vilket man t.ex. visade när finska trupper deltog på den ryska sidan både i det polska upproret 1830-31 och revolten 1863. De svenskspråkiga tidningarna inklusive den officiella tidningen, Finlands Allmänna Tidning, tilläts publicera material som egentligen borde ha betraktats som för känsligt.[13] Mot bakgrund av att artiklarna om ryska Amerika som diskuteras här i huvudsak uttryckte den imperiella elitens ståndpunkt är det föga troligt att censuren hade någon större betydelse.

I Koloniala föreställningar om natur och folk

Det fanns ett stort intresse för ryska Amerikas geografi och naturhistoria i den finländska pressen.[14] Geografisk information om kolonin i den nya världen publicerades både översatt från utländska tidningar och i inhemska artiklar. Utöver fakta om växt- och djurliv, klimat och topografi förmedlades information om förutsättningarna för jordbruk samt förekomsten av naturresurser. Observationer av naturen förmedlas även genom publicerade reseberättelser. Paul Smethurst har skrivit om hur topografiska och botaniska beskrivningar tog förvånansvärt stor plats i reseberättelser från den södra hemisfären under 1700- och 1800-talen och att man dessutom ofta lade till bilagor som katalogiserade naturobservationer.[15] Detta naturvetenskapliga intresse kan kopplas till utvecklingen av geografi och naturhistoria till följd av den europeiska koloniala expansionen och sökandet efter råmaterial till nationella industrier. Naturen studerades inte bara som ett mål i sig utan det fanns tydliga imperialistiska och merkantilistiska intentioner. Naturen var, precis som ursprungsbefolkningen, av strategisk betydelse för de europeiska imperierna. Registreringen av naturfenomen i reseberättelser och journaler var en integrerad del av franska och brittiska projekt för att sammanställa en global naturhistoria. De spred en global vision om makt, som strävade efter ordning och struktur i naturens värld. Under andra halvan av 1700-talet och första halvan av 1800-talet sändes åtskilliga vetenskapliga expeditioner ut som involverade samlandet av exemplar av flora och fauna som fördes tillbaka till imperiernas kärna i Europa och visades upp offentligt som kuriosa.[16] Ryssland var delaktig i denna process och bidrog till utvecklingen av geografisk och naturhistorisk kunskap. Även finländare tog del av den europeiska samlarkulturen. Både sjömän, vetenskapsmän och ämbetsmän bidrog till denna exotiserande verksamhet.[17] Det ryska geografiska sällskapet, grundat 1845, samt den ryska vetenskapsakademien, instiftad 1724, fick material från finska samlare av naturalier i Amerika.[18] Annars var det mest finska institutioner som fick del av finska samlares insamlade material.

Ryska skeppet Rurik ankrar nära ön Saint Paul i Berings hav för att lasta förnödenheter och utrustning inför en expedition. Teckning av Louis Choris, 1817. Källa: Wikimedia Commons
Finska tidningar var även mycket intresserade av Alaskas ursprungsbefolkning. De skrev om olika folkslag och deras sedvänjor, trosföreställningar och levnadssätt. Läsarna informerades om olika föremål de använde, vilken mat de åt, deras bostadsförhållanden, fysiska drag, sociala relationer samt religiösa myter. Mest intresserade man sig för Tlingiterna, det indianfolk som bodde närmast den koloniala huvudstaden Sitka. Den finska pressen var inte ensam om sin fascination för Tlingiterna. Många reseberättelser skildrar detta okuvade folk som både verkar ha fascinerat och skrämt européer.[19] De finska tidningarna utmålade dem som krigiska, orädda och stolta, men också som direkt farliga. Borgå Tidning beskrev dem som ”det råaste folkslag i hela Amerika”.[20] Flera artiklar varnade finnar som skulle resa till Alaska för dessa ”vildar”.[21]

Intressant i dessa skildringar är hur man behandlar dessa två teman (djur- och växtliv samt folkslag) på ett likartat sätt. Det var typiskt för den samtida koloniala diskursen att representera både djur, växter och ursprungsbefolkning som exotiska föremål, objekt som skulle kartläggas och undersökas av civiliserade européer för att kunna systematiseras, kategoriseras och kontrolleras. Det är i detta sammanhang man bör se kommentarerna i pressen om finnars bidrag till vetenskapens utveckling på detta område.[22] I maj 1843 noterade Helsingfors Morgonblad stolt att ”flera av våra yngre landsmän” varit och befann sig på vetenskapliga utrikesresor.[23] Några år senare fylldes tidningarna med notiser om olika finska samlingar. En artikel i Morgonbladet var särskilt tydlig med betydelsen av detta samlande. Här berättas att den finländske naturalisten Henrik Johan Holmberg återvände till Helsingfors från de rysk-amerikanska kolonierna med en rik naturaliesamling som bidrog till vetenskapliga arbeten och ökad kunskap om dessa avlägsna nejder.[24] Det är tydligt att ackumulering av vetenskaplig kunskap också var förknippat med nationell prestige.[25] I en ornitologisk notis i Finlands Allmänna Tidning meddelades att Helsingfors universitets zoologiska samling hade erhållit djurarter från ryska Amerika och östra Sibirien ”tillhörande de i alla europeiska muséer mest eftersökta” och nu kunde ”rivalisera med vetenskapsakademiens zoologiska samling i S:t Petersburg”.[26] Donationer från finska samlare till olika institutioner noterades noggrant i pressen. Det kunde handla om allt från växter, djur och mineraler till föremål, människohår och t.o.m. människokranier.[27]

Tidningarna underströk att det var de finska bidragen som möjliggjort de dyrbara samlingar som nu fanns i Helsingfors och Åbo och att det var dessa samlingar som hade placerat städerna på kartan. Vidare hävdade man att dessa samlingar av utländska föremål hade stor betydelse för Finland som nation.[28] De finska bidragen till vetenskapliga samlingar ges stor uppmärksamhet i pressen. Här kan man se hur nation/nationalism och imperium/imperialism samspelar. Å ena sidan presenterar man samlandet som ett nationalistiskt upplysningsprojekt i syfte att bilda den inhemska finska befolkningen.[29] Å andra sidan beskrivs det som del av ett större imperialistiskt upplysningsprojekt, där finska samlingar bidrar till den europeiska kunskapen om andra delar av världen och till den civiliserande missionen. Finland ges en central roll i det imperialistiska kartläggandet av den nya världen och antas på så vis bidra till den vetenskapliga utvecklingen och mänsklighetens framåtskridande.[30] På detta sätt vill man visa att Finland också tillhörde den civiliserade världen, vilket var extra viktigt mot bakgrund av europeiska skildringar av Finland som efterblivet.[31] Genom att betona det finska bidraget till vetenskapliga samlingar, gav pressen Finland en specifik roll i det ryska imperiet relaterad till dess civiliserande mission. Detta blir även tydligt i relationerna med ursprungsbefolkningen.

Ett annat tydligt tema i artiklar om ryska Amerika är intresset för de egna landsmännen.[32] Tidningarna följde dessa landsmäns resor till och från Sitka och rapporterade om finska fartyg, deras last, passagerare och besättningar. Pressen publicerade även reseberättelser och brev skrivna av finska resenärer till kolonierna och Stilla Havet. Här kan man läsa intressanta reflektioner rörande vardagslivet ombord, platser de besökte och folk de mötte, förutom gängse naturvetenskapliga observationer av natur och klimat, flora och fauna.[33] I flera av beskrivningarna framträder en viss exotism. Man berättar om Honolulu och Shanghai, om Valparaiso, Kap Verde och östra Sibirien. Det finns historier om svärdfiskar, delfiner, sköldpaddor och flygfiskar, om ”brokiga” folkmassor”, ”skiftande i alla färgnyanser”, om ”den tropiska floran i dess skönaste högtidsskrud”, om tunguser i ”bahytter och skinnkläder”, om ”den sibiriska skogsnaturen… med dess täcka och målande scenerier”, och om varma, sköna, aromatiska vindar från Marocko, och det ”palmgrönskande och ananasdoftande” Honolulu ”med sina paradisiska dalar och stränder”. Men man berättar även om möten med andra finska skepp och hur man skiljs med sorg från sina landsmän.[34] I samband med publiceringen av artiklar om ryska Amerika skrev Åbo Underrättelser att de antog att det fanns ett stort intresse bland deras läsare för de nordamerikanska kolonierna, framför allt Sitka, ”där så många av våra landsmän nyligen har bosatt sig”.[35] Detta intresse begränsade sig dock i huvudsak till den svensktalande medel- och överklassen.[36]

Novo-Archangelsk (Sitka), ritad av kreolen Alexander Olgin, 1837. Källa: Wikimedia Commons

I tidningarnas rapporter om skepp som seglade mellan Finland och Stilla Havet och ryska Amerika var man särskilt intresserade av finskbyggda skepp och av finländska besättningar. Den finska pressen talade väl om finsk sjöfart, skeppsbygge och sjömanskap. Ett exempel är den uppmärksamhet som skeppet Sitka, byggt i Åbo för RAC:s räkning, fick när det besökte Ochotska viken i östra Sibirien. Det var första gången ett finskt skepp med en finsk besättning och en finsk kapten (Conradi) färdades hela vägen till Okhotsk och pressen lät inte denna bedrift gå obemärkt förbi. Även skeppet Atkas besök i Shanghai som första finska skepp uppmärksammades.[37] Finsk sjöfart och handel gynnades av den ryska koloniseringen av Alaska. Kommunikationerna mellan ryska Amerika och imperiet sköttes sjövägen och finländska skepp med finländsk besättning engagerades i gods- och passagerartrafiken samt i handeln med pälsverk. Den ryska flottan hade brist på dugliga sjömän och en mycket liten handelsflotta. På 1840-talet byggdes fem fartyg i Åbo för RAC:s räkning och samtliga hade kaptener och delvis besättning från Finland. Rysk-finska valfiskeribolaget bedrev valfångst med sex fartyg. På flertalet av dessa var besättningen huvudsakligen finländsk.[38]

II Imperiella hierarkier och den civiliserande missionen

De finländska dagstidningarna rapporterade inte bara om landsmän utan även om ryssar men en tydlig skillnad gjordes mellan vi (finländare) och dem (ryssar). Ryssland beskrevs som ett annat land, avskilt från ”fäderneslandet” eller ”fosterlandet” och ryssar framställdes som ett annat folk. En tidig artikel om Sitka i Borgå Tidning tydliggör denna distinktion. Här meddelas att ”[k]oloniens Europeiska befolkning utgöres mest af Ryssar eller barn af ryska föräldrar, äfvensom en och annan af våra landsmän, till en del handtverkare, derstädes bosatt sig.[39]

Relationen mellan Ryssland och Finland ter sig något oklar för en utomstående betraktare. Medan Ryssland tydligt beskrivs som ett annat land, så är det inte lika avvikande som andra länder. Ett exempel på denna särpräglade position märks i Åbo Tidningar rubriksättning. Här har man olika rubriker för utrikesnyheter, inrikesnyheter och ryska nyheter. Ryssland får därmed en position mellan fäderneslandet Finland och utlandet. Denna position reflekteras i det faktum att pressen inte tar mycket notis om ryssar. De beskrivs ofta i väldigt allmänna ordalag eller inte alls i artiklarna om kolonierna. Detta kan ses som ett slags andregörande av ryssar som grupp, men det finns även mer explicita exempel. Ett sådant fall är ett brev från en sjöman på RAC:s skepp Kamchatka på väg till Sitka där den ryska delen av besättningen beskrivs som trista och lata: ”Latsjukan rasar bland den del av vår besättning som vi erhållit från östern”.[40] Ytterligare exempel är framställningar av kolonierna som mer välskötta och välorganiserade under finska guvernörers regimer än under ryska. T.o.m. anställningen av en landsman som assistent till den ryske guvernören hade ett positivt inflytande på styrningen av kolonierna enligt en tidning. Det förekom även negativa skildringar av det ortodoxa prästerskapet.[41]

Det var alltså inte bara så att man gjorde en distinktion mellan finländare och ryssar. De förra beskrevs även som bättre, vare sig de var hantverkare, tjänstefolk, sjömän, administratörer eller officerare. Det finns en känsla av nationell stolthet i skildringarna av finnars långväga resor till imperiets utpost och deras hårda liv i kolonierna. Finnar som reste till ryska Amerika framställs som starka och handlingskraftiga. Tidningarna uttryckte stolthet över hur finländare, som de såg det, förde civilisation och upplysning till den amerikanska ursprungsbefolkningen och hur de hanterade relationerna med dem. De beskrev även i positiva ordalag hur finländare fraterniserade med andra européer som medlemmar av en allmän kosmopolitisk gemenskap, vilket sågs som tecken på deras höga grad av civilisation och upplysning.[42]

Finsk identitet särskildes således från Ryssland och ryssar. Att vara finsk var något helt annat än att vara rysk. Finsk identitet utkristalliseras i relation till det ryska, det europeiska och de ”ociviliserade” kolonierna. Finnar placerades tydligt i den gamla europeiska världen, d.v.s. på en högre civilisationsnivå i den imperiella hierarkin i relation till både vita amerikaner, kreoler (barn till ryska män och infödda kvinnor) och ursprungsbefolkning. I ett brev från en resenär ombord på finska valfångaren Greve Berg, publicerad i Åbo Underrättelser, uttrycktes irritation över nordamerikaners egenkärlek och deras syn på USA som den främsta civilisationen. ”För mig, såsom en man ifrån ’Gamla Werlden’”, anmärker skribenten, ”är det rent af omöjligt att synas medgifwa någonting dylikt”.[43] Faktum är att i termer av civilisation placerades finnar högre än imperiets ryska kärnbefolkning.[44] Man betonade Finlands västliga läge och dess tillhörighet till västeuropeisk kultur som vid denna tid ansågs mer civiliserad än den östliga, ryska kulturen. Eliten i det ryska imperiets västra periferi, där läskunnighet och urbaniseringsgrad var långt högre än i de östra delarna, tenderade att betrakta Ryssland som en förhållandevis primitiv stat.[45]

Borgå Tidning, 20 januari 1841, s. 2. Utdrag av ett brev från Sitka. Källa: Nationalbibliotekets digitala tidningssamling

Den civiliserande missionen är ett annat centralt tema i artiklarna om ryska Amerika som har att göra med Finlands roll i imperiet. Tidningarna intresserade sig för det sociala livet i den koloniala huvudstaden och betonade hur dess finländska invånare försökte leva på ett civiliserat europeiskt vis. En tidning framhöll kvinnors roll i den civiliserande missionen. Man noterade att några av officerarna var gifta, ”hvarför lefnadssättet i de högre kretsarne är fullkomligen europeiskt”.[46] Det var således kvinnorna som upprätthöll den europeiska civilisationen.[47] Kvinnor arrangerade konserter, teaterföreställningar, maskerader, baler och middagar och engagerade sig i den Lutherska kyrkan. I brev skrivna av pastorn i Sitka, Uno Cygnaeus, som publicerades i Borgå Tidning, framkommer Finlands roll i imperiets civiliserande mission, men även olika aspekter av kön, klass och etnicitet. Cygnaeus skrev om behovet av att förbättra ursprungsbefolkningen och kreolernas ”hyfsning.” Detta gällde särskilt kvinnorna. ”Kreolinnornas framtida civilisation kommer mycket att bero av våra damers sätt att umgås med dem och det är därför av största vikt att de lär sig ryskan för att genom sitt umgänge fortsätta den goda början till deras hyfsning som blivit gjord av fru Amiralskan v Wrangel.” Cygnaeus menade att det således fanns ”ett skönt fält härstädes… även för våra fruntimmers verksamhet för civilisationens utbredande”.[48] Skillnaden mellan finländska och kreolska kvinnor är uppenbar i Cygnaeus yttrande om de kreolska tvätterskorna i Sitka, som han beskrev som ”för det mesta odugliga stycken.” Enligt hans bestämda åsikt vore det därför bra om man kunde få dit ”dugligt och sedligt folk” från Finland till Sitka.[49] Här kan man återigen se hur en kontrast görs mellan de ”okultiverade kreolerna” och de ”civiliserade upplysta och moraliska finnarna”.

I ytterligare en artikel omtalas den finländske guvernören Adolph Etholéns avsikt att ”förbättra infödingarnas moraliska tillstånd och ibland dem söka framkalla den första gryningen till civilisation och bildning.” Artikeln noterar att guvernören var biträdd av sin hustru och berättar att en skola ledd av henne har inrättats vid lutherska kyrkan och att fosterbarn upptagits i finska familjer.[50] Alla dessa ansträngningar låg i linje med idén om att civilisera ursprungsbefolkningen. Men den civiliserande missionen utsträcktes även till finska kolonister. Som medlemmar av ett civiliserat folk ansågs de ha en skyldighet att vara goda exempel för ursprungsbefolkningen. Finska kolonister som reste till ryska Amerika uppmanades till ”varsamhet i umgänget med infödingarna” i Sitka, att upprätthålla protestantiska ideal som sparsamhet, flit, lydnad och arbete, trohet och sedlighet i handel och vandel, samt att sträva efter att ”ej skaffa vanheder åt de land, derifrån de utgått”.[51] En intressant artikel i Åbo Tidningar artikulerar just detta ideal. Den handlar om skeppet Atka som var på väg att lämna Åbo för att segla till Sitka med trettio finska passagerare ombord. Innan man lämnade hamnen hölls en gudstjänst ombord. Tidningen redogör för hur kolonisterna under predikan uppmanades att visa lydnad inför sina överordnade och ”genom hedrande vandel, ordning och nykter levnad hedra det land vars söner de äro och på samma gång själva förskaffa sig välstånd samt, slutligen, ihågkomma den högtidliga stund då de skildes från sitt fädernesland”.[52]

Åbo Underrättelser, 6 september, 1850, s. 1. Artikel om fregattfartyget Nikolai I på väg till Sitka. Källa: Nationalbibliotekets digitala tidningssamling.

Liknande patriotiska manifestationer var vanliga i dagspressen i samband med finska kolonisters avfärder till ryska Amerika. En tidning observerade att ”varma avskedsord uttrycktes i fosterlandets namn” och noterade att ”den sista anblicken av hemlandets strand” verkade ”göra ett djupare intryck på dem än vanligt”.[53]

Ryska Amerika och de finska kolonisterna fick ännu mer uppmärksamhet i pressen i samband med bildandet av det nya valfångstbolaget i Åbo. Eftersom detta bolag planerade att fiska i Stilla Havet innebar det att fler finländare skulle komma till ryska Amerika. Tidningarna gjorde en poäng av att finska valfångare hade en fördel jämfört med dem som kom från andra länder i och med att de två gånger om året kunde vistas på land, på en plats där andra finnar bodde, där det redan fanns en finsk lutheransk församling och dit finska skepp anlände med färska nyheter hemifrån.[54] När skeppet Atka seglade mot kolonierna 1847 uppmärksammades antalet finländare som fanns på plats. ”De många landsmän som redan är bosatta på ön Sitka gör livet även angenämt för inflyttade” finnar till den nya världen. De skulle säkert motta sina landsmän med vänskap.[55] Åbo Tidningar antog att de flesta kolonister som seglade med Atka skulle bosätta sig i ryska Amerika för alltid. Även om flera artiklar varnade för den ”vilda” ursprungsbefolkningen som, enligt tidningen, alltid hämnades en liden oförrätt eller orättvisa, gav de flesta artiklarna en positiv bild av kolonierna och framhöll att där fanns lätta pengar att tjäna. En artikel rapporterade att finska arbetare i kolgruvorna i Kenai var nöjda med villkoren och hade goda inkomster.[56]

III Världshandeln och Finlands utveckling

Rysslands närvaro i Stilla Havet öppnade möjligheter för finländare att ta del av den koloniala handeln. Detta tema tas upp i artiklarna om ryska Amerika i mitten av 1800-talet och relateras till världshandeln och dess betydelse för Finlands utveckling och modernisering. Bildandet av det rysk-finska valfiskeribolaget 1850 placerades i detta sammanhang. Tidningarna presenterade valfångstbolaget som ett sätt för finnar att ta del av världshandeln i nordvästra Amerika. De menade att detta öppnade nya möjligheter med stor potential för Finland och det finska folket. Enligt flera artiklar skulle valfångstbolaget bidra till ”vidsträcktare spekulationer” och ”vidgade vyer” bland finländare. Bolaget gav ”förhoppningar om ännu oförutsedda fördelar för vårt kära fädernesland.” Detta sades vara orsaken till det stora intresset bland läsarna för valfiskeribolaget.[57]

Enligt pressen var hela syftet med valfiskeribolaget en mer omfattande finsk handel och utvecklingen av sjömansyrket. Flera positiva artiklar publicerades som hävdade att det nya bolaget skulle ”plöja en ny väg för den finska industrin” och att man kände högaktning för besättningen, ”dessa driftiga män.” Åbo Underrättelser uppmanade ”var och en som nitälskar för Finlands förkovran i industriellt hänseende” att ”med intresse och deltagande följa detta företag.” I ett annat nummer samma år uttryckte tidningen stolthet över att ”även vårt undangömda land redan med raskt mod börjat taga del i denna industrigren, hwilken… tyckes ha all utsikt för sig att hos oss få en framtid.” Finlands Allmänna Tidning skrev att detta visade att det var möjligt att genomföra ”företag av viktig och vidsträckt verkningskrets även hos oss”. Man var övertygad om att ett företag av denna omfattning skulle vara till gagn för hela landet eftersom det gynnade finsk sjöfart och handel och all verksamhet som var förbunden med dessa.[58] Genom valfiskeribolaget kunde finnar få kännedom om främmande förhållanden, men framför allt gynnade det Finlands utveckling. Valfiskfångsten kan bli till ”största nytta för utvecklingen av vår ännu så lågt stående handelsmarin,” skrev den liberala tidningen Wiborg.[59] I detta sammanhang är det intressant att notera bolagets planer på att anlägga fiskarekolonier längs med de fiskrika kusterna vid Ochotska viken.[60]

Ett centralt argument som framfördes i pressen var att medan valfiskeribolaget skulle dra nytta av de rysk-amerikanska kolonierna med dess finska inslag, skulle även RAC dra nytta av bolaget genom tätare kommunikationer, skydd mot främmande valfångares intrång, förutom de fördelar man kunde vänta sig av valfiskerinäringen i allmänhet. Man betonade de goda relationerna mellan RAC och Finland. Tidningarna rapporterade att RAC hade fått upp ögonen för finska redares och sjöfarares ”duglighet och drift” och att man även uppmärksammat finska fartygs goda kvalitet. Man skrev att detta innebar ett erkännande av finskt skeppsbyggande och nautik inom imperiet. Det beredde finnar tillfälle till ökad erfarenhet inom sjöväsendet och vidsträcktare kontakter med främmande folkslag och länder, vilket, enligt pressen, skulle leda till stigande bildning hos det finska folket.[61] På så vis gjordes kopplingar mellan Finlands modernisering och det ryska imperiet.

Kopplingen mellan finländares roll i imperiet och utvecklingen av den finska nationen märks även i den vikt man fäster vid finska resor till östra Sibirien och Amerika. Flera reseberättelser publicerades i pressen och man rapporterade om olika tillfällen när finländare mötte landsmän på avlägsna platser. Dessa berättelser placerades inom ramen för de vidare möjligheter som man ansåg öppnades för Finland och det finska folket i det ryska imperiet. Ett exempel på detta är de framträdande positioner finländare fick i den imperiella administrationen. Pressen lyfte särskilt fram deras höga positioner inom RAC. Betydelsen av detta såsom det presenterades i tidningarna var att de kunde arbeta för att främja Finlands sak. Detta illustrerar hur det imperiella projektet var relaterat till det nationella. Det framstår som naturligt i artiklarna att Finland skulle dra nytta av det faktum att man nu var del av det ryska imperiet, för utvecklingen av den nationella industrin, främjandet av den finska vetenskapen och upplysningen av det finska folket. ”Spekulationsandan kan finna den mest rika näring för sin verksamhet” längs Nordamerikas västkust, rapporterade Åbo Underrättelser och uttryckte en önskan om ”att i en snar framtid få se även den finska sjöfarten utsträckt till de ännu obesökta kuster och hamnar, där spekulationsandan kan finna den mest rika näring för sin verksamhet”.[62]

Det stora intresset för valfiskeribolaget gjorde att tidningarna följde valfångarfartygen, deras resor och verksamhet. Flera tidningar presenterade detta som ett nationellt projekt och fokuserade på antalet valfångare som byggdes i Finland och det faktum att besättningarna alltmer utgjordes av finska sjömän. De hävdade att finnar hade läggning för valfångst och att de skulle komma att bli de bästa valfångarna i världen, åtminstone vad disciplin, ihärdighet och kallblodighet beträffade, ”dessa djärva Neptuni söner som på avlägsna hav hävda det finska sjömannanamnet”.[63] När den första finska valfångaren, Suomi, hade återvänt till Europa efter uträttat värv rapporterade pressen att man sålt sin last med god förtjänst och brutit ”en storartad bana” för den finska industrin i avlägsna vatten. Det fanns stora förhoppningar på denna nya verksamhet, fr. a i Åbo, där valfångstbolaget hade sin hemvist. Åbo-tidningarna skrev att man var säker på framgång för verksamheten och att stora vinster fanns att hämta. Vidare hävdade man att valfiskeribolaget skapade ”större skicklighet och erfarenhet hos våra sjömän samt väckandet av en större företagsamhet och associationsanda hos våra köpmän.[64]

Världshandeln var ett vanligt tema i den finska pressen under mitten av 1800-talet och kopplades till kolonierna i Amerika. Bilden som förmedlades var vanligtvis mycket positiv. Det fanns en stark tro på världshandelns fördelar och stora förhoppningar på att Finland skulle få ta del av de vinster denna handel förväntades inbringa.[65] Dessa förväntningar baserades på sjöfartens betydelse vid denna tid och den framträdande position Finland hade i det ryska imperiet härvidlag. En mängd artiklar publicerades i pressen om Stilla Havet och dess betydelse för världshandeln. Man påstod att Atlanten hade förlorat sin dominerande ställning och att Stilla Havet nu betraktades som centralt för ”den nyare tidens handelssträvanden”. Där fanns, enligt utsago, enorma rikedomar och en stor utvecklingspotential.[66] Detta gjorde naturligtvis Finlands engagemang i den nya världen betydelsefullt. Dessutom trodde man att den nya satsningen på ångfartyg i Söderhavet skulle komma att främja handeln längs västra Amerikas kust.[67]

Kopplingen mellan världshandeln och det finska engagemanget i de rysk-amerikanska kolonierna blir påtaglig när Borgå Tidning säger sig vilja sprida kännedom om ”det annars så obekanta Nordvästra Amerika” och samtidigt vill informera om världshandeln i dessa trakter, ”hvilka numera genom der koloniserade [sic!] landsmän för oss hafva ett specielt intresse”.[68] Förutom pälshandeln är det fisk, stenkol, trä, kalk och senare även guld som förs fram som viktiga handelsvaror.[69] En tidning målar upp Sitka som ett förlovat land av mjölk och honung. Det beskrivs som ”en av de viktigaste öarna i hela Söderhavet”.[70]

Novo-Archangelsk (Sitka), blyertsteckning av I. G. Voznesenskij, 1844. Källa: Wikimedia Commons

En aspekt av världshandeln som diskuterades flitigt i tidningarna på 1850- och 60-talet var ishandeln mellan Sitka och San Francisco. Man trodde att denna handel hade stor potential och skulle komma att inbringa betydande vinster. Därför borde den utgöra en framtida marknad för Finland.[71] ”Skulle all Finlands is betala sig så väl som den kompaniet skickar till San Francisco så skulle Finland vara världens rikaste land”, skrev kapten Öhberg i Folkwännen.[72]

När ryska Alaska såldes till USA 1867, sörjde den finska pressen förlusten av kolonierna och de vinster dessa skulle ha inbringat. Nu var det amerikanerna som skulle tjäna pengar istället. Det var amerikanerna som med telegrafer och ångbåtar skulle komma att ”skapa viktiga fält för mänsklig verksamhet och spekulation” i de avlägsna trakterna av nordvästra Amerika. De möjligheter man sett för Finland i kolonierna var nu förlorade för alltid.[73]

IV Det koloniala rummet

Alla dessa artiklar uttrycker ganska konkreta föreställningar om imperiet och Finlands roll, men det finns även mindre tydliga visioner. En sådan tendens som manifesteras i materialet är den rumsliga dimensionen. I artiklarna om de ryska besittningarna i Amerika finns en tendens att använda rumsliga dimensioner för att skapa ett avstånd mellan Finland och kolonierna som kan relateras både till imperiella hierarkier och till Finlands position i Europa. Två olika bilder av ryska Amerika förmedlades i pressen som kan kopplas till det imperiella rummet. Å ena sidan beskrevs ryska Amerika som en fjärran plats belägen i en helt annan tidszon med ett annorlunda klimat i en främmande omgivning bestående av höga snöklädda berg, djupa skogar och ett vidsträckt hav, en plats där det fanns exotiska djur och växter, och där en vild inhemsk befolkning och råbarkade ryska pälsjägare bodde. En tidig beskrivning av ön Sitka berättar att ”när solen hos oss går ner, har den redan träffat denna ös invånare i deras morgonsysselsättningar.” Vidare meddelas att ett fartyg från Europa ankommer vart tredje år och att posten anländer en gång om året över Ochotsk. I april kommer kolibrin från södern för att tillkännage den annalkande sommaren som dock ”vanligen [är] fuktig och kall, i följd af oceanens inverkan”.[74] I denna bild av Alaska betraktades finländarna som det civiliserade folket som kom med europeisk upplysning till kolonierna. Vi har redan sett exempel på detta i Uno Cygnaeus brev från Sitka. Ett annat exempel återfinns i en artikel i Helsingfors Tidningar där man kan läsa att den finländske guvernören i kolonierna (Adolph Etholén) tillträdde sitt ämbete med avsikt ”att icke blott befrämja kompagniets fördel, utan att derjemte förbättra infödingarnes moraliska tillstånd och ibland dem söka framkalla den första gryningen till civilisation och bildning”.[75]

Samtidigt framträdde en annan bild av ryska Amerika, där kolonierna skildrades som en del av ett vidsträckt imperium och av en större värld; en progressiv, kosmopolitisk plats, där människor från hela världen möttes för att ta del av den nya världens stora potential. Finland presenterades som en kontrast till denna större värld, som en isolerad och avlägsen plats i behov av utveckling. Man beskrev Finland som ”vårt undangömda land” eller ”vårt avlägsna land”.[76] Flera tidningar talade om betydelsen av upplysning och bildning, om ”magerheten” i Finland, om den finska industrin som ”[ännu] är i sin barndom”, om ”vår ännu så lågt stående handelsmarin”, samt betydelsen av lanthushållningen och naturvetenskapen för Finlands utveckling.[77]

Ett exempel på den rumsliga dimensionen av imperiet är bilden av Sitka, den koloniala huvudstaden, som en vision och referenspunkt, en symbol för Finlands position i det ryska imperiet, som artikulerades i Zacharias Topelius brev till den fiktiva fröken Leopoldine i Sitka publicerade i Helsingfors Tidningar 1850-1853. Topelius hade på 1840-talet adresserat sina epistlar till Leopoldines kusin, en löjtnant Leopold, sedermera kapten, major och överstelöjtnant, som tjänade i den ryska kejserliga armén i Bessarabien, Valakiet och de Kaukasiska bergen. Dessa platser var, precis som Sitka, exotiska, avlägsna delar av det ryska imperiet, eller ”det större fosterlandet” som det kallades. I Leopolds fall var det dessutom fråga om en plats där imperiet förde krig gentemot ett främmande, icke-kristet folk och där Leopold bidrog till kuvandet av dessa.[78]

Det faktum att Leopoldine placerades i ryska Amerika visar den framträdande position de nordamerikanska kolonierna hade fått i Finland i mitten av 1800-talet. Breven till Leopoldine handlar inte direkt om Sitka eller Alaska utan om Helsingfors, men de använder det faktum att hon är baserad i ryska Amerika för att kontrastera Helsingfors lilla provinsiella värld mot den stora världen utanför. Leopoldine beskrivs som författarens ”antipod som i detta ögonblick trampar den motsatta sidan av jorden, 800 mil fågelvägen”.[79] Sitka refereras till som en plats ”på andra sidan havet” eller ”på andra sidan jorden.” Avståndet framställs på olika sätt, t.ex. att en man står i Helsingfors med handen vid munnen för att hennes lyssnande öra ska förnimma ljudet av hans oceaniska viskning. ”Trots hav och stormar [har hon] varje månad fått en rapport om det myckna lilla och det ringa stora” som sker i hembygden.[80] Med en stor dos ironi skrev Topelius att han var tacksam för den ”nedlåtenhet” fröken Leopoldine visade som behagade skänka ”ett så deltagande intresse åt den lugna putt där våra tidningsankor plaska”, där hon var på Sitka, omgiven av stormande oceanen ”med dess valfiskar och andra storheter”.[81]  Det faktum att Topelius placerade sin korrespondent i Sitka skapade nya större perspektiv och gjorde det möjligt att se Helsingfors och Finland i ett vidare imperiellt sammanhang.[82] Detta perspektiv gjorde det även möjligt att diskutera utvecklingen av en modern finsk nation. I breven till Leopoldine talade sig Topelius ofta varm för betydelsen av upplysning och utbildning i Finland. I en epilog till Leopoldinerbreven aviserade Topelius att det nu var upp till eftervärlden att, om de så behagade, resa altare över Leopold och Leopoldine, vare sig de ansågs ”som moderna heroer eller orientaliska sinnebilder”.[83]

V

Sammanfattningsvis kan sägas att den bild som förmedlas av de rysk-amerikanska kolonierna i den finska pressen 1809-1867 utmärks av en framstegsoptimism som kopplas till Finlands utveckling både kulturellt och ekonomiskt. Man ser även en roll för Finland i det europeiska upplysningsprojektet som riktades mot den nya världen. En bild framkommer av Finland och finländare som mer civiliserade i relation till kolonierna och dess ursprungsfolk, men även jämfört med kreoler och ryssar. Dessa imperiella föreställningar kan relateras till uttryck för finländsk nationalism och nationsbyggande där man ser ryska Amerika som en möjlighet för finsk kultur, handel och sjöfart att utvecklas och samtidigt tror sig kunna ge ett finskt bidrag till det universella framåtskridandet.

Docent Susanna Rabow-Edling är forskare på Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala Universitet.

Källor och forskningslitteratur

Dagstidningar

Borgå Tidning

Finlands Allmänna Tidning

Folkwännen

Helsingfors Annonsblad

Helsingfors Dagblad

Helsingfors Morgonblad

Helsingfors Tidningar

Morgonbladet

Vasabladet

Wiborg

Wiborgs Tidning

Åbo Tidningar

Åbo Underrättelser

Källor

Frankenhaeuser, Alexander. Brev till Natchen, Sitka 8 May, 1842. Appendix till Jarl Enckell, Finländare i Sitka under 1840-talet, opublicerat manuskript, Åbo Akademi Bibliotek.

Frankenhaeuser, Alexander. Brev till Paul, Sitka 17/29 September, 1841. Appendix till Jarl Enckell, Finländare i Sitka under 1840-talet, opublicerat manuskript, Åbo Akademi Bibliotek.

Furuhjelm, Hampus. Brev till Otto Wilhelm Furuhjelm, Sitka, 25 May 1852, Kulturernas museums arkiv, Helsingfors.

Forskningslitteratur

Berger, Stefan & Miller, Alexei (red.). Nationalizing Empires. Central European University Press, Budapest 2015.

Enckell, Maria Jarlsdotter. The Finnish Migration to and from Russian Alaska and the Pacific Siberian Rim 1800-1900. Migration 4 (2002).

Enckell, Maria Jarlsdotter. Those NOT Russian Russians : Finlanders & Russian-American company’s multiethnic Evangelical Lutheran Community in the North Pacific Region 1800-1871: with a postscript covering 1872-1930. Mariehamn 2012.

Engman, Max. Ett långt farväl. Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809. Atlantis, Stockholm 2009.

Engman, Max. Till ryska Alaska och jorden runt med Reinhold Ferdinand Sahlberg. I verket R. F. Sahlberg, En resa kring jorden 1839-1843. Anteckningar från Sydamerika, Alaska och Sibirien. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2007.

Engman, Max. Lejonet och dubbelörnen. Finlands imperiella decennier 1830-1890. Atlantis, Stockholm, 2000.

Esherick, Joseph W., Kayali, Hasan & van Young, Eric (red.). Empire to Nation: Historical Perspectives on the Making of the Modern World. Rowman & Littlefield, Lanham, MD. 2006.

Grinev, Andrei V. The Tlingit Indians in Russian America 1741-1867. University of Nebraska Press, Lincoln, NE. 2005.

Harjunpää, Toivo. The Lutherans in Russian Alaska. The Pacific Historical Review 37:2 (1968).

Holmberg, Heinrich Johan. Ethnographische Skizzen über die Völker des russischen Amerika. University of Alaska Press, Fairbanks, AK. 1985.

Howse, Derek (red.) Background to Discovery: Pacific Exploration from Dampier to Cook. University of California Press, Berkeley 1990.

Kamen, Henry. Empire: How Spain became a World Power, 1492-1763. Perennial, New York 2004.

Kan, Alexander. Storfurstendömet Finland 1809-1917 – dess autonomi enligt den nutida finska historieskrivningen. Historisk Tidskrift 1 (2008), 3-27.

Kan, Sergei. Memory Eternal: Tlingit Culture and Russian Orthodox Christianity Through Two Centuries. University of Washington Press, Seattle, WA. 1999.

Keskinen, S., Tuori, S., Irni, S. & Mulinari, D. (red.). Complying with Colonialism: Gender, Race and Ethnicity in the Nordic Region. Ashgate, Farnham 2009.

Lempiyainen, L. E. Finlyandtsy na beregakh Russkoi Ameriki. Klio 4 (2003).

Lehtonen, M & Löytty, O. Suomiko toista maata? I verket J. Kuortti, M. Lehtonen & O. Löytty (red.). Kolonialismin jäljet. Keskustat, periferiat ja Suomi. Gaudeamus, Helsingfors 2007.

Lepola, Marcus. Tavastehus Gymnasiums Alaska-samlingar. Den Furuhjelmska donationen av etnografiska föremål 1863. Finskt museum (2010-2011).

Lepola, Marcus. Alaska och bildningen i Finland på 1800-talet. SFV-kalendern. (2012).

Lepola, Marcus. Etnografiska samlingar från ryska Alaska i Finland. Skärgård 3 (2013).

Lepola, Marcus. Te pälsverk, skinnrubel och rom – finsk delaktighet i den koloniala ekonomin i ryska Alaska och Stilla Havet. Laboratorium för folk och kultur. 1-2 (2014).

Levine, Philippa. (red.). Gender and Empire. Oxford University Press, Oxford 2004.

Loftsdottir, K. & Jensen, L. (red.). Whiteness and postcolonialism in the Nordic region. Exceptionalism, migrant others and national identities. Farnham & Burlington, Ashgate 2012

Michael, Henry, N. (red). Lieutenant Zagoskin’s Travels in Russian America 1842-1844. The Arctic Institute of North America, Toronto 1967.

Midgley, C. Gender and Imperialism. Manchester University Press, Manchester 1998.

Mikander, Pia. Colonialist ”discoveries” in Finnish school textbooks. Nordidactica Journal of Humanties and Social Science Education 4 (2015), 48-65.

Miller, Alexei. The Romanov Empire and Nationalism: Essays in the Methodology of Historical Research. Central European University Press, New York 2008.

Miller, David Philip & Reill, Peter Hanns (red.). Visions of Empire: Voyages, Botany, and Representations of Nature. Cambridge University Press, Cambridge 1996.

Olin, Karl-Gustav. Alaska: Del 1, Ryska tiden. Den okända historien på jordklotets baksida. Olimex oy, Jakobstad 1995.

Osthammel, Jürgen. Die Verwandlung der Welt. Eine Geschichte des 19. Jahrhunderts. Beck, München 2009.

Pierce, Richard. Russian America. A Biographical Dictionary. Limestone Press, Kingston, ON. 1990.

Polvinen, Tuomo. Imperial Borderland: Bobrikov and the Attempted Russification of Finland 1898-1904. Hurst, London 1995.

Rabow-Edling, Susanna. Married to the Empire. Three Governors’ Wives in Russian America 1829-1864. Alaska University Press, Fairbanks, AK. 2015.

Sahlberg, Reinhold Ferdinand. En resa kring jorden 1839-1843. Anteckningar från Sydamerika, Alaska och Sibirien. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2007.

Smethurst, Paul. Travel writing and the natural world, 1768-1840. Palgrave Macmillan, Basingstoke 2012.

Suny, Ronald G. The Empire Strikes Out: Imperial Russia, “National” Identity, and Theories of Empire. I verket Ronald G. Suny & Terry Martin (red.) A State of Nations: Empire and Nation-Making in the Age of Lenin and Stalin. Oxford U.P., New York 2001.

Thaden, Edward C. Russia’s Western Borderlands 1710-1870. Princeton U.P., Princeton 1984.

Thaden, Edward C. (red.). Russification in the Baltic Provinces and Finland 1855-1914. Princeton U.P., Princeton 1981.

Tommila, Päiviö & Salokangas, Raimo. Tidningar för alla. Den finländska pressens historia. Nordicom, Kungälv 2000.

Vinkovetsky, Ilya. Russian America. An Overseas Colony of a Continental Empire 1804-1867. Oxford University Press, Oxford 2011.

Wassholm, Johanna. Svenskt, finskt ryskt. Nationens, språkets och historiens dimensioner hos E. G. Ehrström 1808-1835. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2014.

Wolff, Larry. Inventing Eastern Europe. The Map of Civilization on the Mind of the Enlightenment. Stanford U. P., Stanford, CA. 1994.

Woollacott, Angela. Gender and Empire. Palgrave Macmillan, Houndmills, Basingstoke 2006.

Zilliacus, Clas & Knif, Henrik. Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1985.

Zilliacus, Clas. Leopoldinerbrev. Correspondance från Helsingfors. Schildts, Esbo 2003.

 



  1. Engman 2000, 15, 26, 149, 193; Engman 2009, 162. [Takaisin]
  2. Kan 2008; Polvinen 1995; Thaden 1981; Engman 2000, 29, 31-32. [Takaisin]
  3. Engman 2000, 14-18; Engman 2009, 11-12, 133-34. [Takaisin]
  4. Engman 2000, 26, 28. [Takaisin]
  5. Vinkovetsky 2011; Enckell 2002; 2012; Lempiyainen 2003; Olin 1995; Pierce 1990; Thaden 1984; Harjunpää 1968. [Takaisin]
  6. Mikander 2015; Loftsdottir & Jensen 2012; Keskinen, Tuori, Irni & Mulinari 2009; Lehtonen & Löytty 2007. [Takaisin]
  7. Berger & Miller 2014; Osthammel, 2009; Miller 2008; Esherick, Kayali, and van Young (red.) 2006; Kamen, 2004; Suny 2001. [Takaisin]
  8. Artiklarna har analyserats med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys baserad på en kombination av fördefinierade teman och induktivt utvecklade kategorier. [Takaisin]
  9. Tommila & Salokangas 2000. [Takaisin]
  10. Lepola 2010-2011, 48. [Takaisin]
  11. Zilliacus & Knif 1985, 47. [Takaisin]
  12. Tommila & Salokangas 2000, 43; Zilliacus & Knif 1985, 47. [Takaisin]
  13. Tommila & Salokangas 2000, 31, 34-35. [Takaisin]
  14. Naturhistoria var ett begrepp som användes under 1700- och 1800-talen för att beteckna alla naturvetenskaper. [Takaisin]
  15. Smethurst 2012, 3-4. [Takaisin]
  16. Smethurst 2012, 1-4, 8-9, 24-5. Se även Derek Howse (red.) 1990; David Philip Miller & Peter Hanns Reill (red.) 1996. [Takaisin]
  17. Lepola 2013; 2010-11. [Takaisin]
  18. Helsingfors Annonsblad 06.02.1855; Helsingfors Morgonblad 15.12.1842; 15.04.1844. [Takaisin]
  19. Sahlberg 2007; Holmberg 1985; Michael (red.)1967; Frankenhauser 1841; 1842. Se även Grinev 2005; Kan 1999. [Takaisin]
  20. Borgå Tidning 17.11.1838. [Takaisin]
  21. Samtida tidningar använde beteckningarna finne/finnar för både finsktalande och svensktalande finländare. [Takaisin]
  22. Helsingfors Morgonblad 15.05.1843; Morgonbladet 06.12.1855; Åbo Tidningar 12.12.1848; 15.12.1848; Åbo Underrättelser 27.06.1851; 19.11.1858. [Takaisin]
  23. Helsingfors Morgonblad 15.05.1843. [Takaisin]
  24. Morgonbladet 06.12.1855. [Takaisin]
  25. Smethurst 2012, 10. [Takaisin]
  26. Finlands Allmänna Tidning 01.07.1864. [Takaisin]
  27. Morgonbladet 13.03.1851; 01.11.1852; Wiborg 01.02.1856; 24.11.1857; Åbo Underrättelser 05.12.1863; 29.08.1867; Finlands Allmänna Tidning 09.02.1852; 28.02.1852; 02.12.1859; 06.03.1860; 08.05.1862; 01.07.1864; 07.06.1866; Helsingfors Dagblad 07.01.1865; 09.01.1867. [Takaisin]
  28. Helsingfors Tidningar 13.01.1865. [Takaisin]
  29. Helsingfors Tidningar 17.09.1836; Åbo Underrättelser 05.12.1863. [Takaisin]
  30. Helsingfors Morgonblad 15.04.1844; Finlands Allmänna Tidning 01.07.1864; Helsingfors Tidningar 13.01.1865; Helsingfors Dagblad 27.01.1868. [Takaisin]
  31. Åbo Underrättelser 11.02.1859. Se även Lepola 2010-2011, 47-49; 2012, 62. [Takaisin]
  32. Landsman var ett vanligt begrepp i Finland på 1800-talet som användes för att beteckna en person från Finland (Wassholm 2014, 34). [Takaisin]
  33. Åbo Underrättelser 11.01.1859; 14.01.1859; Folkwännen 22.05.1861; 11.06.1862. [Takaisin]
  34. Åbo Underrättelser 11.01.1859; 14.01.1859; Helsingfors Tidningar 23.03.1859; Folkwännen 16.01.1861. [Takaisin]
  35. Åbo Underrättelser 10.12.1850. [Takaisin]
  36. Lepola , 2010-2011, 48. [Takaisin]
  37. Finlands Allmänna Tidning 14.12.1850; Åbo Underrättelser 04.06.1852; 25.10.1853; Åbo Tidningar 26.09.1848; 27.10.1847. [Takaisin]
  38. Åbo Underrättelser 25.10.1853; Wiborg, 02.04.1859. Se även Engman 2000, 27, 193, 200-201; Lepola 2014, 85-86. [Takaisin]
  39. Finlands Allmänna Tidning 15.05.1865; Borgå Tidning 17.11.1838. [Takaisin]
  40. Folkwännen 22.05.1861. Folkwännen var en tidning riktad till den finlandssvenska allmogen. [Takaisin]
  41. Helsingfors Tidningar 09.02.1833; Borgå Tidning 17.11.1838; Åbo Underrättelser 19.11.1858. Se även Harjunpää 1968; Engman 2007, 31; Furuhjelm 1852. [Takaisin]
  42. Åbo Underrättelser 14.01.1859; 11.02.1859; Borgå Tidning 17.11.1838. [Takaisin]
  43. Åbo Underrättelser 11.02.1859. [Takaisin]
  44. Borgå Tidning 17.11.1838; 20.01.1841; 30.10.1841; 21.09.1842; Wiborg 31.10.1856; Helsingfors Tidningar 13.04.1865; Wiborg Tidning 30.12.1865. [Takaisin]
  45. Engman 2009, 130; Lepola 2010-2011, 47; Rabow-Edling 2015, 13-14. För synen på Östeuropa som efterblivet, se Wolff 1994. [Takaisin]
  46. Borgå Tidning 17.11.1838. [Takaisin]
  47. För kvinnors roll i imperiehistorien, se t.ex. Woollacott 2006; Levine 2004; Midgley, 1998. [Takaisin]
  48. Ibid. 20.01.1841. [Takaisin]
  49. Ibid. 30.10.1841. [Takaisin]
  50. Helsingfors Tidningar 13.04.1865. [Takaisin]
  51. Åbo Underrättelser 06.09.1850. [Takaisin]
  52. Åbo Tidningar 27.10.1847. [Takaisin]
  53. Åbo Underrättelser 06.09.1850. [Takaisin]
  54. Åbo Underrättelser 12.03.1852. [Takaisin]
  55. Åbo Tidningar 27.10.1847. [Takaisin]
  56. Åbo Tidningar 27.10.1847; Borgå Tidning 01.12.1847; Åbo Underrättelser 19.11.1858. [Takaisin]
  57. Finlands Allmänna Tidning 22.02.1853; Åbo Underrättelser 24.11.1847; 09.07.1852. [Takaisin]
  58. Åbo Underrättelser 05.08.1851; 12.03.1852; 09.07.1852; 01.03.1853; 08.05.1857; Finlands Allmänna Tidning 13.03.1851; 22.02.1853. [Takaisin]
  59. Finlands Allmänna Tidning 22.02.1853; Wiborg 02.04.1859. [Takaisin]
  60. Åbo Underrättelser 08.05.1857. [Takaisin]
  61. Finlands Allmänna Tidning 07.02.1852; Åbo Underrättelser 10.12.1850. [Takaisin]
  62. Åbo Underrättelser 10.12.1850. [Takaisin]
  63. Åbo Underrättelser 21.10.1853; 25.10.1853; 01.05.1857; Wiborg 02.04.1859; Helsingfors Tidningar 23.03.1859; Finlands Allmänna Tidning 22.02.1853. [Takaisin]
  64. Åbo Underrättelser 08.05.1857; Finlands Allmänna Tidning 22.02.1853; Åbo Tidningar 13.02.1847. [Takaisin]
  65. Borgå Tidning 07.01.1843; Finlands Allmänna Tidning 13.03.1851; 10.02.1853; 22.02.1853; 10.05.1855; Åbo Underrättelser 09.10.1855; Wiborg 01.02.1856; 31.10.1856; Vasabladet 01.11.1856; Wiborgs Tidning 30.12.1865. [Takaisin]
  66. Åbo Tidningar 17.10.1840; Wiborg 31.10.1856; Finlands Allmänna Tidning 23.10.1857; Vasabladet 01.11.1856; Wiborgs Tidning 30.12.1865. [Takaisin]
  67. Åbo Tidningar 17.10.1840. [Takaisin]
  68. Borgå Tidning, 07.01.1843. [Takaisin]
  69. Vasabladet 01.11.1856; Finlands Allmänna Tidning, 09.03.1850; 25.09.1852; 21.02.1866. [Takaisin]
  70. Vasabladet 01.11.1856. [Takaisin]
  71. Finlands Allmänna Tidning 02.03.1854; Wiborg 01.02.1856; Wiborgs Tidning 07.11.1866; Folkwännen 14.11.1866. [Takaisin]
  72. Folkwännen 14.11.1866. [Takaisin]
  73. Åbo Underrättelser 11.04.1867. [Takaisin]
  74. Borgå Tidning 17.11.1838. [Takaisin]
  75. Åbo Underrättelser 08.10.1836; Borgå Tidning 17.11.1838; 30.10.1841; 21.09.1842; Helsingfors Tidningar 13.04.1865; Morgonbladet 07.02.1850; Folkwännen 22.05.1861; 07.11.1866. [Takaisin]
  76. Morgonbladet 29.04.1850; Åbo Underrättelser 12.03.1852; Helsingfors Tidningar 08.06.1853; Borgå Tidning 08.06.1853; 29.08.1856. [Takaisin]
  77. Helsingfors Tidningar 02.03.1850; 31.05.1851; 01.10 1852; 02.11.1850; Morgonbladet 07.02.1850; Åbo Underrättelser 10.12.1850; 09.07.1852; 05.02.1863; Finlands Allmänna Tidning 22.02.1853; Wiborg, 02.04.1859. [Takaisin]
  78. Zilliacus, 2003, 5, 11, 135-36, 166. [Takaisin]
  79. Helsingfors Tidningar 02.02.1850. [Takaisin]
  80. Helsingfors Tidningar 25.09.1852; Helsingfors Tidningar 01.02.1854; Morgonbladet 05.01.1854. [Takaisin]
  81. Morgonbladet 05.01.1854. [Takaisin]
  82. Engman 2000, 28-9; 2009, 158. [Takaisin]
  83. Helsingfors Tidningar 01.02.1854. [Takaisin]


Share on Facebook0Tweet about this on Twitter

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *