Jeanette Lindblom: ”Women and public space: Social codes and female presence in the Byzantine urban society of the 6th to the 8th centuries”. Lectio praecursoria 27.4.2019.

FM Jeanette Lindblomin väitöskirja ”Women and public space: Social codes and female presence in the Byzantine urban society of the 6th to the 8th centuries” tarkastettiin Helsingin yliopistossa 27.4.2019. Vastaväittäjänä toimi professori Ingela Nilsson (Uppsala universitet) ja kustoksena professori Anu Lahtinen (Helsingin yliopisto). Väitöskirja on myös elektroninen julkaisu ja luettavissa E-thesis -palvelussa: http://urn.fi/URN:ISBN:978-951-51-5154-4.

Under min studietid råkade jag på en kort notis i någon forskningslitteratur om medeltiden som nämnde att det förekom ett proportionellt ovanligt stort antal ogifta kvinnor i städerna. Detta väckte mitt intresse för frågan om kvinnor i den urbana miljön under den förmoderna tiden. Jag hade även tidigt ett intresse för antiken och senantiken, vilket slutligen förde mig vidare till Bysans och dess kultur.

När jag påbörjade min forskning, nu redan för flera decennier sedan, fruktade jag att jag skulle vara tvungen att pressa ut varje droppe av information jag kunde från ett magert material eftersom det allmänna antagandet var, åtminstone då, att det inte fanns så mycket material i källorna om kvinnorna och deras position. Detta visade sig dock felaktigt och nu har jag en känsla av att jag endast har skrapat på ytan och att det finns mycket mera att utforska i och lära sig av källorna. Jag har insett att de förmoderna källorna innehåller rikligt med information även om kvinnorna i samhället och om deras liv. Det är bara fråga om att vara intresserad av att gräva lite djupare och se bakom källornas primära intentioner. Kvinnorna var en del av samhället och lämnade sålunda spår även i källmaterialet, men de är ofta en aning mer i bakgrunden. Man behöver därför något starkare förstoringsglas för att hitta dem där, man måste se bakom fasaden, skrapa under ytan och gräva tillräckligt djupt, men då finns kvinnorna där. Materialet och informationen har endast en annan karaktär, det är mera anonymt och fragmentariskt. Kvinnorna är inte alltid namngivna, utan de förekommer som en del i folkmängden. Detta kräver även något annorlunda forskningsmetoder än enbart de som är traditionella inom historieforskning. Här erbjuder moderna forskningsteorier från andra hälften av 1900-talet och framåt en möjlighet till nya infallsvinklar på källmaterialet, vilket ger bättre möjlighet att även synliggöra kvinnorna.

Forskningens tematik kom slutligen att avgränsas till kvinnornas relation till det offentliga rummet, såväl i ideologisk som konkret bemärkelse. I min avhandling undersöker jag först det ideologiska ramverk som det tidigbysantinska samhället ställde upp och hur det påverkade kvinnornas aktiviteter och närvaro i den offentliga sidan av samhället. Den allmänt rådande samhällskulturen, som vid denna tid var starkt präglad av kristen moral, ställde upp vissa ideologiska normer för vad som var passande för en dygdig och god kvinna. På det ideologiska planet var det offentliga förknippat med den manliga befolkningen, medan kvinnornas domän traditionellt var hemmet och den privata miljön. Trots det var kvinnorna aktiva i samhället, men det var viktigt att de navigerade inom det normativa systemet. De centrala kapitlen i min avhandling betraktar sålunda det bysantinska samhället från olika synvinklar och undersöker hur kvinnorna deltog i det religiösa, ekonomiska, politiska och kulturella livet. Kvinnorna i samhället är inte en homogen grupp och jag diskuterar därför hur faktorer såsom olika samhällsposition och civilstånd påverkade kvinnors möjlighet till offentlig närvaro och aktivitet. Inte heller det offentliga rummet är en homogen enhet. Det förekom topografiska och temporära skillnader vilka styrde hur och när olika kategorier av kvinnor var närvarande i olika typer av offentligt rum och vid olika offentliga tillfällen. Även dessa skillnader undersöks i avhandlingen. Ofta behandlas kvinnor som en entitet såväl i samtida källor som i modern forskning. När man t.ex. kategoriserar heliga personer förekommer ofta grupperingar såsom martyrer, soldathelgon, munkar och sedan gruppen kvinnliga helgon. Kvinnorna förs ihop till en kategori för sig, medan männen i samhället ofta kategoriseras mera detaljerat. Tanken med min avhandling har varit att skapa en mångsidig bild av kvinnornas relation till det offentliga rummet genom att ta hänsyn till att den kvinnliga befolkningen var varierande och mångfasetterad, på samma sätt som den manliga befolkningen.

Potifars hustru anklagar Josef (Cod.Vindob.Theol.Graec. 31, fol. 16 v, efter H. Gerstinger, Die Wiener Genesis, 1931, 32).

Varför då studera just kvinnors relation till det offentliga rummet? Varför inte bara fokusera på användning av det offentliga rummet rent generellt för hela befolkningen? Faktum är att forna samhällen vanligen inte ifrågasatte manlig närvaro i offentligheten och väldigt sällan kringskar den. Det är klart att i ett kraftigt hierarkiskt samhälle förekom det grupper även inom den manliga befolkningen vilka var uteslutna från vissa specifika offentliga utrymmen och tillträde till vissa utrymmen kunde vara graderad baserad på klasstillhörighet, men normen var att den fria vuxna manliga befolkningen associerades med det offentliga. Det är ”de andra”, andra kategorier inom befolkningen, såsom slavar, utlänningar, barn, sjuka, och kvinnor, vars tillträde till specifika utrymmen eller vissa offentliga rum kunde vara kringskuren, begränsad eller noggrant reglerad, då den normativa befolkningsgruppen fann detta nödvändigt. Det är därför av intresse att studera särdragen i kvinnors tillgång till och närvaro i det offentliga rummet för att undersöka vilka specifika regler och normverk som styrde deras aktiviteter samt hur de i praktiken var aktiva i samhället, trots allt.

En annan fråga är varför närvaro i offentligheten och i det offentliga utrymmet är av intresse. I ett modernt samhälle med en konstant expanderande media som blir mer och mer tillgänglig för alla oberoende av ekonomisk eller social samhällsposition, personliga kontakter eller individuell förmåga och kunskap, och där vem som helst har möjlighet att utrycka sig offentligt i de sociala medierna, är det lätta att glömma realiteterna i den förmoderna världen, där det främsta sättet att bli sedd och uppskattad av väljare, undersåtar, beundrare, anhängare, eller bara av det egna sociala nätverket, var genom att vara fysiskt närvarande. Idag kan vem som helst reproducera sin egen bild i det oändliga och sprida den genom lättillgängliga kanaler och man kan sprida sitt budskap till miljoner även från ett slutet rum och utan att vara fysiskt i kontakt med andra individer. Innan massmediernas tid och innan den tryckta pressen var så gott som det ända sättet att förmedla sitt budskap att fysiskt gå ut bland folket. Det är klart att kommunikation även förekom via skriven text, såsom brev eller böcker, men det förutsatte vanligen läskunnighet och spridning av ett budskap skedde vanligen genom personlig kontakt och närvaro t.ex. i form av en predikan eller uppläsning inför en församling. Förstås har även bilder alltid använts som media och propaganda, men dessa var vanligen dyra att producera och möjliga endast för de välbärgade och priviligierade. Ett exempel på en kvinna som hade såväl resurser som förmåga att utnyttja dylika möjligheter i det tidiga bysantinska samhället var Anicia Juliana som med sin byggnadsverksamhet fick synlighet och prestige, till den grad att kejsar Justinianus på 530-talet antagligen kände sig tvungen att försöka överträffa henne när han lät uppföra kyrkan Hagia Sofia i Konstantinopel.

Marmorbyst, möjligen Anicia Juliana (Metropolitan Museum of Art, New York, The Cloister Collection, 1966, 66.25).

Om en försäljare ville sälja sina produkter var han tvungen att gå ut och möta konsumenterna och om en kejsare ville bli sed av sina undersåtar var han vanligen tvungen att visa sig själv t.ex. i den kejserliga logen på Hippodromen eller i katedralen eller genom att rida framför en procession längs stadens gator där individer från alla sociala strata kunde se honom. Denna form av mediaevenemang krävde stora arenor och det var direktsändning och ”live”. I en tid innan de sociala medierna var det offentliga rummet den plats där en stor del av all social samverkan skedde och det krävdes oftast en fysisk närvaro för att göra sig själv uppmärksammad och bli noterad av andra samhällsindivider. Det offentliga rummet har alltså stor betydelse och det blir sålunda viktigt på såväl det individuella som det samhälleliga planet vem som har tillgång till det offentliga rummet, vem som kan närvara, på vilka premisser och enligt vilka regler.

En kortfilm producerad av filmindustrins pionjärer, bröderna Lumiére, i början av 1900-talet och filmad på en frukt- och grönsaksmarknad i Martinique väckte en del tankar och frågor då jag såg den för någon tid sedan. Marknaden är full av liv och människor, men det är endast kvinnor som är närvarande på marknaden, kvinnliga torgförsäljare och välklädda kvinnliga kunder och kvinnliga gatuhandlare. Under hela den 50 sekunder långa filmsnutten ser man endast två eller tre män vilka i praktiken vandrar rakt genom marknaden, passerande all pågående livlig verksamhet. Detta är en offentlig plats som främst används av kvinnor. Även det tidiga bysantinska samhället hade liknande platser och utrymmen vilka primärt var kvinnliga till sin karaktär, platser som var integrerade och viktiga delar av samhället, kulturen eller det ekonomiska livet, men som främst ockuperades av kvinnor. Detta väcker förstås en fråga om hur vi definierar det offentliga rummet. Är det endast de utrymmen som domineras av den manliga befolkningen som vi värdesätter, såsom rättegångssalarna, senatens utrymmen eller Hippodromen i Konstantinopel? Här får även vi forskare vara uppmärksamma på vår egen benägenhet att begränsa synen på det offentliga. I min forskning har jag föredragit en mycket bred definition av det offentliga rummet. Marknaden i sekelskiftets Martinique var en del av samhällslivet trots att den främst frekventerades av kvinnor. Som ett främst kvinnligt utrymme skapade denna marknad omständigheter vilka skulle ha varit godkännbara även för de rätt strikta regler för dekorum och uppförande vilka förekom inom det tidiga bysantinska samhället där speciellt vissa kategorier av kvinnor skulle skyddas från umgänge med obekanta män. Jämförbara platser i det bysantinska samhället var eventuellt de offentliga brunnarna i alla städer runt om i det bysantinska riket. Det förekommer omnämnanden om manliga vattenbärare i källmaterialet, t.ex. för offentliga badinrättningar, men kvinnorna var förmodligen i majoritet vid stadens brunnar, vilket kanske är en orsak till att man finner så lite information om dem i källorna. Men den information som finns förknippar vanligen offentliga brunnar med kvinnor och deras aktiviteter, så gör även en illustration i den så kallade Wiener Genesis som avbildar berättelsen om Rebecka vid brunnen.

Rebecka vid brunnen (Cod.Vindob.Theol.Graec. 31, fol. 7 r, efter H. Gerstinger, Die Wiener Genesis, 1931, 13).

Reglerna för närvaro i det offentliga rummet är så inbäddade i vår kulturella träning att vi sällan reflekterar över dem. Men även i vårt moderna samhälle finns det outtalade regler som styr vår närvaro i det offentliga, även om mycket av offentligheten nu har övergått till ett mycket mer flytande, flyktigt och abstrakt elektroniskt universum. Även om våra offentliga rum har blivit mycket demokratiska och jämställda så förekommer det fortfarande regler för hur det är lämpligt att bli sedd och hörd, hur man skall uppföra sig i de sociala medierna och hur den ideala bilden ser ut för att man skall uppnå maximal uppmärksamhet och ”tummen upp” -tryckningar. En del individer får mera utrymme och synlighet, medan andra marginaliseras eller ignoreras. Det finns regler för socialt engagemang och socialt uppförande, oberoende av vilken form det offentliga utrymmet tar och vi lär oss att navigera dessa osynliga sociala ramverk, eller så gör vi det inte och misslyckas. Samma gällde för kvinnorna i det tidiga bysantinska samhället. De var tvungna att röra sig inom ett ideologiskt ramverk för kvinnligt uppförande, men inom detta ramverk fanns det en viss rörelsefrihet vilken kvinnorna definitivt utnyttjade. De var trots allt en aktiv del av samhället.

En individ som växte upp och levde sitt liv i det tidiga bysantinska samhället var, på samma sätt som individer i det moderna samhället, tvungen att lära sig reglerna för socialt beteende i det samtida samhället. Förutom livets tillfälligheter var framgång ofta beroende av hur väl man navigerade och kunde forma reglerna i enlighet med olika situationer. Men omständigheterna förändrades även med tiden. Inget samhälle är statiskt och det förekommer fluktuationer i det ideologiska ramverket. För att återgå till kvinnorna, så erbjuder därför olika perioder något olika möjligheter, när den del av samhället som producerar det normativa ramverket erhåller mera liberala ideal eller å andra sidan känner ett behov av att strama åt restriktionerna på grund av verkliga eller föreställda hot mot den sociala ordningen.

I det bysantinska samhället verkar speciellt 500-talet ha utgjort slutändan av och höjdpunkten på en tidsperiod där, i moderna termer, mera liberala och egalitära idéer kunde finna utrymme, medan de politiska och sociala kriser som började redan under detta sekel men blev mera markanta under de påföljande århundradena, kom att skapa ett behov av striktare och mera konservativa åsikter på samhällets ideologiska plan, vilket senare i viss grad åter beskar flexibiliteten i kvinnors rörlighet och närvaro i det offentliga rummet.

Förutom den mera mångsidiga bild av kvinnornas relation till det offentliga rummet som min forskning har strävat till att måla upp, så har källmaterialet även väckt nya frågor och idéer till nya studier. En intressant forskningslinje, för vilket jag fann material i källorna, är hur de sociala nätverken fungerade och hur kvinnor utnyttjade kvinnliga nätverk i sina liv och för olika aktiviteter och ändamål. Bland annat inom hagiografierna hittar man flera exempel på hur kvinnor formar nätverk av kontakter vilket hjälper dem i livet, speciellt då de är tvungna att navigera i det sociala livets rondeller i offentligheten. I min forskning återvänder jag ofta till berättelsen om den heliga Matronas liv och jag fastnade för den betydelse de kvinnliga nätverken har speciellt i hennes berättelse och de möjligheter och den trygghet dessa erbjöd i olika skeden av berättelsen. Här är definitivt ett forskningsobjekt som kunde vara värt fortsatta studier. Min forskning gav alltså en del svar, men, såsom det så ofta går, väckte den även många nya frågor och visade på möjligheten till nya infallsvinklar. Min tidiga farhåga att det inte skulle finnas särskilt mycket material gällande kvinnorna har visat sig totalt obefogad och det finns rikligt med information för att ännu undersöka många olika aspekter av kvinnornas liv och verksamhet i det tidiga bysantinska samhället.

Print Friendly, PDF & Email

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.